Författare: Lukas

Halvmaran i Stockholm blev min bästa tävling hittills i karriären! Nu jobbar vi vidare mot Eindhoven!

Stockholm Halvmarathon är ett lopp jag inte sprungit tidigare som jag varit riktigt sugen på att köra. Jag gillar verkligen stora lopp med grymt publikstöd längs banan! Även om smålopp också har sin charm såklart.

Träningen veckan inför loppet gick riktigt bra! På måndagen blev det 20km lugn distans och på tisdagen blev det ett riktigt hårt intervallpass. Närmare bestämt 10 varv i Rocklundaspåret på ca 1650m med 1.30 vila. Jag har aldrig sprungit så många intervaller tidigare och trots det snittade jag en högre fart än vanligt på den rundan! Passet landade dessutom på 30km totalt med upp och nerjogg. Efter tisdagens pass så blev det bara korta lugna pass fram till lördagen för att ändå försöka ha någorlunda pigga ben på loppet.

På tävlingsdagen så tog jag och mamma tåget till Stockholm på morgonen för att hämta ut nummerlappar, checka in på hotellet och strosa runt lite i Stockholm. Efter att vi hade käkat lunch och bytt om var det dags att ta sig till start.

 <-Pastaladdningen!

Precis som vid midnattsloppet så hade jag tillgång till ”elittältet” vilket kändes lite ovant. Antar att man får lov att vänja sig 😉 Där kunde man värma upp och blev guidad till starten av Szalkai.

Jag kände hur adrenalinet sprutade och starten gick. Jag kom iväg i en ganska bra fart. Relativt snabbt kom man ner i en tunnel och där började ju GPSen strula så jag vet inte riktigt hur fort det gick. Vid första km-skylten visade min klocka 3.08 men skylten måste ha suttit för tidigt för så fort kan det verkligen inte ha gått. När man sen kom  ut ifrån tunneln började jag få koll på vilken fart jag höll och det kändes kontrollerat. 

Jag passerade första 5 på 18.05 vilket var inom tidsramen så det kändes bra. Andra femman gick sen lite långsammare och jag passerade 10 på 36.24. Ändå var tanken att jag skulle passera milen mellan 36-36.30 så jag låg fortfarande enligt planen. Det började ungefär här kännas lite konstigt på insida knä vilket jag hade varit orolig för inför då jag hade känt av det lite på passen dagarna innan. Det var dock inget som gjorde att jag sprang långsammare men mentalt vart det lite jobbigt då jag var rädd för att det skulle bli värre.

Det blev det dock inte. Snarare släppte det lite när jag närmade mig 15km. Jag hade då ökat tempot lite igen och passerade den tredje femman på 18.14. Jag fick också höra att vi som låg i klunga tampades om topp 30 vilket gjorde mig ännu mer motiverad. Topp 30 skulle ju nämligen få pris hade jag läst.

Sista 6 var sen min snabbaste del av loppet. Ju närmare jag kom mål desto mer insåg jag att jag närmade mig ett rejält personbästa och fortfarande var rätt pigg! Vid 15km låg jag på plats 30 och jag fortsatte att plocka placeringar. Vid typ 19km kom en nedförsbacke och jag höll iprincip i den farten jag fick där hela vägen in i mål. Sista 1,1km höll jag en fart på 3.15 och sista 100 höll jag tydligen 2.46 enligt min klocka.. Jag insåg på målrakan att jag skulle komma under 1.16 vilket hade varit min drömgräns för dagen. Så glad och samtidigt så trött har jag kanske inte varit förut vilket ni kan se på bilden här under.

Jag kom i mål på tiden 1.15.57 vilket är personbästa med 2 minuter och 53 sekunder. Jag kom också på en 21a plats! Detta är utan tvekan min bästa prestation hittills inom löpningen och nu känns det som att jag äntligen får betalt för den hårda träningen jag lagt ner! Nu märker man också hur stor utveckling jag ändå haft under året. På Göteborgsvarvet 2017 sprang jag på 1.26.07 så jag har alltså förbättrat mig med över 10 minuter på typ 16 månader.

Efter loppet väntade jag in mamma, min moster och hennes man som också sprang på riktigt bra allihopa! Sen så gick vi ut och käkade och hade det trevligt. Dagen efter shoppade jag och mamma lite i Stockholm innan vi tog tåget hem. En grym helg alltså!

Nu blir det lugn träning några dagar och förmodligen kolla upp det med knät. Det blev inte sämre efter loppet men nu såhär några dagar efter har det inte blivit bättre heller trots lugn träning. Sen hoppas jag kunna träna på hårt i lite mer än en vecka innan det är dags att trappa ner inför Eindhoven Marathon i mitten av Oktober. Det ska bli riktigt kul! Om allt går enligt plan borde jag kunna komma under 2.39 och få springa SM på Stockholm Marathon nästa år! Mer om det senare, hörs!

//Lukas

Efter förra veckans hårda tävlande och tränande fortsatte denna vecka på samma vis. Idag blev det 25km utanför Sala mellan Västerfärnebo och Sätra Brunn och det gick riktigt bra! 

Efter att ha kört lite mer lugn distans denna vecka så var förhoppningen att benen skulle vara någorlunda pigga inför dagens tävling. Förhoppningen visade sig stämma! Igår blev det vila och uppladdningen bestod bl.a av att fira brorsan som fyllt år. Tårtuppladdning kanske är ett vinnande koncept? 😉 Det kändes visserligen lite trögt i början av loppet men så småningom kom jag in i det och sprang framförallt andra halvan av loppet starkt! Riktigt kul också att slå banrekordet!

Jag visste innan vad banrekordet var och jag kände att den tiden inte borde vara omöjlig att slå. Samtidigt visste jag ju inte hur banan skulle se ut och ifall det skulle vara mycket svårsprugna partier. Banan var dock relativt lätt med undantag för nån kilometer som var på stigar i skogen som jag är väldigt dålig på att hantera. Vid kanske 17-18km förstod jag att banrekordet var inom räckhåll så då var det bara att öka ännu mer för säkerhetskull. Nästa år blir det väl att försöka slå mitt eget rekord!

Jag sprang den största delen av loppet ensam men det var inga större problem. Jag har ju lite erfarenheter av att springa fel men det var väldigt bra med markeringar under banan.  Svarta Maran var ett riktigt roligt lopp överlag som jag starkt kan rekommendera.  Man sprang i väldigt härliga miljöer och trots att det är ett relativt litet och lokalt lopp så fick man väldigt bra stöd med många hejaropp vid sidan av banan!

Återigen har det blivit en riktigt bra träningsvecka och nu stiger förväntningarna inför Eindhoven! Jag hoppas bara kunna hålla mig fortsatt sjukdoms och skadefri. Förutom lugna distanspass och tävlingen så körde jag i tisdags 12×1000 med en minuts vila på runt 3.25-3.26. Den totala mängden den här veckan lär bli lite över 13mil vilket jag är riktigt nöjd med! Fortsatt bra kontinuitet och lite fart på det så kan detta bli riktigt bra.

Nästa vecka blir något lugnare mängdmässigt med Stockholm Halvmaraton på lördagen. Kommer bli riktigt kul! Lär väl skriva ett inlägg om hur det går sen, hörs då!

//Lukas

Efter SM har jag kunnat träna på riktigt bra med undantag för en vecka med höftproblem. Kanske börjar jag närma mig mitt livs form?

Efter SM blev det tävling igen två dagar efteråt och känslan var betydligt bättre! Jag sprang kvartsmaran i Katrineholm och tiden blev 38,02 (3,36-fart). Jag valde att gå ut relativt lugnt och behålla en skön känsla vilket också höll i sig resten av loppet.

Resten av träniningen den veckan fortsatte att gå riktigt bra innan det tyvärr kom ett bakslag på lördagen. Jag skulle då springa mitt första ordentliga långpass inför maran och skulle delta i ”6 sjöar runt” i Uppsala som var ett maraton som jag dock bara skulle se som träning och springa i en relativt lugn fart. Det blev dock inte som jag hade tänkt utan jag började få ont i höften ganska tidigt. Vet inte vad det kan ha berot på då jag inte haft ont där tidigare. Efter 29km tog jag tillslut beslutet att bryta och jag är riktigt nöjd över att jag var mogen nog att bryta och inte kriga mig igenom passet ändå!

På söndagen kände jag mig riktigt jäkla nere. Har nog inte mått så dåligt på väldigt väldigt länge. Efter att träningen börjat gå riktigt bra igen så hände något sånt här.. Så jävla typiskt liksom!! Söndag-Onsdag körde jag endast alternativträning bestående av cykel, roddmaskin, crosstrainer och styrka. Riktigt nöjd med mina pass jag körde dock då jag fick upp träningstimmarna på ungefär samma mängd som om jag skulle sprungit och fick även upp pulsen rejält på vissa pass.

På torsdagen valde jag sen att testa på lite lätt löpning + några intervaller får att få upp flåset. Känslan var bra och jag tog beslutet att ändå köra midnattsloppet på lördagen. Det skulle mycket till för att jag skulle hoppa över det då midnattsloppet är något speciellt för mig! Extra cool känsla skulle det bli iår då jag fick starta i elitgruppen och springa med klubbtröja istället för midnattslopptröjan som alla har. Det gjorde ju att man kände sig lite speciell. Under dagen på fredagen och lördagen gick jag ständigt runt och oroade mig över att det skulle göra ont i höften och tyckte mig ofta känna av höften.

Väl vid startlinjén kände jag dock inte något alls och inte heller under loppet märkte jag av min onda höft. Det vart lite stressigt inför loppet då jag missbedömde hur mycket tid jag hade på mig och tänkte inte riktigt på att starten låg en bit ifrån området vid Zinkensdam. Vid starten insåg jag att jag knappt hunnit värma upp något så jag kände att det var viktigt att gå ut lugnt och komma in i loppet på ett bra sätt. Eftersom första kilometrarna mest är nedförsbacke så kom jag in i det rätt bra ändå och hela loppet kändes sen hyfsat kontrollerat.

Jag kom i mål på 36,04 vilket jag var relativt nöjd med. Jag hade visserligen förhopningar på ett personbästa men jag förstod ju samtidigt att det skulle vara svårt på den här tuffa banan. Jag sprang exakt en minut bättre än förra året vilket visar att formen är på uppåtgående.

Efter midnattsloppet tog jag en extra dag med alternativträning innan jag veckan därpå började köra på ordentligt med löpningen igen. Den veckan blev också en av mina bästa träningsveckor nånsin med en mängd på 11mil och tre st riktigt hårda pass: 8x1650m kuperat på terrängspår (3:39snitt), 5x2450m på gräs (3:41snitt) och på lördagen blev det en riktigt rolig tävling!

Danne hade blivit tillfrågad om han visste någon som kunde springa en halvmara då en person hade blivit sjuk i ett stafettlag. Jag tackade givetvis ja och det blev en riktgt rolig upplevelse! Det var en halv-ironman stafett där en i laget simmade, en cyklade och en sprang. När jag sprang iväg låg vi 3a och jag lyckades ta igen lite och ta oss till en andraplats efter att springit halvmaran på 1.19.10 (banan var dock inte kontrollmätt och ganska kuperat bitvis så tiden säger inte jättemycket). Vi trodde alltså att vi kom 2a men nu några dagar efteråt fick vi reda på att vi faktsikt vann stafetten! Kul! Vinnarna var tydligen ett lag i max-klassen och man hade tydligen missat att det var en tjej som simmade deras första sträcka… Jaja nu blir det att försvara segern nästa år!

Efter det fortsatte både tränandet och tävlandet och på onsdagen (igår) kom det jag väntat på ett bra tag nu: personbästa! Det var ett bra tag sen och nu kom det äntligen ett bevis på att formen är tillbaka och till och med bättre än tidigare. Igår sprang jag Blodomloppet i Västerås med målet att gå under 35. Jag fick en bra start och det kändes bra fram till typ 7km då det började gå tyngre. Då började jag tvivla lite men med en km kvar lyckades jag ta ut sista krafterna och kom i mål på tiden 34.51. Sjukt jäkla nöjd! Extra härligt att slå personbästa efter en tid med skador, annat strul och framförallt en seg känsla efter kollapsen i Eskilstuna.

Nu hoppas jag kunna fortsätta träna på så blir det förhoppningsvis fler personliga rekord. Halvmaran i Stockholm i mitten av september är jag riktigt taggad på men framförallt såklart maran i Eindhoven i Oktober! Här under kommer lite bilder ifrån tävlingarna, hörs!

//Lukas

Har jag påverkats något av att börja satsa på löpning? Hur påverkar löpning mitt liv?

Förr spelade jag ju fotboll och innebandy och under de sista åren hade jag ju riktigt höga ambitioner att nå långt inom innebandyn. Jag var aldrig någon talang överhuvud taget inom bollsport även om jag inte var dålig heller. Däremot hade jag en enorm träningsvilja och var otroligt motiverad. Något som gjort att löpningen passar mig desto bättre egentligen.

En skillnad mellan löpning och innebandy är ju att löpningen är så mycket mer självständig. Jag är inte beroende utav någon annan utan jag kan köra mitt race och behöver inte störa mig på andras bristande engagemang och motivation. Något som definitivt kunde ske när jag spelade innebandy. De allra flesta löppassen tränar jag ju dessutom själv vilket gör att man kan planera på ett annat sätt och inte behöver skippa lika mycket annat då jag bara kan flytta på mitt löppass någon timme ifall det skulle behövas. Något som man såklart inte kan göra med en innebandyträning.

Med det sagt skulle jag ändå säga att löpningen tar väldigt mycket mer av min tid ändå. Det beror väl på att mängden träningstimmar är så pass mycket högre. Förlusten av att missa en veckas träning känns dessutom mycket större inom löpningen än inom innebandyn. Kanske är det för att innebandy är sånt som mycket sitter i minnet och tänkandet medans löpningen till allra största del handlar om det fysiska. Dock så är ju löpning även det betydligt mer mentalt krävande än man kanske tror. (Löpning är jäkligt mentalt krävande nu när jag tänker efter lite).

Det jag kanske saknar allra mest med lagidrotterna är lagkänslan och gemenskapen. Att träffa folk att snacka en massa med före och efter träning är något som inte är att underskatta. Därför uppskattar jag enormt att få sällskap på mina löprundor. Jag springer ju som sagt typ 90% av alla pass själv så om någon som bor i Enköpingstrakten vill springa ett pass ihop så tveka inte att höra av er vetja! Ibland får jag höra ”men du är ju för snabb för att springa med mig!” men jag har absolut inget emot att dra ner lite på tempot på ett lugnt distanspass. Det kan tvärtemot bara vara bra ibland så att jag orkar springa desto snabbare när det väl ska gå fort.

Iallafall, jag kan se både enorma för och nackdelar med både löpning och innebandy. Just nu föredrar jag definitivt löpningen och har inga planer på att börja lira innebandy igen. ”Tycker du verkligen det är kul att springa?” kan man ju få höra. Nej långt ifrån alltid tycker man ju att det är kul. Under ett distanspass där kroppen känns bra och där man springer i en fin miljö och allt känns perfekt då tycker jag att det är riktigt kul. Under ett hårt intervallpass är det sällan kul. Ändå är det ju något som motiverar en och gör att man står där igen och krigar sig igenom även nästa intervallpass.

Just de med talangen är väl kanske en del i att löpningen blivit kul. Eller att det helt enkelt har gått väldigt bra. När det går bra på lopp så blir man helt enkelt motiverad till att fortsätta. Går det dåligt brukar jag också kunna bli motiverad till att fortsätta för att göra bättre nästa gång och därför blir löpningen ändå rolig hur man än vrider och vänder på det numera.

Nu kanske det låter lite som att jag gav upp drömmarna om innebandyn bara för att jag ”inte hade talang”. Jag tycker definitivt att alla som har en dröm inom något ska fortsätta satsa på det oavsett talang! Det finns väldigt många exempel på idrottare som tagit sig till toppen enbart för att man har lagt ner en oerhört hård träning. För mig däremot så tajmades det rätt så bra då jag under samma period som innebandyn började bli strulig pga att det gick dåligt för mig, vårat lag hade lagts ner osv så började jag också göra riktigt bra resultat på ett par lopp. Då föll det sig rätt naturligt att ta steget och bestämma mig för att löpning skulle vara prio nr 1. Det var allt jag hade att skriva om idag. Hörs!

//Lukas

Idag sprang jag JSM på 5000m. Mina förväntningar var inte särskilt höga men loppet känns ändå som en besvikelse. Nu blir det att blicka framåt mot marathon i Eindhoven!

Träningen har fortsatt rulla på bra och jag har haft en hög mängd mil varje vecka. För två veckor sen hade jag en 11mila-vecka innan jag började trappa ner inför sm. Jag sprang också ett testlopp på träning där jag sprang på 17.27 vilket gjorde att mina förväntningar sjönk inför sm och jag började tvivla på om jag verkligen var i så bra form som jag hade trott.

Ca 1,5 vecka innan sm åkte jag utomlands med familjen till Kroatien. Det var ett otroligt härlig semester där jag fick vila upp mig och träningspassen var korta men snabba för att få upp snabbheten innan loppet. Oturligt nog så började jag känna mig sjuk två dagar innan hemfärd så det sista kvalitétspasset fick utebli. Jag hann ändå bli någorlunda frisk och kom till start.

Väl på tävlingsdagen var mina förväntningar låga och jag var inte särskilt nervös. Något jag alltid brukar vara innan tävling. Jag såg det som något positivt och kände ingen större press. Tanken var att inte springa första kilometern fortare än 3.15 och efter första låg jag exakt på 3.15. Ändå låg jag redan ensam sist och resten av loppet blev en tuff resa mentalt då tröttheten snabbt kom krypande. Tiden landade sedan på 17.20. En klar besvikelse då jag trots allt hoppats på att gå under 17 åtminstone och mitt drömmål var under 16 för några månader sen. Det kan ju vara möjligt att sjukdomen satt i lite fortfarande för även om jag inte hade ont i halsen längre så var jag fortfarande hostig och snorig. Samtidigt känns det lönlöst att jaga ursäkter. Det är bara att jobba vidare så kommer resultaten!

Nu blir det satsning mot Eindhoven Marathon i Oktober. Det innebär längre pass, fler intervaller i en något lägre fart och framförallt längre långpass. Denna typ av träning passar mig betydligt bättre både fysiskt och mentalt. Att tävla på 5000m var dock en rolig erfarenhet och extra roligt med SM. Blir alldeles säkert flera gånger!

Innan Eindhoven blir det en massa andra tävlingar också! De flesta blir mest som träning men det ska bli riktigt kul att tävla en massa. Bland annat blir det Midnattsloppet i Stockholm den 18e augusti som jag verkligen ser fram emot. Som jag nämnt tidigare så var det mitt första lopp jag sprang på asfalt med tidtagning och jag springer nu för tredje året i rad! Jag ska också delta i en del längre lopp. Kanske tom någon mara men då ta det lugnt och ta det mer som ett lite hårdare långpass. Det var allt för den här gången. Hörs!

//Lukas

Jag är nu hemma igen efter att ha besökt både Kalmar, Växjö, Göteborg och Lidköping med husvagnen. Resan har varit rolig och rent löpmässigt har det gått riktigt bra!

Det började med halvmaran i Kalmar som jag känner gick varken bra eller dåligt. Min känsla i kroppen var hyfsad och jag kunde hålla ett jämnt tempo under hela loppet. Min sluttid blev 1.22.17 vilket ändå är näst-pers. Jag kände att jag tyvärr inte hade så mycket mer att ge för dagen och trots att det är nästan 4 minuter ifrån personbästa så känner jag ändå att detta lopp var ett steg i fortsatt rätt riktning och kroppen kändes bra i övrigt vilket kanske var det allra viktigaste.

Efter det bar det av mot Växjö 2 dagar. Fick dessutom till ett hyfsat intervallpass där andra dagen. Ett riktigt ångestpass med 2×1000 och 4×500 med lång vila där alla skulle gå så fort jag kunde. Föredrar kontrollerade intervaller med kort vila alla dagar i veckan! 38km långpass också för den delen.. Jaja, efter åkte vi mot de som ändå var huvudmålet: Göteborg för att kolla på brorsans handbollscup. Det blev några riktigt härliga dagar med bra matcher, träning och semester. Vi stannade till 2 dagar i Lidköping också på vägen hem där jag även sprang ett pass med LVSK som arrangerades vid campingen. Där körde vi 1 minuters intervaller vilket jag faktiskt aldrig gjort tidigare. Kul!

Nu är jag som sagt hemma igen och löpningen är roligare än nånsin nu när jag är skadefri! 2 veckor har gått sedan loppet i Kalmar och dessa veckor har hamnat på 11 respektive 13 sprungna mil. Riktigt nöjd med min träning nu och jag hoppas kunna fortsätta såhär! Junior-SM börjar närma sig och det ska bli spännande att se hur det går där. 5000m är ju en distans jag aldrig sprungit tidigare men jag har ändå förhoppningar att kunna göra någorlunda bra ifrån mig. Jag har gjort 16.46 på 5000m på träning i vintras. Nu hoppas jag kunna komma ner mot låga 16 eller kanske till och med under.

Efter SM blir träningen mer mara-specifik för att förbereda sig inför en mara i höst vilket förmodligen kommer att bli i Eindhoven. Där är huvudmålet att klara tiden 2.39 för att kunna springa SM i marathon nästa år. Jag tror dock att jag ska kunna göra ytterligare nån minut bättre om allt går som jag vill. Det finns också en hel del andra tävlingar jag ser fram emot såklart. Bland annat Lidingöloppet 10k, terräng SM och Midnattsloppet som jag kommer att springa för tredje året i rad. 10km är en distans där jag tycker att jag inte riktigt fått ut min fulla kapacitet de senaste loppen och jag hoppas kunna göra under 35 minst inom en snar framtid.

Det var allt för denna gång, hörs!

//Lukas

Midsommarveckan blev min bästa vecka på väldigt länge. Förväntningarna stiger inför halvmaran på lördag!

En rolig tävling blev det också! I torsdags (dagen innan midsommar) sprang jag 8km på Midsommarloppet i Munktorp. Det var ett riktigt roligt lopp och kul med en tredjeplats för min del! Loppet var betydligt mer svårsprunget än vad jag hade räknat med då det var mestadels löpning på stigar och gräs i skogen. Även om jag fortfarande inte kände mig i toppform så var detta lopp en klar förbättring!

Midsommar firades sedan traditionsenligt vid min mormor och morfars sommarstuga. Det var väldigt trevligt och jag fick också till ett riktigt bra träningspass på midsommardagen bestående av 12km som hela familjen var med på och sedan körde jag själv 2000-1000-500-300-200 (meter) hårt på kuperad väg. Jag avslutade sen veckan med ett långpass på 25km och landade på 11 mil totalt under veckan. Sjukt nöjd med att vara tillbaka på riktigt bra mängd igen.

Denna vecka är det dags för halvmaran i Kalmar. Tisdagen denna vecka fick jag till ett riktigt hårt pass i Västerås bestående av både intervaller i hård fart och i lite lugnare tröskel-fart. Resten av veckan har bestått av lugna pass och nu stiger förväntningarna inför loppet på lördag! Ska bli riktigt kul att springa halvmarathon igen! Det är nog minsann min favoritdistans och det var ett bra tag sen jag sprang den sist. Ska också bli spännande att se hur mycket resultat träningen jag gjort de senaste veckorna har gett. Så länge kroppen känns bra och jag inte haft några skadekäningar så ska jag dock vara nöjd med loppet. Även om jag såklart siktar på en bra tid!

Efter Kalmar blir det vidare mot Göteborg för att kolla på brorsan när han lirar Partille Cup. Ska bli riktigt kul! Hoppas på att få till några riktigt bra träningspass vid Skatås också! Sjukt skönt att äntligen få sommarlov nu för övrigt! Har nämligen jobbat fram tills nu så ska bli riktigt skönt att vara lite ledig. Blir nog inte så mycket bloggande när jag är bortrest men skriver nog något inlägg när jag kommer hem. Hörs då!

//Lukas

Efter kollapsen vid Å-loppet fick kroppen en rejäl urladdning. Nu har jag äntligen kommit igång bra med träningen igen!

Veckan efter å-loppet blev riktigt lugn. Några lugna jogg-pass och lite cykel. När de sen måndagen veckan efter var dags för första intervallpasset märkte jag hur mycket kollapsen faktiskt hade slitit på kroppen. Tanken var att springa 2-3 tusingar men efter 600m var mina ben så pass fyllda av mjölksyra att det inte gick att springa längre..

Dagen efter testade jag ändå att springa Västerås Power Trail som jag bestämt mig för att köra nu när maran blev inställd. Loppet blev en rolig med jobbig historia där jag slog min tid ifrån förra året med ynka 2 sekunder.. Något som är på tok för lite med tanke på att löpningen inte var något jag prioriterade särskilt högt förra året. Ett bevis på att min kropp var sliten med andra ord. Den veckan blev det en mängd på 74km vilket är ett steg i rätt riktning.

Veckan därpå (förra veckan) landade jag på 91km och 2 hårda kvalitetspass som visserligen var långt ifrån hur bra jag vill springa men ändå en bit på vägen. Den här veckan har fortsatt på samma väg och startade i måndags med 10km snabbdistans på bandet på 36:08. I februari gjorde jag 34:39 men jag är rätt säker på att jag är både ikapp och förbi den tiden ganska snart om jag bara fortsätter träna på!

Nu är tanken att fortsätta träna på hårt men ändå inte gå på att för hårt bara för att kroppen känns bra igen. Vill ju gärna träna hur mycket som helst nu när det väl känns bra i kroppen men inser ju att jag får ta det lite successivt så att jag inte drar på mig några skador. Nästa stora mål är Kalmar Malkars 21km den 30e juni. Jag vågar ej sätta något tidsmål än men att persa vore ju kul iallafall! I augusti blir det junior SM på 5000m! Då satsar jag på en tid under 16. Emellan dessa lopp blir det såklart också massa andra tävlingar!

Nu på torsdag blir det Midsommarloppet i Hägersta. Kanske skriver ett inlägg om det efteråt. Hörs då!

//Lukas

 

Å-loppet var tänkt att bli en formkoll och sista hårt pass inför maran i Stockholm. Istället blev det mitt livs värsta löparupplevelse. Hur gick det till?

Vi tar det ifrån början. Jag har ju som ni vet haft lite problem med knät. För kanske 3 veckor sedan började jag springa igen lite lätt och har sen trappat upp lite men fortfarande tagit det väldigt lugnt. Å-loppet kändes som en bra genomkörare inför maran och jag hade ändå en förhoppning på att kunna göra personbästa eftersom min snabbhet verkat hyfsad på de senaste passen. Min uppladdning kändes bra. Jag hade druckit väldigt mycket och ätit ordentligt. Ingen rejäl kolhydratladdning dagen innan men ändå lite kolhydrater och gröt på morgonen innan loppet.

De var lördagen den 26e maj. Alltså en vecka innan maran. På tävlingsdagen var det otroligt varmt. Jag förstod att detta skulle bli riktigt jobbigt men känslan var ändå bra. Jag kände av lite träningsvärk i baksida lår som satt kvar sedan 2 dagar men de kändes inte som att de skulle störa. Jag har gjort grymma pass trots grov träningsvärk förut.

När starten gick så gick jag ut hårt. Jag tror jag sprang första kilometern på runt 3.25 vilket ändå inte borde vara allt för jobbigt. Jag kunde dock inte hålla farten särskilt länge utan efter kanske 3km var jag plötsligt nere på 3.40-fart. ”Vafan händer egentligen, hur  jävla mycket har jag tappat?” tänkte jag väl typ. Vid 5km var jag helt slut och efter att ha velat och funderat på att stanna ett tag så stannade jag till slut vid 5,6km och stängde av klockan och började gå. Efter ett tag började springa igen men kände att dehär inte skulle funka så efter en bit till så sa jag till några funktionärer att jag tänkte bryta. De sa att närmsta vägen tillbaka var ändå att följa löparnas väg så efter att ha gått en bit så började jag jogga lite igen. Jag hade ju inte ont någonstans utan kände mig ju mest dåligt tränad och ville ta mig i mål ändå.

Mina tankar när jag sprang var lite om hur pinsamt det skulle vara att se min tid jag fick när jag gick i mål. Nu i efterhand såg jag att jag passerade 10km på 39,43 vilket var betydligt bättre än jag trodde. Ändå såklart mycket sämre än väntat. Loppet var ju dock inte 10km utan en kvartsmarathon (alltså ca 10,5km). Med 1km kvar av loppet var helt slutkörd på ett sätt som jag nog inte upplevt förut. Jag minns inte situationen helt men jag tror att jag sprang förbi markeringen för 10km och trodde att jag var i mål men mitt minne är inte jättestarkt därifrån. Det var iallafall med 500m kvar av loppet som jag svimmade. Jag ska tydligen ha stannat vid 10km och fallit ihop.

Jag vaknar upp och mår skit rent ut sagt och är i en ambulans och ligger och spyr. Samtidigt känner jag ändå en känsla att de kanske var lite tur dehär? Då fanns det ju iallafall en anledning till att jag sprang så dåligt? Man hamnar ju inte i ambulans för att man tränat dåligt i några veckor direkt.

Känslan när jag vaknar upp på akuten sen är nog den värsta känslan jag upplevt i hela mitt liv och då överdriver jag inte ett dugg. Plötsligt vaknar jag och det är massa människor runt omkring som tar prover på mig och försöker få kontakt med mig. ”Vafan är det här?” tänker jag. ”Lukas? Vem är Lukas?” säger jag typ. Till en början fattar jag inte att jag har sprungit ett lopp eller att jag håller på med löpning överhuvud taget. Sakta men säkert börjar allt klarna mer och mer och jag börjar fatta vad som har hänt.

Efter ett tag blir jag flyttad från akuten till hjärtavdelningen och blir liggande där över natten. Min sömn under tiden på sjukhuset var riktigt dålig. Otroligt svårt att somna med alla ljud överallt och en oskön säng. Dagen efter fick jag prata med en läkare som berättade att de inte att sett något som såg konstigt ut på undersökningarna. Jag fick frågan ifall jag elitsatsade på löpningen och jag sa att de gjorde jag. Han tyckte då att jag skulle ligga kvar en natt till för att göra hjärtröntgen för att verkligen vara säker på att jag skulle kunna träna med gott samvete i framtiden.

Resten av tiden blev riktigt seg och långtråkig. Man fick inte använda mobilen inne på rummet så man fick lov att gå ut om man skulle ringa någonstans. Aldrig har jag funnit så mycket glädje ur att lösa korsord! Jag blev väldigt bra omhändertagen av personalen på sjukhuset. Finns ingenting att klaga på där iallafall.

Efter ytterligare en natt med hård säng och dålig sömn så vaknade jag på måndagmorgonen. Åt frukost som var en klassisk Svenssonfrulle med mackor och fil med cornflakes. Typ första gången på evigheter jag äter sån frukost. Efter det gör jag hjärtröntgen. De säger att allt ser bra ut men att de ska kolla igenom bilderna innan jag får ett besked. Efter lunchen berättar de att jag kommer att få åka hem och att allting ser bra ut. De som hände berodde förmodligen bara på brist på vätska eller salt. Jag har nu efteråt också känt mig lite tjock i halsen. Kanske hade jag något virus på gång i kroppen?

Trots att allt såg bra ut så ska jag nu ta det lugnt ett tag med träningen och de tyckte verkligen inte att jag ska springa Stockholm Marathon.  Något jag får lov att acceptera och inse att det kommer flera lopp. Det ska ju bli väldigt varmt på lördag och jag vill ju inte riskera att samma sak händer igen. Tur i oturen är väl att min träning ändå inte har funkat som jag velat. De hade ju varit betydligt jobbigare om jag hade känt mig i toppform. Jag får nu blicka framåt mot massa 5-21,1km lopp i sommar och någon snabb mara i höst! Självklart ska jag tänka extra mycket på uppladdningen nu och fylla på med salt och vätska inför varje tävling. En fördel är ju att jag nu kan låta mitt knä bli riktigt bra och börja träna upp farten lite tidigare då jag slipper återhämta mig ifrån maran.

Nu är jag iallafall hemma igen och mår bra! De blir lugna sköna pass utan några krav ett tag nu. På lördag blir det att åka till Stockholm för att stötta pappa som kommer att springa. De blir kul men samtidigt lite jobbigt att inte själv kunna köra. Önskar såklart alla er som springer ett stort lycka till! Kör hårt men lyssna på kroppen i värmen och drick för tusan!! Nästa år kommer jag att springa och då ska jag delta i SM och springa under 2.37 minst! Men det tar vi då, hörs!!

//Lukas

 

Två veckors knäont. Är Stockholm Marathon i fara?

Nej. Det ska det inte behöva vara. Själva deltagandet ska iallafall inte vara i fara. Att min träning inte har blivit som jag velat är ju däremot rätt självklart så jag kanske inte kan räkna med att nå de resultat jag önskar men nog kommer jag springa allt! Jag får helt enkelt se till att njuta av den härliga upplevelse som Stockholm Marathon kommer att vara och ge allt utifrån förutsättningarna. Sen kommer jag nog ändå gå ut i en pers-fart åtminstone sen får vi se hur långt de räcker.

Jag har ju som ni kanske läst haft lite problem med knät tidigare. De har dock inte varit så farligt och jag är inte ens säker på om de är samma skada nu. I vilket fall som helst så började jag känna av knät i slutet på maran i Västerås. Det kändes dock tillräckligt lugnt för att jag skulle kunna fortsätta springa och det påverkade inte min prestation. Jag hade dock ont i knät dagarna efter men det kändes inte så farligt eftersom jag ändå skulle ta det lugnt dagarna efter.

Jag hade veckan efter maran kört lugna pass och varvat lugn löpning med crosstrainer. På måndagen veckan efter var det dags för det första längre passet och jag hade vilat dagen innan så det kändes som det borde vara lugnt. Jag började känna av knät under passet men jag valde att bita ihop och springa samtliga 38km ändå. Helt idiotiskt nu i efterhand men jag har tidigare kunnat slutföra pass när det gjort ont utan att det blivit värre och jag hoppades på samma idag. Så vart det dock inte. Ju längre dagen gick fick jag ondare och ondare och det var smärta bara av att gå. Nu har jag iallafall lärt mig att jag borde lyssna på kroppen direkt!

Efter det har jag nästan bara kort styrketräning, gått promenader och kört lite roddmaskin. Det är dock svårt även med den alternativa konditionsträningen då det inte är själva landningen utan när jag böjer knät som gör ont. Därför gör även cykel och roddmaskin ont. På roddmaskinen har jag då bara dragit med armarna utan att använda benen. Jag har också kört några kortare löppass nu senaste veckan vilket har funkat bättre och bättre. Snart borde jag alltså vara på banan igen.

Kungsholmen runt blev jag tvungen att skippa och jag bestämde idag att jag ska hoppa över arenamilen på onsdag. Vi får se hur det blir med å-loppet den 26e. Otroligt tråkigt detta men samtidgt får jag blicka framåt se det positivt. Jag har ju kört betydligt mer styrketräning än vanligt vilket jag förhoppningsvis kommer ha stor nytta av. Jag är ju ung och en skada kanske inte var oväntad heller med tanke på den stora ökning av träningsmängd jag har gjort.

Stockholm Marathon ska i vilket fall som helst bli riktigt kul. Efter det blir det lite mindre mängd och mer fart. Det borde vara skonsammare för kroppen och jag hoppas då kunna komma ner på riktigt bra tider på 5000m-halvmaran innan det är dags för marathon-träning igen. Mitt stora mål till nästa år är att springa SM i Marathon. Kvalgränsen är 2.39.00 vilket blir tidsmålet till hösten. Men mycket kan hända till dess! Hörs!

//Lukas