Säsongen 2018 blev min första riktiga löparsäsong. Den har varit otroligt rolig med en massa framgång och även en del motgång. I det stora hela är jag dock väldigt nöjd med min säsong och jag har utvecklats väldigt mycket som löpare både fysiskt och mentalt.
Det var ungefär vid årsskiftet som jag bestämde mig för att sluta med fotboll och innebandy för att hinna satsa fullt på löpningen. Därför kan man säga att det var då jag påbörjade min löparsatsning. Eftersom jag aldrig gjort någon säsongssummering tidigare så summerar jag från januari fram tills nu. Det blir kanske någon mer tävling iår men inte någon som jag kommer att satsa på utan mer bara som ett träningspass isåfall.
Årets första personbästa kom redan den 13e januari. Det var halvmaran på ”Stadion Marathon” som man sprang på en varvbana utanför Stockholm Stadion. Det var inte ett litet pers heller utan jag gick ifrån 1.24.12 till 1.18.50 på halvmaran och ribban för 2018 var satt! Det var ett riktigt roligt lopp som jag nog springer igen nästa år.
Bara två veckor senare kom nästa personbästa. Denna gång på en betydligt kortare distans. Det var på den förjävla jobbiga distansen 3000m i Västerås på ”Inlagda Gurkspelen”. 9.30.85 vart tiden och det är en distans jag inte har sprungit sedan dess. Perset innan var 9.40 så det blev en tio sekunders förbättring. Med lite flyt kanske jag kan bättra på perset lite i vinter. Det var också här i januari som jag började få upp löpmängden lite från 6-8mil i veckan till att kunna ha veckor på 9-11.
Årets hittills bästa mängdvecka kom i slutet av februari. Så klokt vet jag inte om det var dock. 15mil landade jag på. Den mängden var jag inte redo för då och är nog fortfarande inte. Det var nog lite för mycket för mig då iallafall när dessutom tre pass den veckan var riktigt hårda . Dessa 15mil var dessutom uppdelade på endast 6st pass under veckan. Jag fick såklart ont i knät veckan därpå.. Lite galet nu såhär i efterhand men skadan vart inte så långvarig så lite nytta hade jag väl av träningen iallafall. Om inte annat lärde jag mig kanske att ta det lite lugnare med mängden.
Årets första vinst kom i mitten på mars och var på ”2 sjöar runt”. Jag sprang visserligen varianten på 16,7km där inte ”eliten” sprang men det var ändå riktigt roligt att vara först i mål på en tävling. Det var ett fint lopp i Sundbyberg där jag sprang en runda på ca 5,6km 3 varv. För mig som brukar kunna vara lite ouppmärksam var det dessutom en lärorik tävling där jag fick lov att ha uppe blicken när man låg längst fram och drog hela loppet.
Årets tredje personbästa kom veckan därpå. Det var på premiärmilen den 24e mars. Den var en blåsig och kall dag som inte riktigt gick som jag hade hoppats på. Det nya personliga rekordet löd 35.36 och ”endast” en förbättring med 6 sekunder. Jag hade hoppats på att gå under 35 men den prestationen skulle visa sig vänta fem månader..
Efter det dröjde det en månad tills nästa tävling och det blev kanske min roligaste och bästa upplevelse under hela säsongen! Nämligen min debut på maran! Min träning mot maraton och främst Stockholm Maraton hade pågått i runt tre månader och ATEA Mälarmarathon var tänkt att vara en förberedelse inför Stockholm. Det gick faktiskt helt felfritt och känslan var bra genom hela loppet. Det kändes precis som en mara ska kännas med en jämn fart och en bra avslutning! Tiden blev 2.46.45. Roligt också att komma på en andraplats!
Efter detta kom dock en tyngre period. Eftersom det var dags för nästa mara redan om lite mer än en månad så ville jag komma igång med träningen igen ganska fort. Att stressa visade sig inte vara särskilt smart. Jag fick ont i knät och fick vila från löpningen i två veckor. Skriver om skadeperioden här. När det väl kändes bra igen kom nästa motgång. Valde att springa Å-loppet för att kolla min form inför Stockholm men det slutade inte bra alls. Känslan under loppet var riktigt dålig och jag kollapsade strax innan mål i värmen. Skriver om min kollaps och tiden på sjukhuset efteråt här.
Jag blev förbjuden att starta på Stockholm Marathon så det fick bli några lugnare veckor för att bygga upp sig under sommaren. När det väl var dags för att börja träna lite hårdare igen kändes formen riktigt dålig och jag vet inte om det var träningsuppehållet pga knät som gjorde det eller om kollapsen som hade slitit rejält på mig.
Säsongens tyngsta period låg runt maj-juni. Maj var riktigt jobbigt för att jag ständigt gick och hoppades på att knät skulle bli bättre och underhöll med mestadels styrketräning och promenad. Juni var dels jobbigt men samtidigt riktigt härligt. Kroppen kändes riktigt tung och det kändes som mjölksyran kom krypande även på de lugna passen. Kollapsen verkade ha tagit hårt på kroppen. Sen hade jag ju såklart tappat lite under skadeperioden också. Ändå njöt jag av att äntligen kunna springa igen utan att ha ont. Jag hade ett par veckor där jag lät kroppen återhämta sig utan några större krav på min träning och det var riktigt skönt.
Efter det kom en period där träningen trappades upp och formen blev bättre och bättre. Jag sprang JSM 5000m den 5e augusti och det var en besvikelse. Jag fortsatte ändå att mata på och till slut lyckades det lossna och formen var både ikapp och förbi där den var innan.
Nästa pers för säsongen kom nämligen den 29e augusti. Det var på blodomloppet 10km i Västerås och tiden löd 34.51. Så jäkla skönt för självförtroendet att äntligen slå personbästa igen! Speciellt när jag hade haft en hård träningsperiod och verkligen inte var formtoppad till loppet. Tävlandet och tränandet fortsatte och årets andra seger kom den 8e september. Det var på ”Svarta Maran” som var ett litet lokalt lopp på 25km där jag också slog banrekordet. Kroppen kändes riktigt bra och jag stod för en av mina bästa insatser iår. Skriver mer om loppet här.
Min definitivt bästa prestation kom dock veckan därpå. Det är det loppet jag bär med mig mest ifrån den här säsongen och det är sånt här som får mig att inse att allt slit faktiskt är värt det i slutändan. Det var på Stockholm Halvmarathon och jag slog personbästa på halvmaran med nästan 3 minuter! Trots att banan inte är särskilt snabb och jag var långt ifrån formtoppad så gick det felfritt och jag kände mig pigg hela vägen! Skrev såklart ett inlägg även om det loppet.
Säsongens sista tävling och även sista personbästa kom en månad senare. Efter att halvmaran i Stockholm gått så bra så började jag tro att målet på SM-kvalgränsen på 2.39 som jag lite optimistiskt satt faktiskt kunde vara möjligt. Utan min knäkänning som förstörde en del av träningen de sista veckorna och med en bättre formtoppning är jag säker på att jag hade möjligheterna att klara det. Nu blev det dock en riktigt tuff resa och inte alls samma behagliga upplevelse som maran var förra gången.
Jag är ändå väldigt stolt över att jag lyckades att kämpa på och ta mig i mål trots att känslan hela loppet var skit. Det blev iallafall ett personbästa och tiden 2.45.31. Loppet var Marathon Eindhoven i Holland och mitt första lopp utomlands. Även om upplevelsen utav själva loppet inte var särskilt bra så var upplevelsen av staden bra och jag ser fram emot att upptäcka fler nya ställen i samband med löpningen! Maran i Eindhoven fick iallafall avsluta mitt grymma löaprår 2018 och jag ser fram emot nya framgångar 2019. Jag skriver nog ett inlägg längre fram om mina tanker och målsättningar inför 2019. Hörs då!
//Lukas