Mitt löparår 2021!

Jag går nu in i 2022 och inser att de var 1,5 år sedan jag uppdaterade bloggen senast. Det har hänt rätt mycket i löpväg sen sist så jag tänkte att de kunde passa bra att återigen damma av bloggen och bjuda på en sammanfattning av året 2021 i löpväg. Förbered er redan nu på ett långt och nördigt inlägg..

Jag avslutade 2020 med personbästa på maran med 2.41 i Uppsala. Efter det tog jag det väldigt lugnt då en skadekänning jag hade haft blivit värre efter maran. Efter säsongsvila var min tanke att bygga upp en stark grund med bara lugn distanslöpning. Efter vad jag trodde var en lagom upptrappning satte jag igång med grundträning. Tanken var enkel: Ca 100 km per vecka, bara lugnt, inga intervaller. Förutom lite prehabövningar per dag så var det ingen annan träning på schemat. Det rullade på i tre veckor problemfritt innan jag fick en känning på ett nytt ställe vid knät. Trots inga snabba pass hade jag alltså blivit skadad.. Detta var i december så jag gick in i 2021 med ett halvdant knä och låg mängd löpning. 

Som tur var hade jag under vintern fått upp ögonen för längdskidåkning. Jag har inte någon direkt bakgrund av längdskidåkning mer än att ha åkt ett par korta pass per år. Nu däremot har jag ju en tjej som är längdskidåkare och då har jag ju inte någon annat val än att börja åka längdskidor på riktigt? Skämt åsido men skidorna blev iallafall ett bra sätt att hålla uppe träningsvolymen då det funkade hyfsat för knät och jag började försöka ställa om på att räkna träningstimmar istället för löpta km. Min teknik var (och är fortfarande) rätt bristfällig men jag kom iallafall till den nivån att jag kunde klara av pass på 2-3h utan att bli särskilt sliten. 

Jag kunde successivt fasa in mer och mer löpning och den totala träningsvolymen med löpning, skidor och styrka låg i januari och februari runt 10-13h per vecka. Löpningen kunde jag trappa upp från ca 20km i början av året till ca 70km/vecka i slutet på februari. Fokus på den löpningen jag fick till var fortfarande lugn distans och de långpass jag fick in var väldigt lugna ofta på Upplandsleden och hade ibland även inslag av gång. Syftet var helt enkelt att bara vara igång länge och jag tror faktiskt väldigt mycket på dessa pass under en grundträning. Det pulshöjande fick jag via skidorna då jag ofta tröck på lite extra och “Kläbo-sprang” uppför backar vilket blev som en naturlig fartlek. Denna kombination av lugna löppass, halvhårda skidpass och en för mig rätt hög totalvolym gjorde att jag trots skadebekymmer kom i en väldigt bra grundform. 

Det märkte jag framförallt när jag i februari började lägga in ett par lätta fartökningar på några löppass. Det kändes visserligen lite ovant att springa fort men pulsen var lägre än den varit någonsin tidigare i samma farter. Ett av de första lite snabbare passen var en fartökning på 3km i 3.43-fart. En fart jag då tänkte kunde vara en rimligt maratonfart till hösten. Känslan och pulsen visade att det faktiskt inte var en helt orimlig tanke. Jag fortsatte på den vägen även i mars och trappade upp mängden snabbare löpning men la fortsatt mest fokus på lugn distans och hög volym. När vädret inte tillät skidor körde jag en del skidgång. Alltså att jag gick relativt raskt med stavar i terräng. Ett vanligt förekommande pass var att jag kombinerade och sprang 90 minuter och sedan gick 90 minuter med stavar (eller åkte skidor när jag hade möjlighet till det). Då fick jag in 3 timmar totalt utan att slita lika mycket som vid enbart löpning eftersom knät fortfarande inte var helt 100. En del rena löppass blev det dock också som sagt. Ett av de bästa passen från 2021 var när jag lyckades få med mig pappa på ett långpass på Upplandsleden hem från Skattmansö. Mamma skjutsade oss, vi tog med oss fika och sprang hem i ett lugnt tempo. Passet landade på 36km och tog lite över 4 timmar. Där snackar vi kvalitétstid! 

Om det var de längre eller de lite snabbare passen jag börjat lägga in som blev för mycket vet jag inte riktigt men i slutet på mars fick jag iallafall lite bakslag i knäproblemen. Förmodligen var det en kombination då det kom efter en helg där jag både hade kört ett snabbt och ett långt pass på asfalt. Jag fick då backa lite med löpmängden. Jag experimenterade en del och testade springa ett par pass på 15% lutning på löpband vilket verkade fungera rätt bra för knät. I och med att det närmade sig säsong och jag hade flera månader med hög träningsvolym bakom mig så körde jag dessa pass rätt hårt och låg nära maxpuls på flera av dem vilket jag inte hade gjort på många månader innan. Det vanligaste passet var 5 km hårt rakt av som på 15% som landade på 33-36 minuter. Jag har ingen aning ifall det är bra tider på den lutningen men trött blev jag iallafall och pulsen låg nästan lika högt som när jag tävlat på milen. 

Knät började bli lite bättre igen och i mitten på april var jag på Aktivitus och testade för första gången mina trösklar och mitt Vo2max. Resultaten var en positiv överraskning och såg ut som följande: Vo2Max: 70,3, Aerob tröskel: 4.15, Anaerob tröskel: 3.25. En löpare på min nivå ska kunna hålla den anaeroba tröskelfarten åtminstone en mil vilket isåfall skulle bli pers på milen för mig. Därför var detta ytterligare en indikation på att jag var i bra form och att den lugna och varierade träningen under vintern hade gett bra resultat. Jag blev därför sugen på att testa formen veckan därpå med ett test på 5000m. Fem dagar innan testet körde jag återigen en hård femtusing med 15% lutning vilket blev en rejäl genomkörare för flåset. 

Jag körde sedan ett pass på 10×300 + 1×1000 i mitt tänkta 5000m-tempo två dagar innan vilket blev det enda snabba passet inför. I övrigt höll jag igång med jogg och skidgång och lättade enbart på träningen dagen innan. 5000m testet kördes solo på bana en fin vårdag och Emilia cyklade bredvid. Jag lyckades disponera mina krafter väl och sprang på 16.19 vilket var pers med ca 15 sekunder. Såklart ett fantastiskt härligt formbesked! Bara knät skulle släppa helt så hade jag väldigt goda förhoppningar på säsongen. 

Eftersom läget var så oklart med vilka tävlingar som skulle bli av tänkte jag att det var bäst att ändå fortsätta med i huvudsak grundträning ett tag till. Veckan efter testloppet bestämde jag mig för att försöka slå mängdrekord i träningstimmar som en kul utmaning. Det lyckades och jag landade på 22h totalt varav 7,5h löpning, 7,5h skidgång, 5h cykel, 1h SkiErg och 1h styrka. Jag hade då även börjat cykla ute. Till en början lånade jag brorsans MTB. Lite senare under sommaren köpte jag sen en CX-cykel och fick in ett gäng fina landsväg- och grusrundor under året. Det kändes iallafall förvånansvärt bra hela veckan och jag är övertygad om att jag svarar bra på att lägga in den typen av veckor ibland. Jag fortsatte sedan i maj att träna på ungefär samma sätt men runt 12h/vecka. Det var fortfarande ingen snabb löpning men jag körde på med backpassen och la även in mosslöpning vilket Rune Larsson har tipsat mig om. Mosslöpningen tror jag mycket på både som naturlig styrketräning och som skonsam, pulshöjande träning. Den 16e maj var det sedan dax för en ny träningstävling. Nu kändes knät ipincip helt bra vilket var otroligt befriande. Inför hade jag kört två korta intervallpass och den här gången landade tiden på 16.07 så formen var fortsatt stigande. 

I juni släppte äntligen restriktionerna lite och jag fick tävla officiellt så jag hade nu äntligen lite tävlingar att sikta in mig på. I slutet på maj och början på juni la jag in mina två sista rejäla mängdveckor innan det var dags att släppa upp på träningen lite mer inför tävlingarna. Den ena veckan landade på 19 timmar och den andra på 17. Den här gången fick jag även in en del snabbare löppass. Bland annat en dubbeltröskel-dag och ett tävlingsförberedande pass på 5×1000 med ett snitt på 3.07. Jag avslutade de två rejäla veckorna med 6 varv (40km) på Fabians Backyard Ultra i Enköping. Anledningen till att jag inte sprang längre var för att jag tre dagar senare skulle säsongsdebutera på 10 000m i Västerås. Det visade sig vara ett bra beslut då benen kändes pigga på tävlingsdagen och jag höll ett jämnt 3.20-tempo hela vägen. Jag gick i mål på 33.23 vilket var pers med en minut. På grund av de nya skoreglerna sprang jag i tunna race-flats vilket faktiskt kändes oväntat bra trots att jag knappt rört dem på två år. 

Efter den officiella säsongsdebuten fortsatte tävlingsperioden med fler tävlingar under juni och mellan tävlingarna så underhöll jag bara med korta distanspass, cykelturer något lätt intervallpass. Det är nog denna period jag tar med mig mest från året i tävlingsväg. Jag hade känslan av att allt bara flöt på. En vecka efter 10 000m sprang jag 3000m på 9.14 vilket var pers med 17 sekunder. Fyra dagar efter det sprang jag 5000m i extrem värme på 15.53 vilket var första gången under 16 minuter. Ytterligare fyra dagar därpå sprang jag 10km landsväg i Örebro på 33.06 vilket var pers på landsväg med över en minut. Det är perioder likt denna som man verkligen förstår varför man tävlar i löpning! 

Så vad är min analys av detta? Trots att jag inte fick till den där grundträningen med en stor löpmängd som var planen från början så fick jag ju med mig ca ett halvår med en rejäl ökning av de totala träningstimmarna. Från att 10 timmar känts som en hård vecka tidigare år var nu 13 timmar helt normalt. Det gjorde att min aeroba kapacitet och grundform ökade. När jag sedan släppte upp på träningen rejält inför tävlingarna blev också toppformen bättre och när jag sedan i juni hade många tävlingar och var utvilad inför varje så blev jag i princip i bättre och bättre form för varje tävling. Detta är något som jag definitivt kommer att jobba vidare på kommande säsonger. 

Efter tävlingarna blev det några lugna dagar för att återhämta mig innan det var dags för nya mål. 13e juli var det dags för halvmaraton i Anderstorp. Inför det drog jag upp volymen igen och fick även till lite halvmaraton-specifika pass. Bland annat 2x6km och 5,4,3,2,1km. Jag hade börjat snegla på SM-kvalgränsen på 1.12 men förstod samtidigt att det var ett väldigt hårt mål. Väl på plats i Anderstorp var det 27 grader och sol vilket inte direkt är optimalt för att slå personbästa. SM-kvalgränsen blev för hård men jag sprang ändå i mål på 1.14.11 vilket var pers med över en minut. Nu i efterhand inser jag hur nöjd jag faktiskt borde vara med det loppet. Jag är rätt säker på att det inte var särskilt många andra som slog pers i den värmen! 

Efter halvmaran i juli var nästa stora mål Idre Fjällmaraton 45km 28e augusti. Denna startplats fick jag av Emilia i julklapp och var en helt ny upplevelse för mig. Jag hade då fem veckor av hård träning att få in innan det var dags att börja vila upp sig. Jag satte upp som mål att försöka springa minst 80 km per vecka, träna 14 timmar totalt och gärna samla många höjdmeter. Detta lyckades jag följa och jag fick även till två bra träningstävlingar under den perioden. Dels sprang jag 3000m i Eskilstuna på 9.17 och jag slog även banrekord på det lokala loppet “Gröngarnsåsen 3 timmars” i Enköping. Det var ett väldigt roligt och backigt lopp vilket var perfekt träning inför Idre. 

Efter dessa fem veckor som gått helt enligt plan var det alltså dags för Idre. Jag tyckte som sagt att jag hade förberett mig bra med mycket höjdmeter, backar, stigar etc men det kom att visa sig att detta med fjälllopp verkligen inte var min grej.. Jag hade rätt stora förhoppningar inför. Hade skrivit in mina tider i någon “trailkalkulator” för att se vilken tid som var rimlig att sikta mot men ju längre in i loppet jag kom, desto mer ställde jag in mig på att bara ta mig i mål och tappade lite tävlingskänslan. Jag är helt enkelt alldeles för dålig på att springa när det blir tekniskt. Framförallt när det är mycket stenar så springer jag och spänner mig och vågar inte trycka på. Detta gjorde att jag också blev otroligt trött i benen. Jag vet folk som kom en timme före mig som jag slår på platta lopp! Jag förstår såklart att detta är en träningssak men jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna bli en bra traillöpare. Jag har helt enkelt inte motoriken för det! På samma sätt är jag dålig när det kommer till löpskolning, dans och sådant där man behöver tänka en massa samtidigt som man rör sig.. Mig passar det bättre att bara springa utan att behöva tänka en massa. Nåja tillbaka till tävlingen. Jag sprang iallafall i mål väldigt uppgiven och slutkörd på 5 timmar och 7 minuter vilket gav en 30e plats. Samtidigt ångrar jag inte att jag sprang då det trots att var en kul upplevelse och såklart bra träning. Jag älskar ändå att springa i skogsmiljö men jag gör det hellre på träning utan nummerlapp. Min fantastiska tjej Emilia som hanterar terrängen desto bättre kom en halvtimme före mig och slutade på en meriterande fjärdeplats. 

Efter Idre blev det några lugna dagar vilket kom lägligt då jag och Emilia i början på september flyttade till Uppsala då vi skulle börja plugga där. Det var såklart otroligt roligt framförallt att bli sambos men även kul att få lite nya miljöer att springa i. Redan två veckor efter Idre blev det faktiskt en ny tävling. Göteborgsvarvet som skulle ägt rum då hade ställts in och istället skulle SM i halvmaraton köras på en varvbana utanför Göteborg. Jag blev sugen och anmälde mig då jag tänkte att jag skulle kunna sikta på att klara SM-kvalgränsen denna gång istället så att jag skulle få starta i SM-ledet på Stockholm Marathon i oktober. Tyvärr var inte väderförhållandena optimala denna gången heller vilket nog hade krävts för att jag skulle klarat det. Det var oväntat varmt och väldigt hög luftfuktighet. Jag sprang dock i mål på ett nytt pers igen med tiden 1.13.21. Det gav också en 20e plats på SM vilket jag är väldigt nöjd med. 

Nu var det alltså Stockholm Marathon som återstod för säsongen. Jag var inte säker på att jag överhuvudtaget skulle springa en mara den här säsongen när våren kantades av knäproblem. Samtidigt så skulle nog en säsong utan en mara kännas ganska tom och när dessutom kroppen kändes bättre så var det inget snack om saken. När Stockholm Marathon också hade flyttat till hösten skulle värmen inte bli samma potentiella problem. SM-kvalgränsen på 2.39 är en tid jag haft i åtanke sedan 2018 men inte fått till. Nu kändes det verkligen som att jag hade det i mig. Med tanke på hur bra formen hade känts började jag till och med spekulera kring bättre tider än så. Det jag kände att jag saknade i träningsväg var framförallt längre pass på asfalt. Jag hade ju fått in längre pass i fjällmiljö och långa alternativa pass. Maran är ju dock maran och utan längre pass på asfalt finns ju risken att man stumnar efter 30 km. Helgen efter skulle OS-löparen Carolina Wikström kör ett progressivt långpass i Uppsala och ville ha sällskap. Jag tänkte att det passade mig bra och att jag hängde med så länge jag orkade i kenyansk anda. Det höll överraskande nog hela vägen vilket blev 40km i 3.50-tempo. Hade jag fortsatt två km hade det blivit pers på maran och då sprang vi ändå mycket på grusvägar. Faktum är att detta nog är mitt livs träningspass! 

Jag fick sedan till ytterligare några hårda, längre pass på asfalt även om inget blev lika hårt som de passet. Löpvolymen låg runt 80-100km och jag behöll lite alternativträning fortfarande. Det sista hårda passet kördes 10 dagar innan och var 3x5km där de två sista skulle vara i maratonfart. Efter att de gick relativt kontrollerat i 3.28 och 3.31-tempo bestämde jag mig för att sikta hårdare än 2.39 och snarare gå för låga 2.30. Jag kände att formen var så pass god att jag skulle kunna vägga och ändå klara 2.39. Lite så blev det faktiskt också när det väl vara dags den 9e oktober. Jag valde att inte titta särskilt mycket på klockan utan gå ut i ett hårt men kontrollerat tempo. Kilometrarna låg runt 3.35 och benen kändes pigga. Jag passerade halvvägs på 1.16. Att öka och gå under 2.30 var bara att glömma men jag hade fortfarande relativt pigga ben. Vid 25 km och framåt började dock benen bli stumma och allt eftersom backarna passerades fick jag dra ner på farten. En sak jag noterade var att jag blev omsprungen av många som lät betydligt mer andfådda än mig. Kanske var det för att jag helt enkelt var i bra form rent aerobt men skulle ha behövt en högre volym löpning eller fler långa löppass för att benen skulle klara farten hela vägen. Detta ska jag definitivt jobba på inför nästa mara. 

Det blev iallafall ingen totalvägg och jag lyckades kriga mig i mål på 2.37.20. Jag var ändå väldigt nöjd över att ha slagit personbästa med fyra minuter och äntligen ha klarat SM-kvalgränsen på maran. Detta var bästa möjliga avslutning på säsongen och jag kunde gå in i säsongsvila med en bra känsla. Kul också att min tanke i februari om att 3.43 kunde vara en rimlig maratonfart till hösten visade sig stämma nästan exakt! Efter maran blev det alltså inga fler tävlingar och hela oktober blev väldigt lugnt med mycket vila och lugna pass. I november trappade jag sedan upp grundträningen vilket likt förra vintern bestod av mycket timmar i av olika träningsformer där jag sakta med säkert trappar upp mängden snabb löpning. Inga pass att skriva hem om och den fasen är jag fortfarande i. Fri från känningar är jag väl inte direkt med en häl som ömmar lite men samtidigt är kroppen betydligt bättre än vid samma tid förra året och efter denna säsongen känner jag mig betydligt mer trygg med att känningar nödvändigtvis inte behöver hindra mig från att träna bra och mycket. Jag gillar att experimentera med olika träningsformer för att se vad som funkar och inte vilket uppenbarligen har gett resultat så numera försöker jag arbeta runt mina känningar istället för att låta dem hindra mig. 

Så vad tar jag med mig till 2022? Detta snack om träningstimmar kanske börjar bli tjatigt nu men jag svarar helt enkelt bra på att träna mycket. Detta även om hälften är andra träningsformer än löpning. Jag har också varit noga med att göra ett gäng prehab-övningar 10-15 minuter dagligen vilket jag tror har gjort mig starkare och rörligare vilket mycket väl kan ha ökat min prestation! En ökning av träningsvolym har också inneburit en ökning av mat! Jag räknar aldrig på mitt kaloriintag men jag har ätit otroligt mycket och ofta. Folk runt omkring mig blir ofta förvånade över hur mycket jag kan äta och från att jag för några år sedan hade en mer selektiv inställning till mat där jag sällan åt “onyttigt” så äter jag nu fikabröd, godis, glass etc när jag känner för det (vilket jag gör väldigt ofta). 

På tal om detta så tycker jag också att jag har hittat en mer avslappnad inställning till min löpning. Jag skulle ljuga om jag sa att den var helt avslappnad för jag går fortfarande och tänker lite väl mycket på träningen i perioder. Kanske är det ofrånkomligt när man tränar dagligen? Samtidigt har jag idag inga problem att gå ut och ta några öl eller spela FIFA med kompisar till 7 på morgonen när jag känner för det. Detta trots att det kanske inte är optimalt för min löpning. Fast kanske är det ändå optimalt för min löpning? Jag är inte säker på att jag hade velat hålla på som jag gör om jag hade behövt göra allting “rätt” hela tiden gällande sömn, kost, alkohol etc och om jag inte har motivation så kommer inga resultat. Därav hade inte ett sådant liv varit optimalt för mina resultat. Jag ser inte bara löpningen som ett tävlande utan också som en livsstil som jag gärna har med mig livet ut! Därför hoppas jag att jag 2022 fortsätter träna mycket, hårt, men också lite och lugnt när jag känner för det. 2022 vill jag fortsätta sätta personbästa vilket jag är övertygad om att jag har möjlighet att göra. Med det sagt tänkte jag avrunda inlägget och blickar fram mot vad 2022 har att erbjuda! Tack för att ni har läst så ses vi framöver! Kanske blir det vid sammanfattningen av 2022 men förhoppningsvis tidigare! 

Lite siffror: 

Antal träningstimmar: 624. Snitt 12h/vecka. (314h löpning, 73h cykel, 63h skidgång, 62h styrka, 56h längdskidor, 43h övrigt) 

Antal löpta mil: 337. Snitt 6,5 mil/vecka. 

Antal (officiella) pers: 7 st

Längsta pass: 45km (Idre Fjällmaraton) 5h 6min.  

Om någon mot förmodan skulle vilja nörda ner dig ännu mer i min träning finns min träningsdagbok här: https://www.jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=310591&ar=2022&manad=1

/Lukas 

Dags att uppdatera läget igen kanske?

Hej! Det har jag gått några månader sen senaste blogginlägget och jag känner att det kanske är läge att sammanfatta vad som hänt sen sist i löpväg. Jag skrev ju förra gången att uppdateringarna skulle att komma mer sällan på bloggen för att istället ske oftare på youtubekanalen. Men vad hände med youtubekanalen då? Nu är det ju tyst där också? 

Till att börja med så kan jag ju nämna att vill man följa mig mer regelbundet så är det instagram som gäller. Där heter jag “LukasSegersten”. Om man vill följa mer specifikt min träning så finns jag på både Strava och Jogg.se. På dessa ställen kan jag nästa lova att jag aldrig kommer ta någon längre paus. Youtubekanalen “Energilöparna” då? Jodå den finns kvar och jag skulle inte klassa den som nedlagd. Däremot var det kanske naivt att tro att man skulle kunna hålla i motivation, idéer mm för att kunna släppa en ny video varje vecka, även om det gick bra i några månader. 

Vi trodde nog till en början att sommarlovet skulle ge oss tid att köra hårdare med youtube igen men med en ökad träningsvolym, sommarjobb, resor mm drog det ut på tiden. Nu är det 3 månader sen vi släppte senaste videon. Vi har fortfarande en del idéer på videos som skulle kunna bli verklighet och jag känner att det är riktigt roligt att planera, filma, redigera osv. Däremot får det inte ta för mycket energi av annat som känns viktigare för tillfället. Dvs studier, umgänge, träning osv. Jag kan lova att det kommer mer på youtubekanalen men det kommer inte vara särskilt regelbundet utan det kommer att ske när vi känner att det passar oss. 

Youtubekanalen ”Energilöparna” en kanal med tema löpning och mat. Vill ni se mer av den?

Så min egen träning då? Hur har det gått under sommaren? Förra blogginlägget skrev jag i början av april. Då hade jag efter en vinter med låg träningsmängd och hög intensitet slagit personbästa på 10km med tiden 34.23. Det resultatet kom oväntat eftersom jag som sagt hade tränat betydligt mindre än vanligt under vintern. Efter det var tanken att dra upp volymen något men dra ner intensiteten och hålla det vid tröskelansträngning ett tag. Innan den mer grundbetonade träningen satte igång fick jag dock plats till en halvmara den 13e april där jag sprang på 1.15.44. Det är bara 19 sekunder ifrån pers och med tanke på att det var otroligt blåsigt just den dagen och jag sprang ensam från start till mål så håller jag nog det loppet till kanske mitt bästa hittills i karriären. 

Halvmara i ett blåsigt Uppsala på 1.15.44

Efter det rullade träningen på bra och både april och maj rullade på iprincip felfritt med många bra träningspass och en hyfsad volym. Den 30e maj testade jag på en “Backyard Ultra” som annordnades av en EAI löpare. Det var mycket inspirerande inför framtida ultradrömmar som jag har! Jag sprang 9 varv vilket är 67km och nytt distansrekord. Efter det följde två veckor av träning innan det var dags för en tävlingsperiod igen. Först ut 5000m på bana. Innan dess hade jag fått till två intervallpass i ”överfart” för att få igång ben och flås lite och det kändes som att formen var god. 

Tävlingen gick hyfsat och det blev ett nytt pers med tiden 16.35. Kommande veckor följdes sen av en till tävling på 5000m, 2st på 10 000m och en på 2000m. Tiderna 34.25, 34.28, 16.36 och 6.16. Inte riktigt de tider jag siktade på och retsamt att komma nära personbästa så många gånger. Ändå är det ju ett kvitto att vara så jämn och det är tider jag aldrig sprang på förra säsongen. Dock så trodde jag ju att jag skulle kunna springa betydligt bättre när jag ökade mängden träning. Ändå höll jag ungefär samma nivå nu som i våras. Hur kommer det sig? 

En hel del bana har det blivit under sommaren. Bra resultat men inte riktigt den nivå jag önskat.

Kanske fick min kropp en rejäl kick i vintras av all den snabba träningen efter att ha tränat för maraton under hösten. Eller så hade jag helt enkelt en riktigt bra dag på loppen i våras och kanske inte tajmade formen perfekt under sommaren. Min ökning av mängd har i vilket fall som helst byggt en stabilare grund att bygga vidare på och nu blir det inga fler tävlingar på ett tag utan jag tar sikte på en halvmara i Uppsala 26/9 där jag hoppas kunna dra nytta av den träning jag har gjort. 

Efter det blir det kanske någon mer tävling ifall kroppen känns bra. Annars sätter jag igång med en lång grundträning där jag denna gång verkligen ska fokusera på mängd släppa alla tankar på fart. Jag har tidigare aldrig haft en särskilt lång grundträning under vintern och skulle jag få det nu så tror jag att det skulle kunna ge mig väldigt mycket både ur prestations och skadeperspektiv. För att avsluta tänkte jag kolla av intresset lite hos er som läser. Vill ni att jag fortsätter att skriva på bloggen och vad vill ni isåfall se får något? Samma med youtubekanalen, hur ser intresset ut och vad ser ni helst? Kommentera gärna eller skriv privat. Hörs i nästa inlägg! 

//Lukas 

Löpning i mosse och på stigar i skogen är något jag har ökat rejält iår. Det vill jag öka ännu mer under grundträningen.

Dags att uppdatera läget!

Halloj! Det var ju ett tag sen jag skrev här på bloggen. Jag har däremot uppdaterat en del på youtubekanalen “Energilöparna” istället där ni har kunnat se desto mer av min löpning. Jag ser verkligen inte bloggen som nedlagd men uppdateringarna kommer nog att komma mer sällan. Nu tänkte jag iallafall uppdatera lite kring läget gällande min löpning. 

Träningen under vintern har bestått av en (för mig) låg träningsmängd men hög intensitet på många pass. Ca 30-50km i veckan + lite styrka och alternativträning. Vill ni se mer exakt så kolla in: https://jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=310591&ar=2020&manad=3 Detta har varit för att få lite variation i träningen, för att bli lite bättre på kortare distanser men också för att se ifall denna typ av träning skulle hjälpa mot de skadekänningar jag har haft. Min snabbhet känner jag verkligen har utvecklats under denna period och jag har gjort 2.49 på 1000m vilket är nytt personbästa. 

Jag skulle även ha velat slagit mitt personbästa på 3000m men fick aldrig till det bättre än 9.41. Mitt pers ligger på 9.31 så dit hade jag en bit kvar. Detta kan såklart bero på att uthålligheten brustit pga den minskade träningsmängden men jag tror framförallt att jag har haft en bristande dagsform på just dessa tävlingar. Vad gäller skadekänningarna så har det blivit något bättre men jag känner ändå av det litegrann till och från. Det är framförallt vid höft och ljumske jag haft problem men även lite vid knäna. 

Nu är iallafall tanken att dra ner på intensiteten och hålla ansträningen vid tröskel ungefär. Jag vill även sakta men säkert trappa upp träningsmängden. Jag har kört tröskelpass kontinuerligt några veckor nu och jag tror att kombinationen av den snabba träning jag gjorde i vintras med mer fokus på uthållighet nu kommer att göra susen. Det har jag redan fått känna av då jag förra helgen slog personbästa på 10km på “SpringSnyggtLoppet” med tiden 34.23. Att göra den tiden efter att aldrig sprungit mer än 58km en enda vecka iår känns helt otroligt. Det känns som det finns en hel del att hämta ifall jag kan jobba upp mängden nu! 

Utöver ökad mängd och minskad intensitet så ska jag också vara noga med att få in styrka och rörlighet regelbundet. Jag har genom ett samarbete med Magasinet i Enköping fått möjlighet att träna på deras gym vilket jag är väldigt tacksam över. Jag har även fått hjälp med träningsupplägg för styrketräningen. Nu gäller det även att inte stressa fram något utan låta kroppen avgöra längd och intensitet på passen. Det kommer ju ändå inte finnas så många tävlingar att springa i dessa coronatider så därför blir kontinuiteten i träningen det viktigaste. 

Jag har för övrigt bestämt att oavsett inställda tävlingar eller ej så blir inget maraton 2020. Detta eftersom att maratonträningen verkar slita en del på mig och då jag har haft så mycket skador så tänker jag fokusera på 10-21km under 2020. Långsiktigt är det dock såklart fortfarande på maraton jag har mina stora ambitioner och även ännu längre distanser. Det får dock vänta ett tag. Iår blir prioriteten att bygga lite “överfart” och såklart en stark och uthållig kropp! 

Den senast nämnda tävlingen “SpringSnyggtLoppet” finns även dokumenterad på våran youtubekanal som ni gärna får kolla in. Där kan man följa med innan, under och efter loppet och se hur vi laddar upp inför osv. Där finns även mycket annat roligt innehåll. Framförallt utmaningar gällande löpning och mat men även vanliga vardagliga videos. Glöm även inte att prenumerera på kanalen om ni vill se mera löprelaterat innehåll där. Jag lägger en länk här under. Ses där! 

//Lukas 

Har startat youtubekanal!

Var ett tag sen sist! Anledningen till att jag inte har skrivit så mycket är väl främst för att jag helt enkelt inte tagit mig tiden till att blogga. Har dock lite som ligger på utkast men inget har känts tillräckligt bra för att publicera. Det har inte heller hänt jättemycket löpmässigt värt att nämna. 

Jag tog en lugn period efter höstrusket och försökte bli av med mina höft och ljumskproblem. Det fungerade okej. Det blev bättre men problemen är inte helt borta än och jag tränar inte de volymer jag skulle vilja. Jag har dock kunnat träna på kontinuerligt ändå och formen känns för tillfället ganska bra. Tanken är att köra några inomhuslopp och om jag får till det kan det nog bli några personbästan på de kortare distanserna. Det kommer förhoppningsvis ett längre inlägg snart gällande mina mål och tankar inför 2020. 

Något som däremot hänt sen sist är att jag har startat en youtubekanal! Den har jag startat ihop med en annan löpare som heter Emilia. Huvudtemat på kanalen är löpning men vi kommer ha ett humoristiskt innehåll med fokus på roliga utmaningar med mera kopplat till löpning. De seriösa tävlingsrapporterna med tider, reflketioner osv kommer att hållas kvar här på bloggen. Våran första video hittar ni här som heter “ÄTER 10 000KCAL OCH SPRINGER 10 000m”. Kom gärna med förslag på vad ni skulle vilja se på kanalen och gå såklart gärna in och prenumerera. Hörs! 

//Lukas 

Höstrusket Marathon!

Sedan jag skrev förra inlägget där jag precis hade slagit personligt rekord på halvmaran har det hänt en hel del. Det har blivit en hel del störningar i träningen men det har också varit en del framgångar. 

Efter halvmaran i Köpenhamn så kom jag igång hyfsat bra med träningen igen relativt fort och sprang ett intervallpass på torsdagen veckan efter där känslan var okej. Den helgen åkte jag dock på en förkylning och fick vila några dagar ifrån träning. Tanken var att springa ett hårt långpass den helgen eftersom det var tre veckor kvar till maran. 

På måndagen kände jag mig hyfsat pigg igen så jag körde långpasset då istället. Jag valde pga förkylningen att hålla nere farten och istället göra det lite överlångt på 45km och passet blev istället väldigt hårt av den anledningen. Att passet dessutom sprangs på löpband gjorde det ju till en rejäl mental prövning. Dagarna efter blev iallafall lugna och på torsdagen blev det en träningstävling på Mälarenergi Night Run 13km. Benen var fortfarande rejält sega efter måndagens långpass men det blev ett bra snabbdistanspass och jag lyckades komma på en andraplats. 

Träningen fortsatte att rulla på enligt plan. Jag hade en liten känning i höften efter långpasset vilket gjorde att jag böt ut några pass mot crosstrainer eller cykel men i det stora hela rullade det på bra. Tisdagen den 1a oktober 12 innan maran var det dags att köra det sista hårda passet. Det var en halvmara i marafart. Passet gick bra och sprangs på 1.18.09 vilket visserligen inte kändes jättelätt men det var ändå min tredje bästa halvmara så att göra det på träning kändes som ett bra besked. 

Förkylningen som jag hade haft veckan innan satt dock i lite fortfarande. Inte någon fara trodde jag men när jag kom hem från träningen på kvällen började jag känna mig hängig och hade fått feber. Detta gjorde att jag fick ta två vilodagar innan jag försökte komma igång och springa igen. På lördagen (8 dagar innan loppet) sprang jag 25km i 5.30tempo. Jag tänkte att så länge jag håller det lågintensivt borde det vara lugnt men det visade sig vara fel.. Jag blev sämre igen och fick vila ytterligare två dagar.  

Nu började det kännas lite kritiskt. Jag ville ju bli helt frisk till maran men samtidigt ville jag ju hinna få till något lättare fartpass för att få igång benen. Det försökte jag då med på onsdagen efter att ha joggat lätt på tisdagen. Passet blev 3000m i tänkt tävlingstempo och sen en snabbare 500ing. Känslan kändes hyfsad under passets gång men fortfarande flåsigare än det borde vara. Detta hade jag inte varit orolig för annars men nu var jag det. Oron visade sig vara befogad. Bakslag igen.. Jag vaknade morgonen därpå och kände mig febrig igen. Nu var det kritiskt på riktigt! 

Jag fick återigen vila helt i två dagar och på fredagen två dagar innan loppet åkte vi till Holland. Jag hade börjat ställa in mig på att jag nog skulle få lov att hoppa över loppet och jag tänkte att det ändå skulle bli en trevlig resa. Jag skulle ju ändå heja på alla andra jag kände som skulle åka med och springa. Efter en testjogg på lördagsmorgonen beslutade jag att inte starta vilket jag inte ångrar en sekund. Kroppen var verkligen inte 100 och även om jag hade kunnat genomföra loppet hade jag aldrig kunnat prestera bra. Jag fick istället glädjas åt flera andra bra prestationer. Bl.a min träningskompis Jonatan som sprang på 2.38 efter månader av bra träning vilket var väldigt inspirerande och pappa som slog personbästa på halvmaran. 

Så hur gick tankarna nu? Var det bara att lägga ner säsongen nu när årets stora mål fick ställas in? Nja så lätt tänkte jag inte ge upp. Det blev dock hela sex dagars vila innan jag kände att jag vara redo för att testa springa igen. Denna gång utan bakslag. Jag hade sett att tävlingen Höstrusket i Stockholm i år även skulle köra maraton distans och denna tänkte jag rätt långt innan skulle funka som ett ”backup-lopp” om något skulle skita sig. Nu gjorde de ju också det. Loppet var den 2a november. Alltså tre veckor efter Eindhoven och när jag kom igång igen var det bara två veckor kvar. 

De första passen efter sjukdomen kändes väldigt sega. Nästan alla fick kortas av och bli både lugnare och kortare än vad jag hade tänkt mig. Detta berodde dels på att kroppen kändes väldigt seg men också för att det kändes sådär runt höften och ljumsken och detta verkade inte blivit bättre trots den påtvingade vilan. Första kvalitetspasset blev en halvård mil i på runt 38,40 vilket kändes hyfsat. Detta var på fredagen 8 dagar innan loppet. På söndagen körde jag ett långpass vilket blev lite av ett test för att se om det var värt att köra maran. Det blev 25km i 4.20tempo och kroppen kändes inte så mycket sämre efteråt och därför gav jag inte upp tanken om loppet. 

På tisdagen blev det ett intervallpass med tusingar. Tanken var inte att gå helt max men känslan var att det var riktigt jobbigt. Samtidigt gav tiderna ändå sken av att formen var påväg tillbaka lite iallafall. Nu blev det bara vila och lugn jogg fram till loppet på lördagen. Jag gick hela tiden runt och var orolig för att kroppen inte skulle hålla men jag var ändå inställd på att åtminstone starta loppet och tillåta mig själv att bryta om det skulle börja göra väldigt ont. 

Lördagen den 2a november var det iallafall dags för start. Det var en kylig morgon men väldigt vindstilla. Jag körde splitshorts som vanligt men en långärmad tröja istället för linne. När jag stod på startlinjen kände jag mig taggad och kroppen hade åtminstone känts bra på uppvärmningen. Tanken var att gå ut i en fart runt 3.50 men gå rätt mycket på känsla eftersom det var osäkert hur formen var. 

Farten i början blev som tänkt. Jag hamnade själv ganska snabbt och hade runt 5 löpare framför mig. Jag kände att det var onödigt att ta ut sig för hårt för att ha någon att springa med utan tänkte att jag gör mitt eget lopp. Jag hade runt 19 minuter vid första femman och 38 vid första milen. Efter ett tag kom jag ikapp Marcus Nilsson från Luleå som jag snackat med lite innan. Vi sprang ihop en bit och vi hade ungefär samma målsättning. Jag släppte honom efter ett tag men kom sedan ikapp igen efter några kilometer. 

Vid en vätskestation strax innan halvmarapasseringen var det väldigt trångt då många 10km-löpare var där och jag drog en spontan chansning att strunta i den. Det innebar att jag sprang ifrån Marcus men jag började fundera på om det kanske var helt idiotiskt att skippa energin bara för att jag skulle tappa några sekunder men så blev det iallafall. Halvmaran passerades på 1.20.14. Jag hade här insett att SM-kval på 2.39 var kört men det hade jag räknat med redan innan efter den struliga uppladdningen. Personbästat på 2.45.31 skulle dock fortfarande kunna slås. 

Jag kände mig fortsatt pigg trots missad sportdryck och jag fick tag på sportdryck vid alla resterande kontroller. Jag började känna en del vid höften och ljumsken men det kändes tillräckligt bra för att jag skulle gå ut på ett tredje varv vid 22km. Eftersom jag sprungit ett par långpass där känslan varit sådär tidigare men där det ändå inte blivit särskilt mycket värre efteråt så kände jag att det skulle behöva börja göra ovanligt ont för att jag skulle bryta. Jag tänkte ju ändå ta en väldigt lugn period efter loppet. 

Jag fortsatte att hålla ett bra tempo. Jag tappade något men jag visste att så länge jag kunna hålla under 4min/km så skulle det bli personbästa och det kändes fortfarande rätt enkelt. När det var dags att gå ut på sista varvet vid 32km så hade jag övervägt en del om det var läge att bryta. Höften hade börjat kännas mer än innan. Min tränare ropade att jag låg tvåa vilket kom som en överraskning. Minst två personer framför måste därför ha brutit. Det motiverade mig att fortsätta och jag körde på ett tag till. De kommande kilometrarna började det dessutom kännas bättre igen. 

Efter detta kändes det faktiskt väldigt bra. Jag kunde motivera mig med att det nästan säkert skulle bli pers så länge jag tog mig i mål och höften kändes aldrig sämre igen under loppet. Jag började räkna ner och det blev mindre och mindre kvar. Det som störde lite var att vid 40km började det krampa i baksidan och jag fick dra ner tempon ett tag. Jag blev lite rädd, tänk om jag skulle få stanna för kramp!! Som tur var släppte det efter ett tag och sista kilometern blev därför ganska behaglig. När jag närmade mig målet mötte träningskompisen från Västerås Hassan mig och peppade. Han sprang även med en bit. När jag sprang på målrakan var jag otroligt glad och lättad. Sån otroligt härlig känsla att jag fick till det ändå trots allt strul! 

Jag och Hassan i slutet av loppet!
Jag och 3an Marcus.

Vid mål träffade jag flera löparkompisar och även mamma och pappa såklart som supportat under loppet. Jag träffade även Marcus som sen kom i mål på tredje plats. Sen bar det av hemåt för att vila! Jag är som sagt väldigt nöjd med loppet trots att det inte blev något SM-kval som var årets stora mål. Personbästa tyder ändå på en utveckling och så länge utvecklingen går i rätt riktning är det positivt. Jag har ändå börjat fundera på att det verkligen är värt att satsa på maraton nästa år. Just nu lutar det år att jag tar ett år där jag satsar på kortare distanser och hoppas att det kan minska skadorna men mer om det i ett senare inlägg. Nu blir det iallafall några väldigt lugna veckor med minimalt med löpning för att återhämta mig både fysiskt och mentalt. Ses sen!

Köpenhamn Halvmaraton!

Efter ett par veckor med bra mängd var det dags att trappa ner lite för att åka till Köpenhamn och springa deras snabba halvmara! Så hur gick det? 

På tisdagen innan loppet körde jag det sista hårda passet som bestod av 3×2000, 6×1000 på bana med en minuts vila. Passet gick bra och gav förhoppningar inför helgen. Farten snittade runt 3.24 och jag kunde avsluta sista tusingen på 3.17. Efter det blev det lugn distans med lätta fartökningar och vila helt på fredagen. Loppet skulle gå på söndagen vid 11.15. 

Själva vistelsen i Köpenhamn skulle bli rätt kort men intensiv. Jag åkte till Köpenhamn tillsammans med coach Danne och Hassan från Västerås som han också är tränare för. Hassan sprang också loppet. Vi åkte på lördagen och åkte hem igen på söndagen direkt efter loppet. Resan gick iallafall felfritt och vi kom i god tid till hotellet och kunde hämta nummerlappar på lördagen. Jag och Hassan tog en lätt jogg för att få igång benen lite efter bilresan innan det var dags att äta middag. 

På söndagen vaknade jag utvilad och hade sovit bra. Jag var lite rädd för att jag skulle åka på en förkylning lagom till loppet då resten av min familj varit sjuka men jag verkade iallafall ha klarat mig vilket såklart var skönt. Vi åt frukost på hotellet runt klockan 7 och vilade sen ett tag till på rummet innan det var dags att ta sig till starten. 

Väl på plats hade vi tid på oss att kolla in vart starten gick och kunna värma upp ordentligt. Alla med meriter mellan 1.09-1.30 startade tillsammans så det gällde att få en bra placering vid starten. Jag och Hassan lyckades tränga oss fram längst fram i gruppen så trängsel i starten blev aldrig något problem för mig. Vädret var inte heller något man kunde klaga på. Visserligen blåste det en hel del men med tanke på hur mycket folk det fanns att lägga sig bakom kändes det inte som det påverkade särskilt mycket. Temperaturen var iallafall perfekt! 

Starten gick och målet var att försöka ligga någonstans mellan 3.30-3.35. Mitt pers på 1.15.57 (3.36) skulle isåfall slås. Första kilometern passerades på 3.37 vilket visserligen var lite för långsamt men det kändes ändå bättre det än att stressa i början. Första femman passerades på 17.44 (3.33). Jag låg alltså bra till men känslan var inte jättelätt. Samtidigt visste jag att jag inte hade värmt upp så långt så kroppen kanske behövde komma igång lite. 

Vid 7-8km kändes det fortfarande inte som att kroppen hade kommit igång och det kändes inte så mycket lättare än vid samma sträcka på ett milslopp tyckte jag då. De negativa tankarna började komma men jag fortsatte att kämpa. “Det blir nog bara säsongsbästa i bästa fall” tänkte jag ett tag. Jag ändrade skärm på klockan för att inte se farten och kämpade på så bra jag kunde. När klockan plingade för km-passeringar märkte jag dock att jag höll fortsatt bra fart och känslan i kroppen hade inte blivit sämre. Snarare tvärtom! 

Jag passerade milen på 35.36. Den tiden är inte särskilt långt ifrån mitt säsongsbästa på milen (35,03) samtidigt visste jag ju att jag var i bättre form än på väldigt länge. Det hade ju de senaste passen visat. När jag närmade mig 15km hade det vänt mentalt när klockan fortsatte visa bra kilometertider. Jag var verkligen inte säker på att det skulle bli något pers men jag visste att jag åtminstone skulle ligga i närheten och jag hade en del krafter kvar. 

Båda femmorna 10-15 och 15-20 gick i 3,37-fart. Jag kunde alltså hålla upp farten hyfsat. Vid runt 19 kände jag att det var lite kvar och försökte trycka på lite extra. Ner det lutade lite neråt vid 20 började jag bygga upp för en spurt och man såg sen målet redan med kanske 800m kvar. Jag pressade allt vad jag hade och sneglade på klockan som visade 3,20-fart. Det var inte förrän med kanske 400m kvar som jag insåg att jag skulle slå personbästa men jag fortsatte att pressa allt hela vägen. Sista 1,1 hade gått i 3,24-tempo och sluttiden landade på 1.15.25. Pers med 32 sekunder! 

Riktigt skönt att slå personbästa! Speciellt på halvmaran där jag nog haft bäst pers även innan. Speciellt skönt är det ju såklart eftersom det varit ett väldigt tungt år med en hel del skadeproblem. Detta blir skönt att kunna ha med sig vid eventuella skador i framtiden att jag kommer komma tillbaka starkare bara jag fortsätter att kämpa! Efter målgång så träffade jag Hassan och Danne och vi gjorde oss ganska snabbt i ordning för att ta oss mot bilen och åka hemåt. Hassan född 01 gjorde även han ett bra lopp med 1,09 i debuten på distansen!!

Nu är det fyra veckor kvar till Maraton i Eindhoven. Förra året persade jag fyra veckor innan på Stockholm Halvmarathon. Nu står jag i ungefär samma läge. Den gången gick maran betydligt sämre än tänkt. Mycket pga knäskada som kom efter halvmaran som gjorde att de följande två veckorna blev nästan helt utan löpning. Denna gång hoppas jag att jag kan träna på hyfsat och att de tidigare problem jag haft fortsätter hålla sig på avstånd. Då tror jag att det kan gå riktigt bra i Holland i år. En dröm jag haft länge är ju SM-kvalgränsen på 2.39. Kanske kan det gå vägen denna gång? Det ser vi den 13e oktober! Hörs! 

//Lukas 

Igång med maratonträning!

Efter att tränat upp farten under i 6 veckor är det dags att fokusera fullt på maraton! Så hur har träningen gått och hur är det med knät? 

I förra inlägget skrev jag om att jag hade varit hos Idrottsskadecentrum i Uppsala och fått lite nålar i knät för att bli av med vätska. Det känns verkligen som att det har hjälpt! Det högra knät där jag haft problem blev successivt bättre och bättre. En sak som dock störde mig var att jag började känna lite i vänster knä istället. Det var dock ingen Bakercysta i det knät utan förmodligen bara lite irriterat pga kompensation. Efter att ha varit där 3 gånger känns nu knäna bättre än på väldigt länge! 

Detta betyder inte att kroppen känns helt hundra eller att jag springer runt på distanspassen och njuter. Tyvärr inte. Skavanker finns fortfarande här och där men i det stora hela går allt fortfarande åt rätt håll och jag försöker att hela tiden tänka positivt och lyssna på kroppen. Så hur har träningen gått sen sist? Hur är formen?

Den 15e juni blev det en träningstävling på 10 000m. Detta var 6 dagar efter första behandlingen för knät. Tanken med denna träning var att testa gå ut ovanligt hårt i runt 3.20fart och se hur länge det höll. Det höll inte hela vägen men blev ändå en bra genomkörare där jag hade 17.01 efter första 5 (5sek från 5k pers) och sluttiden landade på 34.59 efter att ha tröttnat rejält sista halvan. Detta var endast 8 sekunder från mitt personbästa på milen och perset borde alltså kunna hänga farligt med en mer jämn fart under loppet. 

Träningstävlingen på bana.

Efter detta tränade jag på med en okej mängd och intervallpass med fokus på hög fart och lite längre vila. Träningen rullade på hyfsat och trots att jag kände av både knäna lite till och från så blev det aldrig några inställda pass med undantag för 3 dagars förkylning. Som avslutning på denna träningsperiod hade jag en liten träningsperiod med två st tävlingar på 1500m, en på 800m och kvartsmaran på Kk-joggen i Katrineholm. 

Det blev lyckat och det var debut på dessa distanser. Första loppet på 1500m gick på 4.35 och jag lyckades sen förbättra mig fem sekunder ner till 4.30 på nästa. 800m sprang jag på 2.13.27 vilket var helt okej även om jag nog borde kunna förbättra den tiden också med lite mer erfarenhet. Det var iallafall kul att pröva dessa distanser men det kommer inte bli någon satsning på medeldistans kan jag lova. Bristen på snabba muskelfibrer känns ganska stor. Däremot kan det nog bli mer fokus på fart i vinter igen efter maran. 

Kvartsmaran i Katrineholm gick bra även den. Jag satsade på att försöka ligga under 3.30fart hela vägen vilket inte riktigt höll. Jag gick i mål på tiden 37.08 och passerade milen på 35.14. Snittet blev 3.31 och tiden är ändå nästan en minut bättre än förra året så jag är ändå nöjd eftersom att resultaten fortsätter gå i rätt riktning. Något som dock är surt var att jag slutade på en 9e plats och topp 8 fick prispengar.. Men sånt är livet! 

Nu blir det iallafall fullt fokus på maraton i träningen. Det innebär alltså längre intervaller med kort vila, längre långpass och mer mängd. Jag ska nu vara noga med att lyssna på kroppen och inte trappa upp mängden för fort. Jag ska inte heller stirra mig blind på mängden löpning och inte vara rädd för att byta ut ett löppass ibland mot alternativträning som cykel eller crosstrainer. 

Jag har efter Kk-joggen också hunnit med lite fler tävlingar. Midnattsloppet på 35.34 och Blodomloppet Västerås på 35.03. Båda känns som hyfsade resultat även om det inte är några topprestationer då det känns som jag har lite mer att ge. Årets bottennapp kom däremot på Sommarspelen 5000m som blev en DNF efter 3800m. Jag kände mig seg och sliten både fysiskt och mentalt och kände helt enkelt att det tillslut inte gick mer efter några varvs plåga.. Jaja bara att gå vidare! 

Midnattsloppet 2019

Löpmängden har jag fått upp en del med tre veckor hittills på 10+ mil med en hel del alternativträning utöver det. Jag märker hur formen verkligen känns uppåtgående när jag ökar mängden distans. Pulsen på de lugna distanspassen är betydligt lägre än för några månader sen! Kroppen känns för tillfället ändå okej. Det finns lite små känningar här och var men så länge jag fortsätter vara lyhörd, lyssna på kroppen och inte är rädd för att justera något i min planering ska dessa inte vara någon fara. 

Igår 7/9 så fick jag till ett riktigt bra nyckelpass inför maran. Jag sprang loppet ABB Västerås Halvmara med lite extra lång uppvärmning och nerjogg och fick ihop 35km totalt. Loppet kändes bra och tiden landade på 1.23.30 på en kuperad bana i terrängspår. Septembers första 7 dagar blev 152km så jag har verkligen börjat få upp mängden i benen nu! Nu närmast är det halvmaran i Köpenhamn som står på agendan om 1 vecka. Efter det är det ytterligare en månad till Eindhoven Marathon. Jag hoppas att jag kan hålla i kontinuiteten fram till Eindhoven för då tror jag att det kan gå riktigt bra där. Det var allt för denna gång, hörs! 

//Lukas

Vad händer nu?

Nu har det gått ungefär en månad sedan ett av årets viktigaste händelser löpmässigt Stockholm Marathon. En händelse som dock varit ännu större är att jag även tog studenten för en månad sen. Så vad händer nu? 

Efter maran blev det såklart en lugnare period träningsmässigt vilket passade väldigt bra eftersom jag tog studenten på onsdagen efter. Då kunde man fokusera på att förbereda inför det och slapp försöka klämma in särskilt många träningspass. Själva studentdagen var riktigt rolig. Kul att få spendera den både med sina klasskompisar och med släkt och vänner. Det känns som ett nytt kapitel i livet börjar och man blir lite mer vuxen. Den klassiska frågan man får på sitt studentfirande är ju “så vad ska du göra nu då?”.

Planen för hösten och de kommande åren är långt ifrån spikad men jag har lite tankar kring vad jag vill göra. Så småningom vill jag plugga vidare. Två yrken jag är intresserad av är journalist och lärare. Jag har sökt lite utbildningar inom dessa områden så vi får se ifall jag kommer in någonstans. Just nu lutar dock mina tankar åt att det blir ett sabbatsår från studierna för att göra något annat. 

Något som lockar just nu är att åka på ett längre träningsläger i vinter för att kunna fokusera helt på löpningen några månader. Det tror jag skulle kunna vara väldigt bra för min utveckling både inom själva löpningen såklart men även som person eftersom jag aldrig rest utomlands utan min familj tidigare. Jag tänker mig runt 3 månader när det är som sämst träningsmöjligheter här i Sverige och gärna ett ställe där man kan träna på hög höjd. Detta tror jag skulle vara riktigt givande inför Stockholm Marathon 2020 där jag förhoppningsvis springer SM. Under tiden jag inte är bortrest så kommer jag isåfall jobba för att spara ihop pengar till bland annat resan såklart. Efter det är då förhoppningen att jag har en klarare bild av vad jag vill plugga för något och isåfall är planen att börja plugga på högskola/universitet hösten 2020. 

Detta var lite tankar kring framtiden men inget är som sagt spikat än så länge. Så hur går löpträningen då? Har jag kommit igång ordentligt efter maran? Jag har ju haft problem med ett knä en längre tid och efter maran skulle jag ta minst en vecka helt utan löpning för att knät förhoppningsvis skulle bli helt bra. Dagarna efter loppet kändes inte knät särskilt mycket sämre än innan och kroppen i övrigt kändes bättre än efter tidigare maror. Efter 9 dagar drog jag igång med en lätt jogg på gräs och 15 dagar efter loppet var det dags för det första intervallpasset. Fokus är nu lite mer fart och mindre mängd på intervallerna för att bli lite snabbare på 5-10km. 

När jag väl kommit igång ordentligt med löpningen kände jag dock att knät fortfarande inte var bra. Det var inte särskilt mycket sämre än innan men inte heller bättre. Jag hade nu äntligen fått göra magnetröntgen och även fått svar gällande bilderna. Svaret blev att man inte såg något på knät som var avvikande och alltså inget som skulle tyda på en skada. Rekommendationen blev helt enkelt att träna på tills vidare och hoppas att det skulle bli bättre. Jag tränade på med en hel del hårda intervallpass och en hel del styrketräning för att stärka upp benen. 

Från maran och fram till nu har det även blivit två stycken träningstävlingar. Båda gav lyckade resultat. Det ena var Midsommarloppet i Munktorp 20e juni vilket var ett traillopp på 8km. Jag kom 3a och sprang ungefär 2min bättre än förra året. Det andra loppet var Semesterloppet 10km i Mariefred 29e juni. Jag sprang på 35.49 vilket är en bra förbättring jämfört med 37.28 2017. Jag hade visserligen hoppats kunna slå mitt 10km-pers på 34.51 men banan i Mariefred är rätt tuff och det var närmare 30 grader varmt på tävlingsdagen. Med hänsyn till dessa faktorer så tror jag att jag ändå är i persform om jag bara får allt att stämma. 

Förra veckan spenderade jag i Spanien med familjen. Det blev en riktigt skön vecka där jag tog det lite lugnare med de hårda passen och fokuserade främst på att umgås med familjen, sola och bada. Trots detta så kändes knät fortfarande inte ett dugg bättre under veckan så jag bokade då en tid på Idrottsskadecentrum i Uppsala då jag blivit rekommenderad dessa av flera andra som blivit av med sina problem efter några besök hos dem. 

Det blev några löppass i Spanien!

Jag var där igår och efter att endast ställt lite frågor och tryckt på lite olika ställen kunde han jag var hos konstatera att hade hade “Bakercysta”. Det är tydligen vätska som har samlats runt en slemsäck i knät. Enligt honom kunde man vila hur mycket som helst utan att det försvann ifall man inte fick behandling. Behandlingen jag fick var att man sticker in nålar i knät för att göra hål och tömma vätskan. Detta i kombination med antiinflammatoriska läkemedel i 10 dagar hoppas jag nu ska kunna göra att mina problem försvinner. Jag ska dit igen i början av augusti för ny behandling. Det var hur läget ser ut just nu, ganska ljust alltså! Hörs!

//Lukas

Stockholm Marathon

Stockholm Marathon blev en härlig upplevelse! Det var blandade känslor inför loppet. Jag visste ju att jag inte hade kunnat träna alls jag velat under våren och en viss känsla sa att det nog inte fanns en särskilt stor chans att mitt knä skulle palla 42km. Samtidigt var jag ju jävligt taggad, de senaste tävlingarna hade gått bra, formen hade varit ganska god ändå och knät verkade inte bli sämre av tävlingar. Varför skulle det vara annorlunda nu?

Efter ett pass med lite fart på onsdagen så vilade jag helt från löpning torsdag, fredag och nöjde mig med promenader. De flesta brukar ju vilja jogga lite lätt men för mig har helvila fungerat bra tidigare och nu ville jag irritera knät så lite som möjligt. Eftersom jag dessutom hade varit förkyld kändes det lika bra att vila ut förkylningen helt.

Lördagen startade jag med havregrynsgröt och vitt bröd som jag åt runt 3,5h innan start. Det är egentligen inte en frukost jag äter särskilt ofta men just inför tävlingar brukar jag köra på gröt och så fick det bli även den här gången. Efter det blev det lite sportdryck och banan som energi ungefär en timme innan. Jag drack även rödbetsjuice varje dag fram till loppet från 6 dagar innan. Oklart om det hjälpt men lite placebo skadar ju inte. I övrigt åt jag ungefär som vanligt dagarna inför fast något större mängd kolhydrater de sista 2 dagarna.

Vi åkte mot Stockholm vid 9 och kom fram i god tid för att hämta ut nummerlapp. Mamma och pappa följde med och skulle heja. Jag träffade alla andra EAIare vid området för en gruppbild och träffade även på coach Danne. Jag kände att jag började bli lite nervös men det kändes fullt överkomligt. Jag tror att det kan bero lite på att de dåliga förberedelserna hade sänkt förväntningarna lite. Vid starten träffade jag sedan på Jonatan från VLK som jag tränat mycket ihop med på intervallpassen i Västerås. Jag träffade även på Victor från Brattås som skulle ha ungefär samma utgångsfart som jag så det vara dessa två som jag tänkte hänga på.

Starten gick och jag stod ganska långt fram i startgrupp B. Jag upplevde aldrig någon större trängsel utan kunde springa på rätt så ostört. Första femman kändes rätt så lätt. Ingen superkänsla men ändå kontrollerat. Knät däremot kändes inte särskilt bra och det började göra lite ont nästan direkt. Jag hann tänka ”ska jag behöva bryta redan nu??” men när jag närmade mig 10 började det släppa och kändes så småningom inte särskilt mycket alls. Kanske var det bara stelhet som släppte när jag blev varm? De första femmorna passerades på 19.10 och 19.20.

Jag fortsatte att försöka hålla runt 3.50-3.55 och det kändes relativt lätt. Den tredje femman passerades på 19.21 så farten var fortsatt jämn och fin. Här någonstans fick jag släppa Victor. Jonatan släppte jag redan vid starten då han drog iväg i ett något snabbare tempo. Här började det hugga lite lätt i höften vilket störde mig lite. Speciellt eftersom det kändes så pass bra i övrigt. Jag hade dock med mig att jag hade haft en liknande känsla i Eindhoven i höstas som gick över efter några kilometer och så blev det även nu som tur var. Samtidigt undrar jag ju lite varför jag fick ont i just höften med tanke på all höftstyrka med gummiband, rörlighet osv som jag har kört..

Den fjärde femman passerades på 19.34 och halvmaran passerade jag på 1.21.43. Det var ungefär runt målfart och jag tyckte fortfarande att det kändes relativt lätt. Nästa femma sprangs på 19.50 och vid 25km började det kännas tuffare. Backarna som kom under andra halvan tog såklart på krafterna. Här började jag försöka räkna ut ifall 4.00fart skulle räcka för personbästa (2.45.31) för snabbare än så skulle jag inte klara. Det skulle det kanske göra kom jag fram till och jag sprang på så bra jag kunde.

Kilometerna började dock gå långsammare än så och nästa femma mellan 25 och 30 passerades på 20.29. När jag närmade mig 32 så insåg jag att det nog skulle bli svårt med ett personbästa. Något jag också hade varit beredd på inför loppet även om jag ju ville ge det ett försök. Faktum är att jag från nyår fram till loppet endast haft 4 st pass på över 30km och endast 2 över 35. Från 30 fram till mål låg jag på en fart runt 4.05-4.12 och vid 35 hade jag släppt målet om pers och försökte helt enkelt ta mig i mål på ett så bra sätt som möjligt.

Från 38 och fram till mål var det riktigt tungt. Samtidigt kan man ju inte förvänta sig så mycket annat, det är ju marathon! Känslan när jag sprang i Eindhoven i höstas var faktiskt betydligt sämre. Nu när jag hade släppt tanken på pers så kanske jag inte pressade mig riktigt lika hårt de sista 2 som jag nog skulle gjort annars. När man väl såg stadion så försökte jag ändå öka farten och ta ut de sista. Jag såg inne på arenan att jag behövde spurta för att komma under 2.48 och jag hade även en annan kille precis bredvid mig. Jag vann spurtstriden vilket även gjorde att jag kom på exakt plats 100. Kul! Jag lyckades även komma under 2.48. 2.47.58 landade tiden på.

Slutspurten som tog mig till topp 100 😀

Min första tanke när jag var i mål var dels att det var jäkligt skönt att det äntligen var över men också att jag faktiskt var nöjd med dagens prestation. Jag hade under de senaste dagarna gått runt och ställt in mig på en DNF och nu kunde jag faktiskt fullfölja på en bra tid! Det som bidragit till att det ändå gick så pass bra är nog dels den hårda träning jag gjorde i höstas men också all styrketräning, alternativträning och att jag ändå slitit på med löpträning i den mån jag har kunnat. Mitt lopp jag gör visar ju att det faktiskt har varit värt det!

Efter målgång träffar jag Victor som kunde fortsätta i samma tempo genom hela loppet och till och med gör en snabbare andra halva. Han glider i mål på 2.42.19 och jag är riktigt glad för hans skull att han äntligen fick till det på maran på tredje försöket. Även Jonatan gjorde ett riktigt bra lopp och sprang i mål 2.45.42 vilket är mindre än 2 minut från hans pers på en tuff bana. Jag tror att vi alla tre tar SM-kvalet på 2.39 till hösten om vi kan träna ostört!

Nu några dagar efter loppet är benen såklart slitna men det är inte värre än vanligt. Snarare bättre till och med. Knät har faktiskt inte blivit särskilt mycket sämre efter loppet än innan vad det känns. Nu är planen att ta det väldigt lugnt de närmaste veckorna för att knät ska bli helt bra. Jag hoppas ju också att man kan se något på magnetröntgen. Efter det blir det några veckor med lite mer fart och då kommer jag att tävla lite på kortare distanser som 5-10km. När jag fått upp farten lite går vi sen över till maratonträning igen. Då hoppas jag att jag kan träna ostört med bra mängd och många långpass vilket isåfall borde kunna resultera i ett rejält personbästa på en höstmara. Men dit är det en bit kvar! Hörs!

//Lukas

Stockholm Marathon imorgon!

Sedan förra inlägget har jag kommit igång med tävlingar och hunnit med ett antal lopp. Det har faktiskt även blivit ett personbästa! Jag har fått till en någorlunda kontinuitet på kvalitétspassen men den totala mängden har varit långt ifrån där jag skulle vilja. Knäproblemen är fortfarande inte helt borta och uppladdningen inför Stockholm känns ganska långt ifrån optimal.

I mitt senaste blogginlägg skrev jag om att jag hade sprungit startmilen på 36.19. Veckan därpå kunde jag träna på rätt bra och det blev min första vecka över 90km och första långpasset på över 30. Onsdagen den 17e april veckan efter sprang jag sen Örebro AIK Halvmaraton på tiden 1.18.40. Det var en tid som kändes oväntat bra med tanke på förutsättningarna och jag fick lite hopp inför säsongen. Det blev mitt nästbästa tid på halvmaran och lite mindre än tre minuter från personbästa.

Örebro AIK Halvmaraton

Veckan därpå blev det ytterligare än tävling. Denna gång 10 000m och tiden 35.29. Inte heller denna gång var jag särskilt långt ifrån personbästa (38sekunder). Dock var det min debut på distansen om man räknar bana separat. Under helgen sprang jag sedan ett kuperat långpass på 36km vilket blev mitt i särklass längsta hittills i år både sett till tid (3h) och distans. Att knät dessutom kändes relativt bra både under och efter passet var mycket skönt!

Dessa två veckor blev det lite mindre mängd (ca 70km) till förmån för tävlandet. Veckan därpå blev det däremot en till vecka på 90km även om det blev en tävling även denna helg. Denna gång var det ”Aros Marathon – 25km” som stod på agendan. Det var ett riktigt roligt lopp på bitvis svårsprunget underlag och det blev ett riktigt bra träningspass. Jag kom på 3e plats. Veckan därpå blev min bästa hittils i år. 105km löpning och ett långpass på 38km! Långpasset gjordes den 12e maj och alltså 20dagar innan maran. Detta blev det sista riktigt långa långpasset. Några riktigt långa pass med marafart har det inte direkt blivit alls den här gången. Jag har ju däremot fått till en hel del tävlingar på 21-25km så jag hoppas att dessa duger som lite hårdare långpass. Jag har fram till denna vecka också fortsatt med minst ett hårt styrkepass varje vecka så de totala träningstimmarna har ändå varit rätt bra.

Aros Marathon 25km

Veckan därpå blev en tävlingsvecka varav den ena var ett av vårens stora mål, nämligen Göteborgsvarvet. Jag förstod ju dock att det skulle bli tufft att utmana mitt personbästa från Stockholm Halvmarathon i höstas i och med att min träning inför inte har varit i närheten nu jämfört med då men jag ville ändå ge det ett försök åtminstone. Först blev det dock en träningstävling på tisdagen. Det var 5000m på Arosvallen i Västerås och arrangerades av Västerås FK. Trots att tävlingen bara var två dagar efter långpasset på 38km så lyckades jag med mitt mål att gå för sub17 efter en stark spurt på de sista varven. Tiden landade på 16.55.87 och är personbästa med 24 sekunder. Jag har aldrig tajmat en bra form och 5000m-tävling så det var kul att få putsa till perset lite.

Efter detta blev det väldigt lugn träning fram till Göteborgsvarvet på lördagen. Väl på lördagen var alltså planen att testa gå för personbästa och då skulle det krävas en fart på 3.36/km eller snabbare. Jag höll uppe en bra fart första halvan och låg väl iallafall nästan i fas men broarna tog rejält på krafterna och under andra halvan fick jag ändra målet till säsongsbästa och slå min tid från tidigare i år på 1.18.40. Det lyckades jag också med och kom i mål på 1.18.28. Det är jag ändå relativt nöjd med, speciellt då Göteborgs bana är betydligt tuffare än Örebro. Det visar ju ändå att det går framåt iallafall.

Att det inte gick bättre har inte så många andra förklaringar än att jag helt enkelt tränat för lite vad gäller både distans och längre intervaller. Farten finns ju uppenbarligen eftersom det ändå gick bra på 5000m. Formen är inte det som grämer mig mest dock utan det är mitt problem med knät. Det är visserligen sällan under varken träning eller tävling som det gör så pass ont att jag vill bryta ett pass (även om det har hänt ett fåtal gånger) men det är något som inte känns helt rätt i knät helt klart.

Göteborsvarvet 2019

Så varför tävlar jag trots att jag har problem med knät? Någon typ av konstig känsla i knät har egentligen funnits till och från sen november förra året ungefär.Ibland har det känts som att det är helt borta men sen så har det plötsligt kommit tillbaka trots att jag har varit försiktig med att öka träningsmängd, fart osv.. Känslan eller ”det onda” har känts på olika sätt under perioderna och på lite olika ställen på knät så jag vet inte ens om det är samma känning jag haft under hela tiden.

Trots att jag har tagit lunga perioder och en hel del vilodagar helt utan löpning verkar det inte bli bättre, styrketräningen har inte verkat hjälpa och det verkar inte heller bli särskilt mycket sämre av att jag tränar och tävlar. Jag har också varit hos ett antal sjukgymnaster/naprapater där ingen kunnat se vad det är för problem jag har och inte heller på röntgen kunde man se något. Jag har väntat på en tid för magnetröntgen i ca tre månader och jag hoppas att kunna få något besked efter det. Därför tävlar och tränar jag på på en nivå som känns okej tills vidare med hopp om att det åtminstone inte ska bli sämre i knät.

Just nu är det bara Stockholm Marathon kvar av tävlingar inplanerade inom den närmsta tiden och jag tänker att jag tar en väldigt lugn period efter det och hoppas att problemen ska försvinna helt då. Annars får jag söka vidare efter hjälp för att få bukt med problemen om man inte skulle se något på magnetröntgen. Jag kommer ju dock såklart att bryta loppet i Stockholm om det börjar göra ondare än vanligt i knät för att inte riskera att resten av säsongen blir lidande.

Dagen efter Göteborsvarvet blev det en vilodag och sedan tre dagar av lugn distans innan det var dags för det sista tuffa passat inför maran. Det ägde rum på torsdagen nio dagar innan och skulle vara en halvmara runt marafart men känslan var väldigt dålig i kroppen och jag fick bryta vid 15km efter att snittfarten var betydligt långsammare än tänkt. Passet blev totalt 26km och blev det sista långpasset inför maran. Efter passet började jag känna mig lite hängig och jag blev sedan förkyld med halsont i 3 dagar. Jag skulle tro att det var en bidragande orsak till att passet kändes så segt. Sen kan jag ju ha varit sliten från Göteborgsvarvet också.

En förkylning helgen innan är ju såklart inte optimalt för den redan dåliga uppladdningen. Däremot kanske det var bra för knät att få ett par dagar extra vila helt utan träning? Sen kan jag ju iallafall hoppas att de ofrivilliga vilodagarna ger en extra formtopp till loppet. Veckan skulle legat på runt 80km men blev nu istället 60 vilket ändå känns fullt godkänt.

Nu är jag iallafall frisk och har fått till två lättare fartpass för att få lite fart i benen. Nu finns det inte mycket mer jag kan göra inför loppet mer än att sova och äta bra. Loppet får helt enkelt gå som det går man jag ska åtminstone ge det ett försök och göra mitt bästa. Det ska hur som helst bli jäkligt kul att springa en mara på Stockholms gator för första gången. Det lär ju komma ett inlägg om hur loppet har gått senare. Hörs då!

//Lukas