Lukas Segersten

Efter kollapsen vid Å-loppet fick kroppen en rejäl urladdning. Nu har jag äntligen kommit igång bra med träningen igen!

Veckan efter å-loppet blev riktigt lugn. Några lugna jogg-pass och lite cykel. När de sen måndagen veckan efter var dags för första intervallpasset märkte jag hur mycket kollapsen faktiskt hade slitit på kroppen. Tanken var att springa 2-3 tusingar men efter 600m var mina ben så pass fyllda av mjölksyra att det inte gick att springa längre..

Dagen efter testade jag ändå att springa Västerås Power Trail som jag bestämt mig för att köra nu när maran blev inställd. Loppet blev en rolig med jobbig historia där jag slog min tid ifrån förra året med ynka 2 sekunder.. Något som är på tok för lite med tanke på att löpningen inte var något jag prioriterade särskilt högt förra året. Ett bevis på att min kropp var sliten med andra ord. Den veckan blev det en mängd på 74km vilket är ett steg i rätt riktning.

Veckan därpå (förra veckan) landade jag på 91km och 2 hårda kvalitetspass som visserligen var långt ifrån hur bra jag vill springa men ändå en bit på vägen. Den här veckan har fortsatt på samma väg och startade i måndags med 10km snabbdistans på bandet på 36:08. I februari gjorde jag 34:39 men jag är rätt säker på att jag är både ikapp och förbi den tiden ganska snart om jag bara fortsätter träna på!

Nu är tanken att fortsätta träna på hårt men ändå inte gå på att för hårt bara för att kroppen känns bra igen. Vill ju gärna träna hur mycket som helst nu när det väl känns bra i kroppen men inser ju att jag får ta det lite successivt så att jag inte drar på mig några skador. Nästa stora mål är Kalmar Malkars 21km den 30e juni. Jag vågar ej sätta något tidsmål än men att persa vore ju kul iallafall! I augusti blir det junior SM på 5000m! Då satsar jag på en tid under 16. Emellan dessa lopp blir det såklart också massa andra tävlingar!

Nu på torsdag blir det Midsommarloppet i Hägersta. Kanske skriver ett inlägg om det efteråt. Hörs då!

//Lukas

 

Å-loppet var tänkt att bli en formkoll och sista hårt pass inför maran i Stockholm. Istället blev det mitt livs värsta löparupplevelse. Hur gick det till?

Vi tar det ifrån början. Jag har ju som ni vet haft lite problem med knät. För kanske 3 veckor sedan började jag springa igen lite lätt och har sen trappat upp lite men fortfarande tagit det väldigt lugnt. Å-loppet kändes som en bra genomkörare inför maran och jag hade ändå en förhoppning på att kunna göra personbästa eftersom min snabbhet verkat hyfsad på de senaste passen. Min uppladdning kändes bra. Jag hade druckit väldigt mycket och ätit ordentligt. Ingen rejäl kolhydratladdning dagen innan men ändå lite kolhydrater och gröt på morgonen innan loppet.

De var lördagen den 26e maj. Alltså en vecka innan maran. På tävlingsdagen var det otroligt varmt. Jag förstod att detta skulle bli riktigt jobbigt men känslan var ändå bra. Jag kände av lite träningsvärk i baksida lår som satt kvar sedan 2 dagar men de kändes inte som att de skulle störa. Jag har gjort grymma pass trots grov träningsvärk förut.

När starten gick så gick jag ut hårt. Jag tror jag sprang första kilometern på runt 3.25 vilket ändå inte borde vara allt för jobbigt. Jag kunde dock inte hålla farten särskilt länge utan efter kanske 3km var jag plötsligt nere på 3.40-fart. ”Vafan händer egentligen, hur  jävla mycket har jag tappat?” tänkte jag väl typ. Vid 5km var jag helt slut och efter att ha velat och funderat på att stanna ett tag så stannade jag till slut vid 5,6km och stängde av klockan och började gå. Efter ett tag började springa igen men kände att dehär inte skulle funka så efter en bit till så sa jag till några funktionärer att jag tänkte bryta. De sa att närmsta vägen tillbaka var ändå att följa löparnas väg så efter att ha gått en bit så började jag jogga lite igen. Jag hade ju inte ont någonstans utan kände mig ju mest dåligt tränad och ville ta mig i mål ändå.

Mina tankar när jag sprang var lite om hur pinsamt det skulle vara att se min tid jag fick när jag gick i mål. Nu i efterhand såg jag att jag passerade 10km på 39,43 vilket var betydligt bättre än jag trodde. Ändå såklart mycket sämre än väntat. Loppet var ju dock inte 10km utan en kvartsmarathon (alltså ca 10,5km). Med 1km kvar av loppet var helt slutkörd på ett sätt som jag nog inte upplevt förut. Jag minns inte situationen helt men jag tror att jag sprang förbi markeringen för 10km och trodde att jag var i mål men mitt minne är inte jättestarkt därifrån. Det var iallafall med 500m kvar av loppet som jag svimmade. Jag ska tydligen ha stannat vid 10km och fallit ihop.

Jag vaknar upp och mår skit rent ut sagt och är i en ambulans och ligger och spyr. Samtidigt känner jag ändå en känsla att de kanske var lite tur dehär? Då fanns det ju iallafall en anledning till att jag sprang så dåligt? Man hamnar ju inte i ambulans för att man tränat dåligt i några veckor direkt.

Känslan när jag vaknar upp på akuten sen är nog den värsta känslan jag upplevt i hela mitt liv och då överdriver jag inte ett dugg. Plötsligt vaknar jag och det är massa människor runt omkring som tar prover på mig och försöker få kontakt med mig. ”Vafan är det här?” tänker jag. ”Lukas? Vem är Lukas?” säger jag typ. Till en början fattar jag inte att jag har sprungit ett lopp eller att jag håller på med löpning överhuvud taget. Sakta men säkert börjar allt klarna mer och mer och jag börjar fatta vad som har hänt.

Efter ett tag blir jag flyttad från akuten till hjärtavdelningen och blir liggande där över natten. Min sömn under tiden på sjukhuset var riktigt dålig. Otroligt svårt att somna med alla ljud överallt och en oskön säng. Dagen efter fick jag prata med en läkare som berättade att de inte att sett något som såg konstigt ut på undersökningarna. Jag fick frågan ifall jag elitsatsade på löpningen och jag sa att de gjorde jag. Han tyckte då att jag skulle ligga kvar en natt till för att göra hjärtröntgen för att verkligen vara säker på att jag skulle kunna träna med gott samvete i framtiden.

Resten av tiden blev riktigt seg och långtråkig. Man fick inte använda mobilen inne på rummet så man fick lov att gå ut om man skulle ringa någonstans. Aldrig har jag funnit så mycket glädje ur att lösa korsord! Jag blev väldigt bra omhändertagen av personalen på sjukhuset. Finns ingenting att klaga på där iallafall.

Efter ytterligare en natt med hård säng och dålig sömn så vaknade jag på måndagmorgonen. Åt frukost som var en klassisk Svenssonfrulle med mackor och fil med cornflakes. Typ första gången på evigheter jag äter sån frukost. Efter det gör jag hjärtröntgen. De säger att allt ser bra ut men att de ska kolla igenom bilderna innan jag får ett besked. Efter lunchen berättar de att jag kommer att få åka hem och att allting ser bra ut. De som hände berodde förmodligen bara på brist på vätska eller salt. Jag har nu efteråt också känt mig lite tjock i halsen. Kanske hade jag något virus på gång i kroppen?

Trots att allt såg bra ut så ska jag nu ta det lugnt ett tag med träningen och de tyckte verkligen inte att jag ska springa Stockholm Marathon.  Något jag får lov att acceptera och inse att det kommer flera lopp. Det ska ju bli väldigt varmt på lördag och jag vill ju inte riskera att samma sak händer igen. Tur i oturen är väl att min träning ändå inte har funkat som jag velat. De hade ju varit betydligt jobbigare om jag hade känt mig i toppform. Jag får nu blicka framåt mot massa 5-21,1km lopp i sommar och någon snabb mara i höst! Självklart ska jag tänka extra mycket på uppladdningen nu och fylla på med salt och vätska inför varje tävling. En fördel är ju att jag nu kan låta mitt knä bli riktigt bra och börja träna upp farten lite tidigare då jag slipper återhämta mig ifrån maran.

Nu är jag iallafall hemma igen och mår bra! De blir lugna sköna pass utan några krav ett tag nu. På lördag blir det att åka till Stockholm för att stötta pappa som kommer att springa. De blir kul men samtidigt lite jobbigt att inte själv kunna köra. Önskar såklart alla er som springer ett stort lycka till! Kör hårt men lyssna på kroppen i värmen och drick för tusan!! Nästa år kommer jag att springa och då ska jag delta i SM och springa under 2.37 minst! Men det tar vi då, hörs!!

//Lukas

 

Två veckors knäont. Är Stockholm Marathon i fara?

Nej. Det ska det inte behöva vara. Själva deltagandet ska iallafall inte vara i fara. Att min träning inte har blivit som jag velat är ju däremot rätt självklart så jag kanske inte kan räkna med att nå de resultat jag önskar men nog kommer jag springa allt! Jag får helt enkelt se till att njuta av den härliga upplevelse som Stockholm Marathon kommer att vara och ge allt utifrån förutsättningarna. Sen kommer jag nog ändå gå ut i en pers-fart åtminstone sen får vi se hur långt de räcker.

Jag har ju som ni kanske läst haft lite problem med knät tidigare. De har dock inte varit så farligt och jag är inte ens säker på om de är samma skada nu. I vilket fall som helst så började jag känna av knät i slutet på maran i Västerås. Det kändes dock tillräckligt lugnt för att jag skulle kunna fortsätta springa och det påverkade inte min prestation. Jag hade dock ont i knät dagarna efter men det kändes inte så farligt eftersom jag ändå skulle ta det lugnt dagarna efter.

Jag hade veckan efter maran kört lugna pass och varvat lugn löpning med crosstrainer. På måndagen veckan efter var det dags för det första längre passet och jag hade vilat dagen innan så det kändes som det borde vara lugnt. Jag började känna av knät under passet men jag valde att bita ihop och springa samtliga 38km ändå. Helt idiotiskt nu i efterhand men jag har tidigare kunnat slutföra pass när det gjort ont utan att det blivit värre och jag hoppades på samma idag. Så vart det dock inte. Ju längre dagen gick fick jag ondare och ondare och det var smärta bara av att gå. Nu har jag iallafall lärt mig att jag borde lyssna på kroppen direkt!

Efter det har jag nästan bara kort styrketräning, gått promenader och kört lite roddmaskin. Det är dock svårt även med den alternativa konditionsträningen då det inte är själva landningen utan när jag böjer knät som gör ont. Därför gör även cykel och roddmaskin ont. På roddmaskinen har jag då bara dragit med armarna utan att använda benen. Jag har också kört några kortare löppass nu senaste veckan vilket har funkat bättre och bättre. Snart borde jag alltså vara på banan igen.

Kungsholmen runt blev jag tvungen att skippa och jag bestämde idag att jag ska hoppa över arenamilen på onsdag. Vi får se hur det blir med å-loppet den 26e. Otroligt tråkigt detta men samtidgt får jag blicka framåt se det positivt. Jag har ju kört betydligt mer styrketräning än vanligt vilket jag förhoppningsvis kommer ha stor nytta av. Jag är ju ung och en skada kanske inte var oväntad heller med tanke på den stora ökning av träningsmängd jag har gjort.

Stockholm Marathon ska i vilket fall som helst bli riktigt kul. Efter det blir det lite mindre mängd och mer fart. Det borde vara skonsammare för kroppen och jag hoppas då kunna komma ner på riktigt bra tider på 5000m-halvmaran innan det är dags för marathon-träning igen. Mitt stora mål till nästa år är att springa SM i Marathon. Kvalgränsen är 2.39.00 vilket blir tidsmålet till hösten. Men mycket kan hända till dess! Hörs!

//Lukas

Anmäl dig idag till ett superkul traillopp!

Som jag skrev i mitt förra inlägg så var Västerås Power Trail mitt första riktiga lopp som jag sprang med tidtagning. Det var helt enkelt starten på min löparkarriär! Anledningen till att jag sprang var främst för att min morbror Anders var med och arrangerade loppet.

Västerås Power Trail är ett lopp där man inte kan räkna med att få en speciellt bra tid. Något man däremot kan räkna med är en härlig upplevelse och rejält med mjölksyra! Loppet springs vid Vedbobacken i Västerås och man springer upp och ner för backen flera gånger. Resten av loppet springs främst i skogen.

Iår kommer jag nog tyvärr få lov att avstå ifrån detta  lopp. Loppet äger rum den 5e juni vilket endast är 3 dagar efter Stockholm Maraton. Av erfarenheter ifrån min förra mara så behöver jag betydligt mer tid än så innan jag börjar tävla igen och det känns inte jättekul att bara köra halvdant. Om man däremot inte springer i Stockholm och är sugen på ett traillopp så rekomenderar jag Västerås Power Trail starkt!

Jag sprang loppet första gången 2016 och min upplevelse av loppet var riktigt bra! Man börjar med att springa upp för backen så man får alltså upp pulsen rejält direkt. Sen blir det lite härlig skogslöpnings med en del kluriga stigar. Jag själv upplevde att jag ofta blev omsprungen i skogen för att sen springa om folk på raksträckor. Detta pga min ovana att springa i skogen. Jag sprang 10km på 55 minuter. Under den tiden hade jag kapacitet för att göra runt 40 på milen så ni förslår ju att loppet inte är särskilt lättsprunget. Man kan välja mellan att springa 5 eller 10km.

Jag var självklart sugen på att springa loppet igen året därpå! Jag förbättrade då min tid och sprang på ca 52min. Här under ser ni bilder på mig ifrån loppet. De första är från 2016 och den sista är ifrån 2017. Om ni blir sugna på att anmäla er så gå in här: https://powertrail.se

//Lukas

 

Ja, hur började allt egentligen?

Vissa kanske tror att jag har hållit på med löpningen sen jag var liten. Så är verkligen inte fallet. Visst har jag sprungit i ett par år nu men verkligen inte på någon seriös nivå. Jag har ändå tränat och utvecklats men löpning har tidigare för mig mest varit för att förbättra min kondition för innebandyn och även fotbollen. Jag har helt enkelt inte sett mig som en löpare utan snarare som en innebandyspelare som lägger ner lite mer tid än de andra på att bli bättre.

Jag har en liten runda hemma som tidigare varit standard rundan när man skulle ut och springa. Vi har kallat den ”lilla rundan” och den är ca 3,5km. På sommarlovet 2015 började jag springa den oftare och började ta tid. Jag tror jag sprang den på typ 17min första gången. För varje gång jag sprang märkte jag hur jag blev bättre och jag blev väldigt motiverad av min utveckling.

I slutet av den sommaren var jag med i ett lopp som hette ”Hummelstaloppet”. Det var ett litet lopp på 6km, ingen tidtagning, inga priser men jag kom på en andraplats. Inte långt efter en vuxen kille som tränat löpning i många år och sågs som en duktig löpare. Jag fick då höra att jag hade talang för löpningen och att jag borde anmäla mig till något riktigt lopp.

Jag fortsatte träna ungefär som jag hade gjort innan. Oftast vart det ”lilla rundan” ibland kunde det bli längre och ibland kunde det vara typ backintervaller (typ spring upp för den branta backen 10 gånger). I övrigt var det innebandyn som gällde och även fotboll som jag också höll på med. Jag märkte ju att min kondition hade blivit bättre och jag var numera en av dem med bäst kondition i laget både i fotbollen och innebandyn. Innan skulle jag sett mig som rätt medelmåttig även gällande konditionen.

Mitt första riktiga lopp med tidtagning kom året därpå. I maj 2016 sprang jag ”Västerås Power Trail” vilket var ett lopp på 10km i rejäl terräng. Jag kom då på 18e plats av 92 deltagare i herrar 10km. Jag var också anmäld till midnattsloppet som var i slutet av sommaren. Trots att jag inte såg mig som någon löpare så märkte jag hur mycket jag tyckte om att springa och hur jag verkligen ville göra en bra tid på loppet. Jag sprang på 41,23. Någon månad senare sprang jag Hässelbyloppet på 37,31. Det var nog då jag insåg att jag hade lite talang för löpningen ändå. Jag började träna löpning lite då och då med löpargruppen i Enköpings AIF då min pappa tränade där. Där fick jag lära mig nya typer av pass och att lugn distansträning också var viktigt.

Det skulle dock dröja ett år innan jag verkligen bestämde mig för att bli löpare. Våran tränare i innebandyn hade slutat och vårat lag hade mer eller mindre splittrats. Detta var sommaren 2017. Jag provtränade några träningar med Stenhagen i Uppsala men det kändes inge bra där så jag blev kvar i Enköping. Jag sprang under samma period midnattsloppet på 37,04. Det var personbästa med en halv minut på en bana som brukar ses som ganska svårsprungen. Under denna period var jag också rätt trött på innebandyn och började tvivla på om allt mitt nötande med innebandyklubban i tvättstugan ens hade gett något resultat…

Jag började då känna att jag nog skulle börja prioritera löpningen som nummer 1 och inte låta någon annan idrott gå före. Jag slutade dock varken med fotboll eller innebandy, det dröjde några månader. Min nuvarande tränare som då endast var min samhällskunskapslärare Daniel Allard erbjöd sig göra ett träningsschema till mig och att jag kunde börja träna i Eskilstuna med andra duktiga löpare 1 gång i veckan. Jag som hade börjat få tankar om att börja satsa på riktigt blev såklart nyfiken. Jag drog som sagt inte ner på någon utav de andra idrotterna utan gick ofta upp tidigt på morgonen för att hinna med ett löppass innan skolan. Ju mer vi trappade upp min träning, ju mer blev jag dock tvungen att trappa ner de andra. Nu har jag lagt av med både fotbollen och innebandyn och satsar fullt på löpningen med maraton som huvudmål. Varför jag springer maraton trots att jag är så ung undrar säkert många men det kan vi gå in på en annan gång! Hörs!

//Lukas

Och inte bara check utan också en andraplats och en tid på 2.46.45!

Veckan inför loppet var relativt lugn. I måndags blev det 18 lugna km på bandet. I tisdags blev det 5 lugna tusingar med 3:30 i snitt + distans på 20km. På onsdagen blev det endast en lugn morgonjogg till skolan på ca 6km innan det var dags att vila helt fram tills tävlingen. Gällande kostintaget så drog jag upp kolhydratsmängden något dagarna innan. Inget jätteöverdrivet men typ en macka till maten, havregrynsgröt till frukost (något jag nästan aldrig äter annars) och lite godis och chips dagen innan tävlingen.

Min uppladdning funkade ju uppenbarligen bra! På tävlingsdagen kändes allt bra och kroppen kändes pigg. Tanken var att gå ut i 3.55 vilket gick alldeles utmärkt. Han som vann gick ut något hårdare och jag släppte honom ganska tidigt. Jag hade en förhoppning om att komma ikapp honom på slutet eftersom han gjorde 2.50 förra året men han höll ihop bra och de var bara att gratulera. Jag är dock väldigt nöjd med mitt lopp och höll ett väldigt jämnt tempo. Halvorna gick faktiskt på 1.23.22 och 1.23.23 – helt perfekt genomfört med andra ord!

Känslan under loppet var bra. Tempot kändes lungt och behagligt från start. Efter halva hade jag en känsla att de skulle kunna bli tufft att hålla samma tempo men sen kom den lättare delen av banan och jag började känna mig riktigt pigg igen. Kanske var det sportdrycken som började ge effekt också. Känslan var sen bra hela vägen ända fram till runt 39km då det började kännas rätt tungt. Då var det dock så pass lite kvar att det bara var att bita ihop och hålla i och faktiskt till och med öka lite sista 2.

När jag kom i mål var jag sjukt trött, sjukt tung i benen, något illamående men framförallt otroligt stolt och nöjd över min prestation. Jag togs emot vid målet av min tränare Danne (som förövrigt cyklat med under loppet) och farmor och farfar som följde med och supportade. Sen väntade prisutdelning där jag fick 1500kr på intersport för min 2a plats. Det är det bästa priset jag fått hittills, kul!

Nu blir det några riktigt lugna dagar innan träningen börjar på riktigt igen. Kanske blir det halvmaran på Kungholmen runt 5e maj om jag känner mig fräsh. Sen väntar 1-2 10km lopp innan det är dags för Stockholm Marathon. Just nu känns det ju förjävligt med en till mara snart med tanke på hur benen känns med jag är helt säker på att jag kommer börja känna peppen inför Stockholm så fort träningsvärken släppt. Nu ska jag gå och lägga mig, hörs!

//Lukas

Yes, du läste rätt!

Om lite mer än en vecka är det dags! Då springer jag mitt livs första marathon! Atea Mälarmarathon i Västerås är det som står på schemat. Det ska bli riktigt roligt och jag är väldigt taggad. De känns verkligen som att marathon borde vara min grej men det återstår ju såklart att se. Jag har tränat på bra under hela året med ett snitt med ungefär 10mil per vecka. Jag har också fått till många bra långpass varav flera på 35-38km. Jag borde alltså vara riktigt bra förberedd för ett marathon!

Så hur har träningen gått sen sist? Jo tack, väldigt bra faktiskt! Förra veckan fick jag äntligen upp mängden igen och vaden kändes bättre. Jag landade på 126km och fick till 2st långpass. Det ena i lugn fart på 35 km och det andra på 38 också i lugn fart största delen men med en fartökning mellan 19km och 29km med en mil på 39,07. Det passet var på löpbandet dock. Igår fick jag dessutom till ett pass på 30km i en lite högre fart en vanligt, tiden blev ca 2.10 (4,21 fart) vilket ändå kändes rätt lungt och kontrollerat. Jag är rätt van att ta det lugnt på långpassen så det var skönt att trycka på lite extra.

För att hålla mig mera skadefri nu tror jag att jag borde gå mer på känsla och inte stirra mig allt för blind på antalet mil. 11 eller 12 spelar ju inte jättestor roll egentligen. Det viktiga är ju att jag får upp en kontinuitet med en hyfsat hög mängd och att det känns bra. Hellre 9-13 mil i veckan 8 veckor i rad än att ligga på 15 en vecka och sen ligga på 7 två veckor efter för att jag har skadekänningar!

Inför mälarmarathon blir det ju såklart en rätt lugn vecka. Veckan efter kommer ju bli rätt lugn den också. Sen blir det nog full fart igen och jag har några lopp framöver som jag tänkte köra: Kungsholmen runt (halvmarathon), arenamilen (10 000m på bana) och Å-loppet (kvartsmarathon). Det kanske dyker upp något mer också, vet vet! Sub 34 på milen och sub 1.16 på halvmarathon är mål som jag inte tycker känns allt för orimliga. Om jag inte klarar dem på dessa lopp så kommer jag definitivt att göra det på något lopp framöver. Efter dessa lopp är det Stockholm Marathon som gäller. Det var allt för den här gången, hörs!

//Lukas

 

De var ett tag sen!

Träningen fortsätter att gå okej, jag får till hyfsade pass men kommer inte riktigt upp i den nivå jag önskar på grund av skadekänningar. Har känt av lite i knät och nu senast i vaden. Men som sagt så har jag ändå kunnat träna på hyfsat och aldrig fått några längre avbrott. Om inte annat så har jag iallafall kunnat köra lite alternativt.

Något som ändå visar att formen är god är att jag har fått till två riktigt lyckade intervallpass de 2 senaste veckorna. Båda var inomhus på bana i Västerås i Westinghouse Arena. Det första passet var 20x500m där jag snittade 1.35 på intervallerna (3:10 fart). Det andra passet var igår då jag körde 12x1000m och snittade 3:21. Idag vart det en dag fylld av alternativträning. Det blev både crosstrainer, roddmaskin och cykel. 30 min av varje. Imorgon blir det ett rejält långpass om kroppen håller. Annars får det väl bli cyklel eller nått sånt imorgon igen…

Börjar verkligen bli taggad inför Stockholm Marathon nu alltså! Känns som jag kollar gamla marathonvideos på youtube varenda dag. Mindre än 2 månader kvar nu! Dessutom så ska jag ju göra en mara innan det också. Det är Atea Mälarmarathon i Västerås som är den 21e april om jag inte minns fel. Det blir mest som en prövning inför ”riktiga” maran, men ändå! Det var allt för den här gången, hörs!

//Lukas

Premiärmilen i ett kallt och blåsigt Stockholm

De kändes som att inget skulle kunna gå fel idag. Låret var bra igen och jag har sett till de senaste månaderna haft otroligt bra träning i benen. Med tanke på det så var dagens lopp defenetivt ett misslyckande.. Min sluttid blev: 35:36. En tid jag hade jublat över för 4 månader sen men nu kändes det otroligt medelmåttigt.

Jag kan ju ändå trösta mig med att det ändå blev personbästa. Med 6 sekunder men ändå. Många jag snackade med hade klockor som visade att banan var typ 150 meter längre än 10km. Det gjorde även min klocka men jag antar att de är ganska noga med att kontrollmäta banan.

Arrangörerna hade utlovat en isfri bana och de lyckades dem nästan hålla också. Däremot var det väldigt lerigt på grusvägarna vilket man tappade en del fart av. Sen ställde jag mig alldeles för långt bak vid starten också märkte jag. Sprang om folk hela tiden och vart nog inte omsprungen en enda gång.. Att det blev personbästa gör ju att jag iallafall fortsättar att utvecklas i rätt riktning. Jag ska försöka få till minst ett till 10km lopp nu snart och då ska jag gå under 35 minst!!

Lerigt, trångt, kallt, ja ursäkterna för ett (enligt mig) misslyckat lopp är många. Något jag däremot verkligen inte kan skylla på är skorna! Provade nämligen mina nya Salming Speed idag! Lite vågat kanske att första passet i nya skorna blev en tävling men skorna satt fint och var otroligt sköna. Finns inget att klaga på alls där! Lägger en bild på mina Salming Speed (de blågula) och resten av grejerna jag fick av Salming här under! Hörs.

// Lukas

Preimiärmilen imorgon!

Överansträngningen i låret gjorde att denna träningsvecka blivit väldigt begränsad. Mån-ons har jag istället tränat alternativt med styrka och roddmaskin. I onsdags kändes det dock bättre och var dessutom hos sjukgymnasten då. Igår provade jag att springa och det kändes bra! De vart 13km lugn jogg (typ 4:45 fart) och 2 lätta kontrollerade tusingar (snitt typ 3:29).

Nu blir det preimiärmilen imorgon! Min obligatoriska (nästan iallafall) vilodag inför tävling tummade jag inte på trots den dåliga träningsveckan. Personbästa känns ju som det minsta jag kan begära men vi får se hur det känns. Bara låret fortsätter kännas bra både under och efter loppet så ska jag vara väldigt nöjd. Då hoppas jag kunna dra upp mängden på riktigt igen nästa vecka! Att ligga på 13+mil varje vecka framöver nu hade ju varit något!

Idag kom också nya löpargrejer ifrån Salming! Riktigt najs grejer alltså! Ni lär ju få se mer bilder på dessa framöver. Allt passade och snyggt som tusan var det också! Skriver som sagt mer om det vid något senare inlägg.

Som sagt preimiärmilen imorgon. Ska bli kul och se hur formen är! Milen är distansen där allt började och känns lite helig på något sätt. Vad man gör på milen visar så tydligt på något sätt vart man står som löpare (andra faktorer spelar såklart också in). De har ju utlovat en isfri bana så det känns ju lovande. Hoppas att vädret är skönt och man inte behöver trängas i starten allt för mycket bara! Nån form av sammanfattning av loppet kommer imorn. Hörs då!

//Lukas