Sammanfattning av säsongen 2018

Säsongen 2018 blev min första riktiga löparsäsong. Den har varit otroligt rolig med en massa framgång och även en del motgång. I det stora hela är jag dock väldigt nöjd med min säsong och jag har utvecklats väldigt mycket som löpare både fysiskt och mentalt.

Det var ungefär vid årsskiftet som jag bestämde mig för att sluta med fotboll och innebandy för att hinna satsa fullt på löpningen. Därför kan man säga att det var då jag påbörjade min löparsatsning. Eftersom jag aldrig gjort någon säsongssummering tidigare så summerar jag från januari fram tills nu. Det blir kanske någon mer tävling iår men inte någon som jag kommer att satsa på utan mer bara som ett träningspass isåfall.

Årets första personbästa kom redan den 13e januari. Det var halvmaran på ”Stadion Marathon” som man sprang på en varvbana utanför Stockholm Stadion. Det var inte ett litet pers heller utan jag gick ifrån 1.24.12 till 1.18.50 på halvmaran och ribban för 2018 var satt! Det var ett riktigt roligt lopp som jag nog springer igen nästa år.

Bara två veckor senare kom nästa personbästa. Denna gång på en betydligt kortare distans. Det var på den förjävla jobbiga distansen 3000m i Västerås på ”Inlagda Gurkspelen”. 9.30.85 vart tiden och det är en distans jag inte har sprungit sedan dess. Perset innan var 9.40 så det blev en tio sekunders förbättring. Med lite flyt kanske jag kan bättra på perset lite i vinter. Det var också här i januari som jag började få upp löpmängden lite från 6-8mil i veckan till att kunna ha veckor på 9-11.

Årets hittills bästa mängdvecka kom i slutet av februari. Så klokt vet jag inte om det var dock. 15mil landade jag på. Den mängden var jag inte redo för då och är nog fortfarande inte.  Det var nog lite för mycket för mig då iallafall när dessutom tre pass den veckan var riktigt hårda . Dessa 15mil var dessutom uppdelade på endast 6st pass under veckan. Jag fick såklart ont i knät veckan därpå.. Lite galet nu såhär i efterhand men skadan vart inte så långvarig så lite nytta hade jag väl av träningen iallafall. Om inte annat lärde jag mig kanske att ta det lite lugnare med mängden.

Årets första vinst kom i mitten på mars och var på ”2 sjöar runt”. Jag sprang visserligen varianten på 16,7km där inte ”eliten” sprang men det var ändå riktigt roligt att vara först i mål på en tävling. Det var ett fint lopp i Sundbyberg där jag sprang en runda på ca 5,6km 3 varv. För mig som brukar kunna vara lite ouppmärksam var det dessutom en lärorik tävling där jag fick lov att ha uppe blicken när man låg längst fram och drog hela loppet.

2 sjöar runt 2018

Årets tredje personbästa kom veckan därpå. Det var på premiärmilen den 24e mars. Den var en blåsig och kall dag som inte riktigt gick som jag hade hoppats på. Det nya personliga rekordet löd 35.36 och ”endast” en förbättring med 6 sekunder. Jag hade hoppats på att gå under 35 men den prestationen skulle visa sig vänta fem månader..

Efter det dröjde det en månad tills nästa tävling och det blev kanske min roligaste och bästa upplevelse under hela säsongen! Nämligen min debut på maran! Min träning mot maraton och främst Stockholm Maraton hade pågått i runt tre månader och ATEA Mälarmarathon var tänkt att vara en förberedelse inför Stockholm. Det gick faktiskt helt felfritt och känslan var bra genom hela loppet. Det kändes precis som en mara ska kännas med en jämn fart och en bra avslutning! Tiden blev 2.46.45. Roligt också att komma på en andraplats!

ATEA Mälarmaraton 2018

Efter detta kom dock en tyngre period. Eftersom det var dags för nästa mara redan om lite mer än en månad så ville jag komma igång med träningen igen ganska fort. Att stressa visade sig inte vara särskilt smart. Jag fick ont i knät och fick vila från löpningen i två veckor. Skriver om skadeperioden här. När det väl kändes bra igen kom nästa motgång. Valde att springa Å-loppet för att kolla min form inför Stockholm men det slutade inte bra alls. Känslan under loppet var riktigt dålig och jag kollapsade strax innan mål i värmen. Skriver om min kollaps och tiden på sjukhuset efteråt här.

Jag blev förbjuden att starta på Stockholm Marathon så det fick bli några lugnare veckor för att bygga upp sig under sommaren. När det väl var dags för att börja träna lite hårdare igen kändes formen riktigt dålig och jag vet inte om det var träningsuppehållet pga knät som gjorde det eller om kollapsen som hade slitit rejält på mig.

Säsongens tyngsta period låg runt maj-juni. Maj var riktigt jobbigt för att jag ständigt gick och hoppades på att knät skulle bli bättre och underhöll med mestadels styrketräning och promenad. Juni var dels jobbigt men samtidigt riktigt härligt. Kroppen kändes riktigt tung och det kändes som mjölksyran kom krypande även på de lugna passen. Kollapsen verkade ha tagit hårt på kroppen. Sen hade jag ju såklart tappat lite under skadeperioden också. Ändå njöt jag av att äntligen kunna springa igen utan att ha ont. Jag hade ett par veckor där jag lät kroppen återhämta sig utan några större krav på min träning och det var riktigt skönt.

Efter det kom en period där träningen trappades upp och formen blev bättre och bättre. Jag sprang JSM 5000m den 5e augusti och det var en besvikelse. Jag fortsatte ändå att mata på och till slut lyckades det lossna och formen var både ikapp och förbi där den var innan.

Nästa pers för säsongen kom nämligen den 29e augusti.  Det var på blodomloppet 10km i Västerås och tiden löd 34.51. Så jäkla skönt för självförtroendet att äntligen slå personbästa igen! Speciellt när jag hade haft en hård träningsperiod och verkligen inte var formtoppad till loppet. Tävlandet och tränandet fortsatte och årets andra seger kom den 8e september. Det var på ”Svarta Maran” som var ett litet lokalt lopp på 25km där jag också slog banrekordet. Kroppen kändes riktigt bra och jag stod för en av mina bästa insatser iår. Skriver mer om loppet här. 

Svarta Maran 2018

Min definitivt bästa prestation kom dock veckan därpå. Det är det loppet jag bär med mig mest ifrån den här säsongen och det är sånt här som får mig att inse att allt slit faktiskt är värt det i slutändan. Det var på Stockholm Halvmarathon och jag slog personbästa på halvmaran med nästan 3 minuter! Trots att banan inte är särskilt snabb och jag var långt ifrån formtoppad så gick det felfritt och jag kände mig pigg hela vägen! Skrev såklart ett inlägg även om det loppet. 

Stockholm Halvmarathon 2018

Säsongens sista tävling och även sista personbästa kom en månad senare. Efter att halvmaran i Stockholm gått så bra så började jag tro att målet på SM-kvalgränsen på 2.39 som jag lite optimistiskt satt faktiskt kunde vara möjligt. Utan min knäkänning som förstörde en del av träningen de sista veckorna och med en bättre formtoppning är jag säker på att jag hade möjligheterna att klara det. Nu blev det dock en riktigt tuff resa och inte alls samma behagliga upplevelse som maran var förra gången.

Jag är ändå väldigt stolt över att jag lyckades att kämpa på och ta mig i mål trots att känslan hela loppet var skit. Det blev iallafall ett personbästa och tiden 2.45.31. Loppet var Marathon Eindhoven i Holland och mitt första lopp utomlands. Även om upplevelsen utav själva loppet inte var särskilt bra så var upplevelsen av staden bra och jag ser fram emot att upptäcka fler nya ställen i samband med löpningen! Maran i Eindhoven fick iallafall avsluta mitt grymma löaprår 2018 och jag ser fram emot nya framgångar 2019. Jag skriver nog ett inlägg längre fram om mina tanker och målsättningar inför 2019. Hörs då!

//Lukas

 

Klubbbyte! Tillbaka i Enköping!

Efter att ha tävlat för Eskilstuna en säsong så är jag nu tillbaka i min moderklubb Enköpings AIF. Mot nya mål!

I november förra året började jag att tävla för Eskilstuna Friidrott. Anledningen till att jag började i Eskilstuna trots att jag bodde i Enköping var att min nya tränare var tränare för medel/långdistans gruppen i Eskilstuna och det passade bra att åka med honom till träningarna och kontakten med klubben skulle fungera enkelt på så sätt.

Några månader senare slutade dock min tränare i klubben efter lite konflikter med styrelsen i Eskilstuna. Jag fortsatte dock tävla för Eskilstuna men i och med att jag alltid åkt med min tränare till Eskilstuna tidigare så blev det knappt några träningar där längre. Jag personligen har dock alltid haft en bra relation med styrelsen i Eskilstuna. Dvs fått ett bra bemötande och blivit anmäld till de flesta tävlingar jag velat. Det är dock inte särskilt smidigt att vara med i en klubb som inte kommer överens med ens tränare.

Därför kom det ganska lägligt att EAIs ordförande hörde av sig till mig och berättade om den grupp man hade tänkt starta upp för elitsatsande ungdomar i Enköping. Ett problem man haft tidigare i EAI har varit att ungdomar som velat satsa har varit tvungna att byta klubb och det vill man nu ändra på och erbjuda ungdomar som vill satsa det som krävs.

Detta lät såklart intressant och efter några möten med ordförande i klubben har jag beslutat mig för att byta klubb från Eskilstuna FI till Enköpings AIF för säsongen 2019. Det ska bli riktigt spännande och såklart kul att få tävla för den lokala klubben igen! Jag hoppas att detta kan göra att jag syns mer lokalt som i Enköpings-Posten osv och får enklare till att knyta lokala sponsorer.

Senast jag tävlade för Enköping var på terräng-SM förra året. Iår blir det tyvärr inget terräng-SM. Jag har känt mig väldigt sliten efter maran så det känns viktigare att vila upp mig. Jag hade säkert kunnat springa någorlunda men det känns lönlöst att åka till Öland för att springa halvdant. Nu blir det att satsa på att bygga upp en bra grund till nästa säsong med Maraton-SM som huvudmål. För dit ska jag! Det var allt för denna gång, hörs!

//Lukas

 

Marathon Eindhoven!

I söndags sprang jag Marathon Eindhoven. Det var mitt första lopp utomlands och en väldigt cool upplevelse. Själva loppet gick inte riktigt som jag hade hoppats men nu i efterhand är jag ändå väldigt nöjd med min prestation. 

På fredagen blev det en lätt morgonjogg på den så kallade ”lilla rundan” (3,5km) innan jag och pappa åkte iväg mot Arlanda. Flygresan gick snabbt och smidigt och likaså bussresan till hotellet. Vi märkte att Holland bjöd på en rejäl värme under denna helg. Något som vi inte direkt var jätteglada för. Under fredagen checkade vi in på hotellet och hämtade ut nummerlapparna.

Lördagen blev en lugn dag. Vi gick runt och kollade lite i staden, kollade in banan och vilade en del på rummet. Fredagen och lördagen bestod av en massa kolhydrater i matväg. Typ godis, bakverk, glass, pasta osv. Nu såhär i efterhand undrar jag om det var nödvändigt. De känns inte som att det gav någon effekt. Nästa gång funderar jag på att hålla det ganska normalt med kolhydraterna för att känna mig lättare vid start och sen nöja mig med att fylla på med sportdryck under loppet. Fast å andra sidan är det jävligt gott med godis och sånt så man kan ju äta det av den anledningen om inte annat för att sen skylla på kolhydratladdningen 😉

Jaja nu till loppet! Vi bodde typ 500m från starten så man behövde inte stressa för att ta sig till start. Efter en lätt uppvärmning var det dags för start och jag kände mig laddad. Kroppen kändes väl okej. Varken bra eller dåligt.

Min målfart var 3.43 och tanken var att spänna bågen och satsa för 1.18.30 första halvan. De kändes inte som något omöjligt eftersom jag hade fått till några bra långpass, och sprungit halvmaran på en betydligt tuffare bana på under 1.16 för en månad sen. Det jag var orolig för var ju dock dagsformen eftersom jag hade tränat dåligt i två veckor pga knäont. När jag sen kom igång igen blev jag rätt sliten och jag vet inte om jag var helt återhämtad på startlinjen.

Dagsformen visade sig vara sämre än jag hade hoppats på och känslan var långt ifrån lika lätt som i Stockholm för en månad sen. Det märktes ganska tidigt och när jag passerade första milen på 37.41 så kändes det tyngre än efter 10km på halvmaran trots att det både gick långsammare och det var längre kvar.. Redan vid 12 kilometer tyckte jag att det började kännas stumt i lår och vader.

Halvmaran passerades på 1.20.17 och där var både drömmen om sub 2.37 och SM-kvalgränsen på 2.39 körd. Jag förstod också att jag skulle få lov att dra ner farten ytterligare. Tanken att bryta loppet slog mig en massa gånger. Samtidigt kändes det ju otroligt dumt att åka till Holland och inte ens ta sig i mål. Jag försöte räkna ut hur fort jag behövde springa för att åtminstone slå mitt personbästa på 2.46.45 och försökte att gå efter det.

Länge var jag orolig över att jag inte skulle klara av det men vid 39km insåg jag att jag skulle gå under 2.46 iallafall. De sista 2 kilometerna var bland massa hus och värmen låg på som faan. Värmen hade stigit till 27grader då och de kändes som de längsta kilometerna jag någonsin sprungit. Till slut var jag iallafall i mål och var påväg att falla ihop. Fick hjälp av min tränare Danne att stå på benen efter målet och kände mig spyfärdig. Sluttiden blev: 2.45.31.

Efter att ha suttit ner i en halvtimme började jag må bättre. Jag fick lite flashbacks från Å-loppet där jag kollapsade och fick åka ambulans. Riktigt så allvarligt blev det inte nu men jag verkade ha tagit ut mig riktigt hårt. Att tävla i värme verkar ju inte passa mig har jag märkt nu.

Min klocka visade en snittpuls på 180. Låter inte det orimligt högt för att vara en mara?? Nådde dessutom en ny maxpuls på 198. Hade visserligen bara pulsmätare på handleden men ändå! Att desperat försöka öka tempot sista kilometern trots att hoppet om en bra tid var kört kanske var onödigt men på något sätt försöker jag alltid ta ut de sista krafterna på slutet hur trött jag än är verkar det som..

Efter loppet har jag försökt reflektera över varför det gick som det gick. Det går ju inte att förneka att loppet gick sämre än vad jag hade hoppats på. Jag tror helt enkelt att uppladdningen inför loppet var dålig och jag fick inte till formtoppen inför. De 2 sista veckorna där de sista specifika passen skulle göras så var jag skadad.

Jag hade hoppats på att denna vila ändå skulle göra kroppen gott men jag har märkt att jag presterar bra när jag har fått träna mycket mängd och 2 veckor vila var på tok för mycket. När knät sen var bättre tränade jag kanske på lite för hårt och kroppen kanske inte hann återhämta sig riktigt. Sista veckan drog jag sen när mängden nästan lite för mycket och sprang typ 2 mil innan maran den veckan.

Helt enkelt tror jag upplandningen blev dålig men det är bara att ta lärdom till nästa gång och hoppas att jag håller mig borta från skador inför nästa gång. Med lite distans till prestationen är jag dock nöjd ändå. Speciellt nöjd är jag över att jag kämpade på och inte bröt och ändå lyckades persa med 1 minut och 14 sekunder! Nu blir det lite lugn träning och sen blir det att bygga en bra grund under vintern med mestadels lugn distans och en del styrketräning. Då ska jag se till att hålla mig skadefri och klara SM kvalgränsen i vår! Det var allt för den här gången, hörs!

//Lukas

4 dagar kvar till Eindhoven!

Maran i Eindhoven börjar närma sig med stormsteg! Hur har träningen gått sen sist?

Som jag nämnde förra gången så hade jag lite ont i knät efter halvmaran i Stockholm. Trots lugn träning i några dagar kändes det inte som att knät blev bättre så det blev att ta lite längre vila och uppsöka sjukgymnast. Det jag fick veta där var att knät var lite överansträngt med det verkade inte vara något allvarligt. Jag blev rekommenderad att fortsätta ta det lugnt, stretcha fram och baksida lår och köra lite tåhävningar och knäböj.

8 dagar utan löpning blev det då jag varvade styrketräning, hopprep och roddmaskin. Hopprep är en ovan träningsform för mig men jag testade det nu och det kändes hyfsat i knät och jag fick upp bra puls. På måndagen började jag att jogga lätt och trappade sen upp farten och längden väldigt sakta men säkert. På lördagen samma vecka sprang jag 21km tillsammans med pappa och känslan var ganska hyfsad så det kändes som att jag var på god väg tillbaka.

På måndagen körde jag ett av mina hårdare pass nånsin. Riskabelt kanske med tanke på knät men det kändes lite som allt eller inget eftersom det då var 13 dagar kvar till loppet. Jag körde 37km progressivt och ökade hela tiden efter 5km. Farterna gick 4.57, 4.49, 4.31, 4.21, 4.13, 3.58, 3.47. Riktigt nöjd med att passet gick att genomföra och det blev en riktigt bra genomkörare inför maran!

I och med detta så hoppas jag att formen ifrån Stockholm Halvmarathon sitter i. Jag fick detsutom till ett långpass i fredags på 30km så nu är tanken att trappa ner för att benen ska vara riktigt pigga och fräscha på söndag!

Oavsett hur formen är så blir det riktigt kul! Med tanke på hur bra min träning ändå sett ut överlag den senaste tiden så hoppas jag kunna persa med flera minuter och kanske också klara SM kvalgränsen. Men som sagt vi får se hur kroppen känns! Jag tror att det mest är mentalt jobbigt att träningen blev lite sämre under två veckor. Rent fysiskt kanske det bara var bra med lite vila. Det kommer självklart en racerapport efteråt. Hörs då!

//Lukas

 

Stockholm Halvmarathon!

Halvmaran i Stockholm blev min bästa tävling hittills i karriären! Nu jobbar vi vidare mot Eindhoven!

Stockholm Halvmarathon är ett lopp jag inte sprungit tidigare som jag varit riktigt sugen på att köra. Jag gillar verkligen stora lopp med grymt publikstöd längs banan! Även om smålopp också har sin charm såklart.

Träningen veckan inför loppet gick riktigt bra! På måndagen blev det 20km lugn distans och på tisdagen blev det ett riktigt hårt intervallpass. Närmare bestämt 10 varv i Rocklundaspåret på ca 1650m med 1.30 vila. Jag har aldrig sprungit så många intervaller tidigare och trots det snittade jag en högre fart än vanligt på den rundan! Passet landade dessutom på 30km totalt med upp och nerjogg. Efter tisdagens pass så blev det bara korta lugna pass fram till lördagen för att ändå försöka ha någorlunda pigga ben på loppet.

På tävlingsdagen så tog jag och mamma tåget till Stockholm på morgonen för att hämta ut nummerlappar, checka in på hotellet och strosa runt lite i Stockholm. Efter att vi hade käkat lunch och bytt om var det dags att ta sig till start.

 <-Pastaladdningen!

Precis som vid midnattsloppet så hade jag tillgång till ”elittältet” vilket kändes lite ovant. Antar att man får lov att vänja sig 😉 Där kunde man värma upp och blev guidad till starten av Szalkai.

Jag kände hur adrenalinet sprutade och starten gick. Jag kom iväg i en ganska bra fart. Relativt snabbt kom man ner i en tunnel och där började ju GPSen strula så jag vet inte riktigt hur fort det gick. Vid första km-skylten visade min klocka 3.08 men skylten måste ha suttit för tidigt för så fort kan det verkligen inte ha gått. När man sen kom  ut ifrån tunneln började jag få koll på vilken fart jag höll och det kändes kontrollerat. 

Jag passerade första 5 på 18.05 vilket var inom tidsramen så det kändes bra. Andra femman gick sen lite långsammare och jag passerade 10 på 36.24. Ändå var tanken att jag skulle passera milen mellan 36-36.30 så jag låg fortfarande enligt planen. Det började ungefär här kännas lite konstigt på insida knä vilket jag hade varit orolig för inför då jag hade känt av det lite på passen dagarna innan. Det var dock inget som gjorde att jag sprang långsammare men mentalt vart det lite jobbigt då jag var rädd för att det skulle bli värre.

Det blev det dock inte. Snarare släppte det lite när jag närmade mig 15km. Jag hade då ökat tempot lite igen och passerade den tredje femman på 18.14. Jag fick också höra att vi som låg i klunga tampades om topp 30 vilket gjorde mig ännu mer motiverad. Topp 30 skulle ju nämligen få pris hade jag läst.

Sista 6 var sen min snabbaste del av loppet. Ju närmare jag kom mål desto mer insåg jag att jag närmade mig ett rejält personbästa och fortfarande var rätt pigg! Vid 15km låg jag på plats 30 och jag fortsatte att plocka placeringar. Vid typ 19km kom en nedförsbacke och jag höll iprincip i den farten jag fick där hela vägen in i mål. Sista 1,1km höll jag en fart på 3.15 och sista 100 höll jag tydligen 2.46 enligt min klocka.. Jag insåg på målrakan att jag skulle komma under 1.16 vilket hade varit min drömgräns för dagen. Så glad och samtidigt så trött har jag kanske inte varit förut vilket ni kan se på bilden här under.

Jag kom i mål på tiden 1.15.57 vilket är personbästa med 2 minuter och 53 sekunder. Jag kom också på en 21a plats! Detta är utan tvekan min bästa prestation hittills inom löpningen och nu känns det som att jag äntligen får betalt för den hårda träningen jag lagt ner! Nu märker man också hur stor utveckling jag ändå haft under året. På Göteborgsvarvet 2017 sprang jag på 1.26.07 så jag har alltså förbättrat mig med över 10 minuter på typ 16 månader.

Efter loppet väntade jag in mamma, min moster och hennes man som också sprang på riktigt bra allihopa! Sen så gick vi ut och käkade och hade det trevligt. Dagen efter shoppade jag och mamma lite i Stockholm innan vi tog tåget hem. En grym helg alltså!

Nu blir det lugn träning några dagar och förmodligen kolla upp det med knät. Det blev inte sämre efter loppet men nu såhär några dagar efter har det inte blivit bättre heller trots lugn träning. Sen hoppas jag kunna träna på hårt i lite mer än en vecka innan det är dags att trappa ner inför Eindhoven Marathon i mitten av Oktober. Det ska bli riktigt kul! Om allt går enligt plan borde jag kunna komma under 2.39 och få springa SM på Stockholm Marathon nästa år! Mer om det senare, hörs!

//Lukas

Vinst och banrekord på Svarta Maran! Grym träningsvecka!

Efter förra veckans hårda tävlande och tränande fortsatte denna vecka på samma vis. Idag blev det 25km utanför Sala mellan Västerfärnebo och Sätra Brunn och det gick riktigt bra! 

Efter att ha kört lite mer lugn distans denna vecka så var förhoppningen att benen skulle vara någorlunda pigga inför dagens tävling. Förhoppningen visade sig stämma! Igår blev det vila och uppladdningen bestod bl.a av att fira brorsan som fyllt år. Tårtuppladdning kanske är ett vinnande koncept? 😉 Det kändes visserligen lite trögt i början av loppet men så småningom kom jag in i det och sprang framförallt andra halvan av loppet starkt! Riktigt kul också att slå banrekordet!

Jag visste innan vad banrekordet var och jag kände att den tiden inte borde vara omöjlig att slå. Samtidigt visste jag ju inte hur banan skulle se ut och ifall det skulle vara mycket svårsprugna partier. Banan var dock relativt lätt med undantag för nån kilometer som var på stigar i skogen som jag är väldigt dålig på att hantera. Vid kanske 17-18km förstod jag att banrekordet var inom räckhåll så då var det bara att öka ännu mer för säkerhetskull. Nästa år blir det väl att försöka slå mitt eget rekord!

Jag sprang den största delen av loppet ensam men det var inga större problem. Jag har ju lite erfarenheter av att springa fel men det var väldigt bra med markeringar under banan.  Svarta Maran var ett riktigt roligt lopp överlag som jag starkt kan rekommendera.  Man sprang i väldigt härliga miljöer och trots att det är ett relativt litet och lokalt lopp så fick man väldigt bra stöd med många hejaropp vid sidan av banan!

Återigen har det blivit en riktigt bra träningsvecka och nu stiger förväntningarna inför Eindhoven! Jag hoppas bara kunna hålla mig fortsatt sjukdoms och skadefri. Förutom lugna distanspass och tävlingen så körde jag i tisdags 12×1000 med en minuts vila på runt 3.25-3.26. Den totala mängden den här veckan lär bli lite över 13mil vilket jag är riktigt nöjd med! Fortsatt bra kontinuitet och lite fart på det så kan detta bli riktigt bra.

Nästa vecka blir något lugnare mängdmässigt med Stockholm Halvmaraton på lördagen. Kommer bli riktigt kul! Lär väl skriva ett inlägg om hur det går sen, hörs då!

//Lukas

En period med flitigt tävlande och bra form! Äntligen pers!

Efter SM har jag kunnat träna på riktigt bra med undantag för en vecka med höftproblem. Kanske börjar jag närma mig mitt livs form?

Efter SM blev det tävling igen två dagar efteråt och känslan var betydligt bättre! Jag sprang kvartsmaran i Katrineholm och tiden blev 38,02 (3,36-fart). Jag valde att gå ut relativt lugnt och behålla en skön känsla vilket också höll i sig resten av loppet.

Resten av träniningen den veckan fortsatte att gå riktigt bra innan det tyvärr kom ett bakslag på lördagen. Jag skulle då springa mitt första ordentliga långpass inför maran och skulle delta i ”6 sjöar runt” i Uppsala som var ett maraton som jag dock bara skulle se som träning och springa i en relativt lugn fart. Det blev dock inte som jag hade tänkt utan jag började få ont i höften ganska tidigt. Vet inte vad det kan ha berot på då jag inte haft ont där tidigare. Efter 29km tog jag tillslut beslutet att bryta och jag är riktigt nöjd över att jag var mogen nog att bryta och inte kriga mig igenom passet ändå!

På söndagen kände jag mig riktigt jäkla nere. Har nog inte mått så dåligt på väldigt väldigt länge. Efter att träningen börjat gå riktigt bra igen så hände något sånt här.. Så jävla typiskt liksom!! Söndag-Onsdag körde jag endast alternativträning bestående av cykel, roddmaskin, crosstrainer och styrka. Riktigt nöjd med mina pass jag körde dock då jag fick upp träningstimmarna på ungefär samma mängd som om jag skulle sprungit och fick även upp pulsen rejält på vissa pass.

På torsdagen valde jag sen att testa på lite lätt löpning + några intervaller får att få upp flåset. Känslan var bra och jag tog beslutet att ändå köra midnattsloppet på lördagen. Det skulle mycket till för att jag skulle hoppa över det då midnattsloppet är något speciellt för mig! Extra cool känsla skulle det bli iår då jag fick starta i elitgruppen och springa med klubbtröja istället för midnattslopptröjan som alla har. Det gjorde ju att man kände sig lite speciell. Under dagen på fredagen och lördagen gick jag ständigt runt och oroade mig över att det skulle göra ont i höften och tyckte mig ofta känna av höften.

Väl vid startlinjén kände jag dock inte något alls och inte heller under loppet märkte jag av min onda höft. Det vart lite stressigt inför loppet då jag missbedömde hur mycket tid jag hade på mig och tänkte inte riktigt på att starten låg en bit ifrån området vid Zinkensdam. Vid starten insåg jag att jag knappt hunnit värma upp något så jag kände att det var viktigt att gå ut lugnt och komma in i loppet på ett bra sätt. Eftersom första kilometrarna mest är nedförsbacke så kom jag in i det rätt bra ändå och hela loppet kändes sen hyfsat kontrollerat.

Jag kom i mål på 36,04 vilket jag var relativt nöjd med. Jag hade visserligen förhopningar på ett personbästa men jag förstod ju samtidigt att det skulle vara svårt på den här tuffa banan. Jag sprang exakt en minut bättre än förra året vilket visar att formen är på uppåtgående.

Efter midnattsloppet tog jag en extra dag med alternativträning innan jag veckan därpå började köra på ordentligt med löpningen igen. Den veckan blev också en av mina bästa träningsveckor nånsin med en mängd på 11mil och tre st riktigt hårda pass: 8x1650m kuperat på terrängspår (3:39snitt), 5x2450m på gräs (3:41snitt) och på lördagen blev det en riktigt rolig tävling!

Danne hade blivit tillfrågad om han visste någon som kunde springa en halvmara då en person hade blivit sjuk i ett stafettlag. Jag tackade givetvis ja och det blev en riktgt rolig upplevelse! Det var en halv-ironman stafett där en i laget simmade, en cyklade och en sprang. När jag sprang iväg låg vi 3a och jag lyckades ta igen lite och ta oss till en andraplats efter att springit halvmaran på 1.19.10 (banan var dock inte kontrollmätt och ganska kuperat bitvis så tiden säger inte jättemycket). Vi trodde alltså att vi kom 2a men nu några dagar efteråt fick vi reda på att vi faktsikt vann stafetten! Kul! Vinnarna var tydligen ett lag i max-klassen och man hade tydligen missat att det var en tjej som simmade deras första sträcka… Jaja nu blir det att försvara segern nästa år!

Efter det fortsatte både tränandet och tävlandet och på onsdagen (igår) kom det jag väntat på ett bra tag nu: personbästa! Det var ett bra tag sen och nu kom det äntligen ett bevis på att formen är tillbaka och till och med bättre än tidigare. Igår sprang jag Blodomloppet i Västerås med målet att gå under 35. Jag fick en bra start och det kändes bra fram till typ 7km då det började gå tyngre. Då började jag tvivla lite men med en km kvar lyckades jag ta ut sista krafterna och kom i mål på tiden 34.51. Sjukt jäkla nöjd! Extra härligt att slå personbästa efter en tid med skador, annat strul och framförallt en seg känsla efter kollapsen i Eskilstuna.

Nu hoppas jag kunna fortsätta träna på så blir det förhoppningsvis fler personliga rekord. Halvmaran i Stockholm i mitten av september är jag riktigt taggad på men framförallt såklart maran i Eindhoven i Oktober! Här under kommer lite bilder ifrån tävlingarna, hörs!

//Lukas

Lite tankar kring min satsning på löpning.

Har jag påverkats något av att börja satsa på löpning? Hur påverkar löpning mitt liv?

Förr spelade jag ju fotboll och innebandy och under de sista åren hade jag ju riktigt höga ambitioner att nå långt inom innebandyn. Jag var aldrig någon talang överhuvud taget inom bollsport även om jag inte var dålig heller. Däremot hade jag en enorm träningsvilja och var otroligt motiverad. Något som gjort att löpningen passar mig desto bättre egentligen.

En skillnad mellan löpning och innebandy är ju att löpningen är så mycket mer självständig. Jag är inte beroende utav någon annan utan jag kan köra mitt race och behöver inte störa mig på andras bristande engagemang och motivation. Något som definitivt kunde ske när jag spelade innebandy. De allra flesta löppassen tränar jag ju dessutom själv vilket gör att man kan planera på ett annat sätt och inte behöver skippa lika mycket annat då jag bara kan flytta på mitt löppass någon timme ifall det skulle behövas. Något som man såklart inte kan göra med en innebandyträning.

Med det sagt skulle jag ändå säga att löpningen tar väldigt mycket mer av min tid ändå. Det beror väl på att mängden träningstimmar är så pass mycket högre. Förlusten av att missa en veckas träning känns dessutom mycket större inom löpningen än inom innebandyn. Kanske är det för att innebandy är sånt som mycket sitter i minnet och tänkandet medans löpningen till allra största del handlar om det fysiska. Dock så är ju löpning även det betydligt mer mentalt krävande än man kanske tror. (Löpning är jäkligt mentalt krävande nu när jag tänker efter lite).

Det jag kanske saknar allra mest med lagidrotterna är lagkänslan och gemenskapen. Att träffa folk att snacka en massa med före och efter träning är något som inte är att underskatta. Därför uppskattar jag enormt att få sällskap på mina löprundor. Jag springer ju som sagt typ 90% av alla pass själv så om någon som bor i Enköpingstrakten vill springa ett pass ihop så tveka inte att höra av er vetja! Ibland får jag höra ”men du är ju för snabb för att springa med mig!” men jag har absolut inget emot att dra ner lite på tempot på ett lugnt distanspass. Det kan tvärtemot bara vara bra ibland så att jag orkar springa desto snabbare när det väl ska gå fort.

Iallafall, jag kan se både enorma för och nackdelar med både löpning och innebandy. Just nu föredrar jag definitivt löpningen och har inga planer på att börja lira innebandy igen. ”Tycker du verkligen det är kul att springa?” kan man ju få höra. Nej långt ifrån alltid tycker man ju att det är kul. Under ett distanspass där kroppen känns bra och där man springer i en fin miljö och allt känns perfekt då tycker jag att det är riktigt kul. Under ett hårt intervallpass är det sällan kul. Ändå är det ju något som motiverar en och gör att man står där igen och krigar sig igenom även nästa intervallpass.

Just de med talangen är väl kanske en del i att löpningen blivit kul. Eller att det helt enkelt har gått väldigt bra. När det går bra på lopp så blir man helt enkelt motiverad till att fortsätta. Går det dåligt brukar jag också kunna bli motiverad till att fortsätta för att göra bättre nästa gång och därför blir löpningen ändå rolig hur man än vrider och vänder på det numera.

Nu kanske det låter lite som att jag gav upp drömmarna om innebandyn bara för att jag ”inte hade talang”. Jag tycker definitivt att alla som har en dröm inom något ska fortsätta satsa på det oavsett talang! Det finns väldigt många exempel på idrottare som tagit sig till toppen enbart för att man har lagt ner en oerhört hård träning. För mig däremot så tajmades det rätt så bra då jag under samma period som innebandyn började bli strulig pga att det gick dåligt för mig, vårat lag hade lagts ner osv så började jag också göra riktigt bra resultat på ett par lopp. Då föll det sig rätt naturligt att ta steget och bestämma mig för att löpning skulle vara prio nr 1. Det var allt jag hade att skriva om idag. Hörs!

//Lukas

Junior SM gick under förväntan! Bara att ta nya tag!

Idag sprang jag JSM på 5000m. Mina förväntningar var inte särskilt höga men loppet känns ändå som en besvikelse. Nu blir det att blicka framåt mot marathon i Eindhoven!

Träningen har fortsatt rulla på bra och jag har haft en hög mängd mil varje vecka. För två veckor sen hade jag en 11mila-vecka innan jag började trappa ner inför sm. Jag sprang också ett testlopp på träning där jag sprang på 17.27 vilket gjorde att mina förväntningar sjönk inför sm och jag började tvivla på om jag verkligen var i så bra form som jag hade trott.

Ca 1,5 vecka innan sm åkte jag utomlands med familjen till Kroatien. Det var ett otroligt härlig semester där jag fick vila upp mig och träningspassen var korta men snabba för att få upp snabbheten innan loppet. Oturligt nog så började jag känna mig sjuk två dagar innan hemfärd så det sista kvalitétspasset fick utebli. Jag hann ändå bli någorlunda frisk och kom till start.

Väl på tävlingsdagen var mina förväntningar låga och jag var inte särskilt nervös. Något jag alltid brukar vara innan tävling. Jag såg det som något positivt och kände ingen större press. Tanken var att inte springa första kilometern fortare än 3.15 och efter första låg jag exakt på 3.15. Ändå låg jag redan ensam sist och resten av loppet blev en tuff resa mentalt då tröttheten snabbt kom krypande. Tiden landade sedan på 17.20. En klar besvikelse då jag trots allt hoppats på att gå under 17 åtminstone och mitt drömmål var under 16 för några månader sen. Det kan ju vara möjligt att sjukdomen satt i lite fortfarande för även om jag inte hade ont i halsen längre så var jag fortfarande hostig och snorig. Samtidigt känns det lönlöst att jaga ursäkter. Det är bara att jobba vidare så kommer resultaten!

Nu blir det satsning mot Eindhoven Marathon i Oktober. Det innebär längre pass, fler intervaller i en något lägre fart och framförallt längre långpass. Denna typ av träning passar mig betydligt bättre både fysiskt och mentalt. Att tävla på 5000m var dock en rolig erfarenhet och extra roligt med SM. Blir alldeles säkert flera gånger!

Innan Eindhoven blir det en massa andra tävlingar också! De flesta blir mest som träning men det ska bli riktigt kul att tävla en massa. Bland annat blir det Midnattsloppet i Stockholm den 18e augusti som jag verkligen ser fram emot. Som jag nämnt tidigare så var det mitt första lopp jag sprang på asfalt med tidtagning och jag springer nu för tredje året i rad! Jag ska också delta i en del längre lopp. Kanske tom någon mara men då ta det lugnt och ta det mer som ett lite hårdare långpass. Det var allt för den här gången. Hörs!

//Lukas

Hemma igen! Är formen kanske påväg tillbaka?

Jag är nu hemma igen efter att ha besökt både Kalmar, Växjö, Göteborg och Lidköping med husvagnen. Resan har varit rolig och rent löpmässigt har det gått riktigt bra!

Det började med halvmaran i Kalmar som jag känner gick varken bra eller dåligt. Min känsla i kroppen var hyfsad och jag kunde hålla ett jämnt tempo under hela loppet. Min sluttid blev 1.22.17 vilket ändå är näst-pers. Jag kände att jag tyvärr inte hade så mycket mer att ge för dagen och trots att det är nästan 4 minuter ifrån personbästa så känner jag ändå att detta lopp var ett steg i fortsatt rätt riktning och kroppen kändes bra i övrigt vilket kanske var det allra viktigaste.

Efter det bar det av mot Växjö 2 dagar. Fick dessutom till ett hyfsat intervallpass där andra dagen. Ett riktigt ångestpass med 2×1000 och 4×500 med lång vila där alla skulle gå så fort jag kunde. Föredrar kontrollerade intervaller med kort vila alla dagar i veckan! 38km långpass också för den delen.. Jaja, efter åkte vi mot de som ändå var huvudmålet: Göteborg för att kolla på brorsans handbollscup. Det blev några riktigt härliga dagar med bra matcher, träning och semester. Vi stannade till 2 dagar i Lidköping också på vägen hem där jag även sprang ett pass med LVSK som arrangerades vid campingen. Där körde vi 1 minuters intervaller vilket jag faktiskt aldrig gjort tidigare. Kul!

Nu är jag som sagt hemma igen och löpningen är roligare än nånsin nu när jag är skadefri! 2 veckor har gått sedan loppet i Kalmar och dessa veckor har hamnat på 11 respektive 13 sprungna mil. Riktigt nöjd med min träning nu och jag hoppas kunna fortsätta såhär! Junior-SM börjar närma sig och det ska bli spännande att se hur det går där. 5000m är ju en distans jag aldrig sprungit tidigare men jag har ändå förhoppningar att kunna göra någorlunda bra ifrån mig. Jag har gjort 16.46 på 5000m på träning i vintras. Nu hoppas jag kunna komma ner mot låga 16 eller kanske till och med under.

Efter SM blir träningen mer mara-specifik för att förbereda sig inför en mara i höst vilket förmodligen kommer att bli i Eindhoven. Där är huvudmålet att klara tiden 2.39 för att kunna springa SM i marathon nästa år. Jag tror dock att jag ska kunna göra ytterligare nån minut bättre om allt går som jag vill. Det finns också en hel del andra tävlingar jag ser fram emot såklart. Bland annat Lidingöloppet 10k, terräng SM och Midnattsloppet som jag kommer att springa för tredje året i rad. 10km är en distans där jag tycker att jag inte riktigt fått ut min fulla kapacitet de senaste loppen och jag hoppas kunna göra under 35 minst inom en snar framtid.

Det var allt för denna gång, hörs!

//Lukas