I söndags sprang jag Marathon Eindhoven. Det var mitt första lopp utomlands och en väldigt cool upplevelse. Själva loppet gick inte riktigt som jag hade hoppats men nu i efterhand är jag ändå väldigt nöjd med min prestation.
På fredagen blev det en lätt morgonjogg på den så kallade ”lilla rundan” (3,5km) innan jag och pappa åkte iväg mot Arlanda. Flygresan gick snabbt och smidigt och likaså bussresan till hotellet. Vi märkte att Holland bjöd på en rejäl värme under denna helg. Något som vi inte direkt var jätteglada för. Under fredagen checkade vi in på hotellet och hämtade ut nummerlapparna.
Lördagen blev en lugn dag. Vi gick runt och kollade lite i staden, kollade in banan och vilade en del på rummet. Fredagen och lördagen bestod av en massa kolhydrater i matväg. Typ godis, bakverk, glass, pasta osv. Nu såhär i efterhand undrar jag om det var nödvändigt. De känns inte som att det gav någon effekt. Nästa gång funderar jag på att hålla det ganska normalt med kolhydraterna för att känna mig lättare vid start och sen nöja mig med att fylla på med sportdryck under loppet. Fast å andra sidan är det jävligt gott med godis och sånt så man kan ju äta det av den anledningen om inte annat för att sen skylla på kolhydratladdningen 😉
Jaja nu till loppet! Vi bodde typ 500m från starten så man behövde inte stressa för att ta sig till start. Efter en lätt uppvärmning var det dags för start och jag kände mig laddad. Kroppen kändes väl okej. Varken bra eller dåligt.
Min målfart var 3.43 och tanken var att spänna bågen och satsa för 1.18.30 första halvan. De kändes inte som något omöjligt eftersom jag hade fått till några bra långpass, och sprungit halvmaran på en betydligt tuffare bana på under 1.16 för en månad sen. Det jag var orolig för var ju dock dagsformen eftersom jag hade tränat dåligt i två veckor pga knäont. När jag sen kom igång igen blev jag rätt sliten och jag vet inte om jag var helt återhämtad på startlinjen.
Dagsformen visade sig vara sämre än jag hade hoppats på och känslan var långt ifrån lika lätt som i Stockholm för en månad sen. Det märktes ganska tidigt och när jag passerade första milen på 37.41 så kändes det tyngre än efter 10km på halvmaran trots att det både gick långsammare och det var längre kvar.. Redan vid 12 kilometer tyckte jag att det började kännas stumt i lår och vader.
Halvmaran passerades på 1.20.17 och där var både drömmen om sub 2.37 och SM-kvalgränsen på 2.39 körd. Jag förstod också att jag skulle få lov att dra ner farten ytterligare. Tanken att bryta loppet slog mig en massa gånger. Samtidigt kändes det ju otroligt dumt att åka till Holland och inte ens ta sig i mål. Jag försöte räkna ut hur fort jag behövde springa för att åtminstone slå mitt personbästa på 2.46.45 och försökte att gå efter det.
Länge var jag orolig över att jag inte skulle klara av det men vid 39km insåg jag att jag skulle gå under 2.46 iallafall. De sista 2 kilometerna var bland massa hus och värmen låg på som faan. Värmen hade stigit till 27grader då och de kändes som de längsta kilometerna jag någonsin sprungit. Till slut var jag iallafall i mål och var påväg att falla ihop. Fick hjälp av min tränare Danne att stå på benen efter målet och kände mig spyfärdig. Sluttiden blev: 2.45.31.
Efter att ha suttit ner i en halvtimme började jag må bättre. Jag fick lite flashbacks från Å-loppet där jag kollapsade och fick åka ambulans. Riktigt så allvarligt blev det inte nu men jag verkade ha tagit ut mig riktigt hårt. Att tävla i värme verkar ju inte passa mig har jag märkt nu.
Min klocka visade en snittpuls på 180. Låter inte det orimligt högt för att vara en mara?? Nådde dessutom en ny maxpuls på 198. Hade visserligen bara pulsmätare på handleden men ändå! Att desperat försöka öka tempot sista kilometern trots att hoppet om en bra tid var kört kanske var onödigt men på något sätt försöker jag alltid ta ut de sista krafterna på slutet hur trött jag än är verkar det som..
Efter loppet har jag försökt reflektera över varför det gick som det gick. Det går ju inte att förneka att loppet gick sämre än vad jag hade hoppats på. Jag tror helt enkelt att uppladdningen inför loppet var dålig och jag fick inte till formtoppen inför. De 2 sista veckorna där de sista specifika passen skulle göras så var jag skadad.
Jag hade hoppats på att denna vila ändå skulle göra kroppen gott men jag har märkt att jag presterar bra när jag har fått träna mycket mängd och 2 veckor vila var på tok för mycket. När knät sen var bättre tränade jag kanske på lite för hårt och kroppen kanske inte hann återhämta sig riktigt. Sista veckan drog jag sen när mängden nästan lite för mycket och sprang typ 2 mil innan maran den veckan.
Helt enkelt tror jag upplandningen blev dålig men det är bara att ta lärdom till nästa gång och hoppas att jag håller mig borta från skador inför nästa gång. Med lite distans till prestationen är jag dock nöjd ändå. Speciellt nöjd är jag över att jag kämpade på och inte bröt och ändå lyckades persa med 1 minut och 14 sekunder! Nu blir det lite lugn träning och sen blir det att bygga en bra grund under vintern med mestadels lugn distans och en del styrketräning. Då ska jag se till att hålla mig skadefri och klara SM kvalgränsen i vår! Det var allt för den här gången, hörs!
//Lukas