Om förra krönikan slutade i glädje och känslan av att träningen bara flyter på obehindrat så börjar denna krönika i den motsatta riktningen. Det skulle såklart vara naivt att tro att träningen skulle flyta på så i all oändlighet men när allt faktiskt går enligt plan är det väldigt lätt att man börjar ta det för givet. Några dagar efter att jag skrev färdigt den förra krönikan, i slutet av februari så började jag iallafall känna av en olustig känsla runt hälen. I början var det mest en stel känsla som släppte efter några kilometer. Det kom också efter att jag hade joggat i snömodd vilket fick mig att tro att det kanske snarare rörde sig om någon väldigt lätt stukning. Efter att ha fortsatt träna som vanligt och även kört ett hårt långpass insåg jag dock att det inte var hållbart att tro att jag skulle kunna träna precis som planerat.
För mig som har lätt att ställa in mig på hur saker ska bli och har “autistiska drag men inte autism” som en psykolog sa så är det förnekelsefasen av en skada som är den jobbigaste för mig. När man har ställt in sig och till och med skrivit ett träningsupplägg som innefattar minst 100 km löpning i veckan, två hårda pass och så vidare så är det väldigt svårt att göra avsteg från det. Jag testar några dagar, tänker att det nog släpper, kanske skjuter upp nyckelpassen någon enstaka dag men tänker fortfarande att de ska in den här veckan. Någon dag senare bestämmer jag mig – nu blir det löpvila tills hälen känns bra! Då känns allt genast lite bättre. Att samla en massa timmar inomhus på cykel eller crosstrainer gör jag ju redan som komplement. När jag är skadad behöver jag bara göra det ännu mer.
När väl acceptansen av läget har nått mig blir situationen alltså alltid lättare, även om måendet såklart kan vara en berg- och dalbana vid eventuella bakslag och liknande. Att bli skadad sex veckor innan vårens stora mål Milano Marathon var såklart inte optimalt men jag försökte ändå tänka att det inte behövde påverka utfallet allt för mycket heller. När väl acceptansen har nått mig så försöker jag ställa om och göra det så bra som möjligt efter situationen. Förutsatt att andra former av konditionsträning funkar så brukar jag försöka köra så mycket av dem som möjligt vid en skada. Den totala mängden träningstimmar bör bli mer än om jag hade sprungit. Då känner jag att åtminstone hjärtat kommer att vara ännu bättre tränat än innan när jag väl sedan kan springa igen.
En hel del hjärndöda pass inomhus blev det. Bland annat 5×20 minuter i tröskelintensitet på crosstrainer. Alltså ett maratonspecifikt pass översatt till crosstrainer vilket om inte annat åtminstone tränar psyket. En vecka gick det väl nästan överstyr. Min situation med jobb och studier tillät mig att mer eller mindre lägga all tid på träning en vecka och jag såg det då som en utmaning att testa hur mycket jag kunde träna på en vecka. Den totala volymen landade på 31 timmar! Ett rejält mängdrekord såklart. Efter tre veckor med väldigt få löppass och några naprapatbehandlingar började hälen kännas löpbar igen. Första tuffare löppasset visade att löpformen snarare var bättre än innan så känslan var att jag verkligen hade svarat bra på den rejäla mängdperioden med många alternativa träningstimmar. Premiärmilen två veckor innan maran skulle bli en bra genomkörare. Kvällen innan loppet känner jag mig dock lite varm, jag kollar tempen och har fått 39 graders feber.. Otroligt trist! Att missa premiärmilen var ju en sak men att också få ytterligare en motgång som försämrade förberedelserna inför Milano var desto jobbigare.
Till start kom jag iallafall efter att ha varit utan sjukdomssymptom i åtminstone en vecka och dagarna inför kändes pulsen på joggar och vilopulsen någorlunda normal. Loppet blev dock en jobbig historia. Målet på under 2.30 hade jag kvar och öppnade första halvan på 1.14 med kontrollerad känsla och puls. Strax därefter fick jag dock betongben som gjorde att jag sedan stapplade i mål på 2.35. Pulsen gick snarare ner men benen gjorde det omöjligt att hålla upp farten. Det var såklart en besvikelse men samtidigt visste jag ju att det fanns flera faktorer i uppladdningen som inte var optimala och jag var också glad över att jag trots tunga ben tog mig i mål på en bra tid trots en väldigt dålig känsla.
Känslan av revanschlust var minst sagt påtaglig. Inom loppet av ett dygn hade jag anmält mig till Bålsta stadslopp, Aros Marathon 50 km och Stockholm Marathon. Jag kom igång snabbare än vanligt efter att maraton och som väl var fick jag inte heller några bakslag på hälkänningen även om det kunde kännas lite stelt till och från. Träningen flöt sedan på och jag hann få in några fartpass innan jag sprang Bålsta stadslopp 10km på 32.27. Endast 10 sekunder ifrån pers tre veckor efter Milano. Nu kändes jag verkligen på gång igen! Därefter kunde jag steppa upp träningen ytterligare och fick tre veckor med 12-13 mils löpning vilket för mig är en hög löpvolym. Under dessa veckor sprang jag också Aros Marathon 50km och Ottarsloppet 23km där det faktiskt blev vinst på båda två! Nu kändes formen riktigt jäkla bra igen så om krönikan började i motgång slutar den definitivt i medgång. Stockholm Marathon som när jag skriver detta är två veckor bort ser därför otroligt ljust ut. Kanske kan jag äntligen spränga 2.30-gränsen, eller åtminstone få en bra SM-placering. Kanske kan jag till och med låta mig öppna den där champagnen jag fick för en massa år sedan som jag skulle dricka vid ett riktigt bra pers? Men det är såklart aldrig heller för sent för någonting att gå åt helvete! Vi för helt enkelt se till nästa gång. Hörs då!
Jag fortsätter publicera mina krönikor som jag skriver i Magasinet spring här några månader i efterskott. För er som vill läsa dem direkt när de kommer ut rekommenderar jag såklart att prenumerera på tidningen. Här kommer min fjärde krönika:
Vinter och grundträning pågår i skrivande stund. När detta publiceras är det mars, vårkänslorna börjar smyga sig på och kanske har man börjat träna lite mer tävlingsförberedande inför vårens alla tävlingar. När denna krönika skrivs är det dock februari och det snöar utanför fönstret. Som ambitiös löpare har man vid detta laget förhoppningsvis hunnit komma igång med årets ambitiösa träningsplan och visat för sig själv att ambitionerna inte bara var naiva drömmar som kom upp med några promille i blodet på nyårsafton utan faktiskt också fullt görbart. I februari är man också klar med att blicka tillbaka på det föregående året och fokuserar nu enbart framåt. Jag tänkte dock börja med att trotsa det och blicka tillbaka lite ändå.
2023 var på många sätt ett omtumlande år för mig. Ett år likt inget annat där jag brutit nya barriärer i min löpning och sprungit träningspass och tävlingar som jag ett år tidigare inte hade trott att jag skulle klara av redan 2023. Samtidigt har jag behövt bryta flera av säsongens viktigaste lopp vilket gör att man såklart börjar tvivla på framförallt sin mentala hårdhet. Jag har också under hösten haft en rad förkylningar med feber vilket aldrig har skett tidigare i den utsträckningen och det bidrog tillslut till att jag för första gången sedan jag började satsa på löpning inte fick kröna säsongen med ett nytt personbästa på maraton. Någon gång skulle väl den sviten ändå brytas och dessa motgångar känns ändå otroligt små i relation till den stora tragedi som hände i november, som de flesta såklart har koll på och som det stod om i förra numret. Att 21-åriga Emilia Brangefält inte finns med oss längre – en person som tidigare varit en del av mitt liv. Det har för mig såklart varit en otrolig sorg och var anledningen till att jag inte skrev någon krönika sist. Samtidigt är min smärta ingenting jämfört med hennes anhöriga som var en del av hennes liv också vid tiden när det hände. Det går inte att ta in vilken smärta de har gått igenom och fortfarande gör, så mina tankar går till hennes nära och kära.
Med det i åtanke är jag så oerhört tacksam för den plats jag faktiskt är på i livet med studier, jobb och fritid som jag trivs med och för alla fantastiska människor som jag har vid min sida. Detta skapar förutsättningar för att även löpningen ska gå så bra som möjligt. För även om löpning faktiskt bara är en hobby så är det för mig en jäkligt viktig sådan och något som jag brinner så oerhört mycket för. Någonstans handlar ju ändå livet om att nå sin fulla potential och jag tror att jag har en rätt stor sådan inom just längre löpning och under 2024 tänkte jag fortsätta jobba för att närma mig den. Gällande studier så har jag nu passerat halvvägs i den femåriga vägen mot att bli gymnasielärare. Även där ser jag såklart fram emot att nå min fulla potential vilket lär ta ännu fler år.
För att återknyta till inledningen så är det just så som jag skrev. De ambitiösa målsättningarna vid årsskiftet var banne mig inte bara drömmar, åtminstone känns det inte så just nu. För om utvecklingen under hösten i perioder stod still på grund av sjukdomar så känns det nu som att jag tar kliv framåt varje vecka. Jag blandar hårda pass, långa äventyrspass, andra träningsformer än löpning och det har till och med hunnit bli personbästa på 3000m mitt i grundträningen inte bara en utan två gånger. Det mest minnesvärda träningspasset var förmodligen när jag sprang från mitt nuvarande hem i Uppsala till mitt hem där jag växte upp utanför Enköping vilket landade på 56 km. Det gav verkligen den där känslan av att vara en urmänniska. Att transportera sig till fots av egen maskin.
Något jag faktiskt också är stolt över är att jag har spelat en hel del innebandy under vintern. Bara på skoj med Mantra IF i Uppsala, men ändå! Det hade jag inte vågat mig på på grund av skaderisken för några år sedan men nu kände jag helt enkelt att jag ville det och det har varit både jäkligt kul och jobbigt! Jag tror att de korta explosiva rörelserna det ändå blir i innebandy inte är helt fel att underhålla när man tränar lite mindre specifikt. Framförallt tycker jag att ibland måste man verkligen tänka bort eventuella risker och bara göra det som känns kul! Får man dessutom bra träning av det är det ju en bonus.
Nu från februari är det i alla fall dags för att träna lite mer specifikt där de stora målen för våren är Milano Marathon och SM på 100 km i april. Kanske får innebandyn prioriteras bort en del då. På maraton ska jag under 2.30, det är inget snack om saken. På 100 km vill jag ta mig igenom loppet på ett bra sätt och visa för mig själv att ultra faktiskt är något för mig. Jag ser verkligen fram emot loppen och resan dit för att försöka komma dit så förberedd som möjligt. Jag tycker också att det ska bli spännande med kombinationen att träna både för maraton och för 100 km då det bara är tre veckor mellan loppen. Jag tror ändå att mycket av träningen funkar bra för båda distanserna och att jag skulle kunna komma i bra slag inför båda loppen även om tre veckor emellan kan vara något tight. Det blir en spännande utmaning helt enkelt och jag jobbar vidare på att nå min fulla potential. I nästa krönika får ni veta hur det gick. I loppen alltså, den fulla potentialen lär inte vara nådd redan då. Syns om någon månad!
Nu är det dags igen att publicera min senaste krönika från Magasinet Spring. Om ni vill läsa krönikorna direkt när de släpps rekommenderar jag såklart att ni börjar prenumerera på detta eminenta magasin!
Jag reseeeer mig igen, ja jag reser mig igen. I min förra krönika skrev jag om hur träningen gått optimalt men där huvudmålet SM 100km gått åt skogen. Det visade sig sedan att även backup målet Stockholm Marathon också skulle gå åt skogen. Ett naivt och helt idiotiskt intag av koffein gjorde att magen ballade ur vilket tillslut gjorde mig uttorkad och okapabel till att fortsätta. Trots dessa två fiaskon gör jag likt Thorsten Flinck, jag reser mig igen. För efter en lite lugnare period har jag nu trappat upp träningen igen och formen känns fortsatt väldigt, väldigt god.
Någon jag också var inne på i förra krönikan var Daniel Allard som tidigare var min tränare och fortfarande är en god vän. Därför är det väldigt kul att hans team har fått ett uppslag i detta nummer. En mer dedikerad och engagerad tränare får man verkligen leta efter! Det var han som fick mig att börja träna seriöst 2017 och gav mig möjligheten att åka till Eskilstuna och träna med grabbar som Adhanom Abraha, Emil Millan och Yared Kidane. Han ringer sina adepter flera gånger i veckan och kollar läget och bryr sig inte bara om löpningen utan bryr sig också om människan bakom. Han kollar så att man har kommit hem ordentligt efter träningen, hur det går i skolan och hur det är med familjen. Daniel Allard är alltså en otroligt viktig profil och eldsjäl för svensk löpning.
Då hösten nu närmar sig är det dags att sätta upp nya mål. Efter att jag nu två gånger har haft en enskilt mål långt fram i kikaren som jag tränat för som sedan inte gått i paritet med träningen tänker jag dock att jag ska träna på lite mer allmänt och ha flera tävlingar i kikaren med möjlighet att få ut all träning jag har lagt ned. Därför kan det bli några försök på milen, halvmaran, ett Lidingölopp, kanske något ultraprojekt och eventuellt en mara senare i höst. För en massa träning har det ändå blivit under sommaren. Gällande mängden timmar träning har jag dock dragit ned lite på ambitionen och plockat bort en stor mängd alternativträning. Detta helt enkelt för att spara tid men också för att jag tycker att det är bra att periodisera och köra lite mindre men mer intensivt under sommaren. Sedan har jag varit snål och sagt upp mitt gymkort på grund av pisshöga räntor och matpriser vilket också försvårat alternativträningen. Men det behöver vi ju inte säga till någon.
Sedan har jag faktiskt gått och blivit en löppendlare! Varför då kanske du som läser tänker? Denna sommar har jag jobbat mer än någon sommar tidigare och jag har för första gången bott kvar i min lägenhet i Uppsala även under sommaren. I och med att jobbet har legat 7 km från min lägenhet har därför transportlöpning varit ett bra och tidseffektivt sätt för att få in mycket träning och också få tid över till att träffa vänner och göra annat. I perioder där jag har jobbat väldigt mycket har transportlöpningen varit den enda träning jag har bedrivit och då har träningen fått ske väldigt mycket på känsla. Ibland har det varit väldigt lugn lufs med en tung ryggsäck och ibland har jag fått feeling och lagt in några hårdare kilometer på vägen hem från jobbet. Jag vet att Rune Larsson har sagt att den som kan behärska fartlek och springa snabbt på känslan för dagen har väldigt mycket att tjäna och jag tror verkligen att han har en poäng där! Nu har jag de senaste veckorna jobbat lite mindre och med några mer strukturerade intervallpass insett att sub 32 på milen är något fullt görbart i höst! Så där sätter jag upp höstens första konkreta mål.
En av alla transportlöpningar!
Att jobba med människor som inte alls är insatta i löpning eller träning överhuvudtaget för den delen ger en del nya perspektiv om vilken liten löpbubbla jag egentligen lever i. När folk blir helt förundrade över att man springer 7 km till och från jobbet när de själva röker ett paket cigg för att sedan ta bussen 2 km hem. När de dessutom ser att en så ung och ynklig pojke har en tung ryggsäck på sig blir de nästan oroliga för mig. “Du ska inte ha skjuts?”, ”Var rädd om dig Lukas”. Vara rädd om mig? Det är ju precis vad jag är! Jag är ju som en urmänniska! Jag springer med en ryggsäck laddad med gröt och lunch, jobbar inom vården, tar hand om människor, känner att jag gör nytta, tjänar pengar, transporterar mig sedan hem igen med hjälp av min egen kropp, träffar människor som bryr sig om mig. Är inte detta vad människan är gjord för? Nu ska denna urmänniska i alla fall ut på ett löppass så hörs vi igen i nästa krönika. Ha det fint!
Dags igen för att publicera kvartalets krönika från Magasinet Spring även här på bloggen! Första halvan av 2023 har på många sätt varit omtumlande för mig. Jag har på många sätt blivit påmind om just det som rubriken säger, det blir aldrig som man tänkt sig. Förra gången citerade jag Karin Boye och nu citerar jag titeln på en av Gyllene Tiders senaste och mindre kända låtar. Nog har någon sagt den revolutionerande meningen före 2013 men ändå. Nej, det blir aldrig som man tänkt sig, du kan lita på mig.
Löpningen blir ju sällan heller som man tänkt sig men faktum är att just den har blivit nästan precis som jag har tänkt mig och tur är väl det att löpningen har funnits där som någon konstant. Löpningen fungerar på något sätt som en medicin när något känns jobbigt men även privatlivet fungerar som någon sorts dopning för löpning. Nu bor jag i alla fall själv i min lägenhet i Uppsala och mår otroligt bra. De senaste månaderna när jag också har mått så otroligt bra så känns det som att även min löpning har fått ett extra lyft. Det är som att glädjehormonerna ger en kick för löpformen. Jag har inga som helst vetenskapliga belägg för detta som ni säkert förstår.
Jag skrev i förra krönikan om att jag hade drömmar om att springa längre än maraton och att dessa drömmar nog skulle förverkligas under 2023. Det är vad jag har haft i åtanke under mer eller mindre all min träning från årsskiftet och framåt. Ja förutom den träning som har fungerat som ren själslig terapi då för den har också behövts. Mer specifikt så har jag haft SM på 100 km i Bro den 13e maj i åtanke och faktum är att det loppet legat i bakhuvudet betydligt längre än så. Detta av flera skäl. Redan när jag började satsa mer seriöst på löpningen 2017 så sa min dåvarande tränare och nu gode vän Daniel Allard att maraton nog var för kort för mig och att det var på ultradistanserna jag skulle få ut min fulla potential. Just 100km har därför alltid lockat. Jag har nu haft ett år med mer eller mindre ostörd träning och det hade därför varit kul att testa mina vingar på distansen. Bro ligger dessutom nära geografiskt och loppet skulle gå på en platt varvbana.
Med det sagt så har jag inte ändrat något drastiskt i min träning. Jag har sprungit någonstans mellan 70 och 120 kilometer i veckan och kompletterat med ett par timmar annan konditionsträning. Skillnaden från tidigare är att jag har sprungit fler pass över 40 km och försökt få in många kilometer i runt 4.00/km då jag hade tänkt att det skulle vara en rimlig utgångsfart på loppet. Jag har även behållit en del snabbare pass men det har varit ganska sparsamt med dem då de långa och kontrollerade tröskelpassen har fått gå först.
Även om jag vet att jag svarar väldigt bra på grundträning så har det varit lite förvånande hur bra form jag har kommit i även på de kortare distanserna när jag har bedrivit vad jag tror är 100k-träning. I februari slog jag personbästa på 1500m och i april på både milen och halvmaran. Detta alltså trots att jag knappt tränat specifikt för de distanserna alls. När det väl var dags för 100 km den 13e maj kände jag att jag inte hade kunnat vara mer förberedd. De senaste veckorna hade visserligen kantats av en känning i ett knä men det kändes under kontroll. De 10 mil i veckan jag hade sprungit är visserligen lite i jämförelse med många andra på liknande nivå men jag hade också tränat många timmar annan träning och hade fått in flera pass över 50 km, till och med två stycken över 60 så jag kände mig ändå redo för distansen.
När det väl var dags för årets stora mål stämde det inte alls. Från en jättelätt känsla i 30 km, helt okej känsla ett tag till innan höger lår började kännas otroligt tungt och nästan krampande. Denna känsla hade jag förstått om den kom vid 80 km men inte vid 40. Vid 47 km klev jag av banan fylld med besvikelse och tomhet. Kan man vara fylld av tomhet eller säger det emot sig själv? Det var ju inte såhär ultradebuten skulle sluta. Det blir aldrig som man tänkt sig, bara titta på mig. Tankarna efter loppet var såklart många. Gjorde den lilla knäkänningen att jag snedbelastade och därav överansträngde låret? Var min utgångsfart och ambition helt enkelt för hård? Hade jag gjort något fel med formtoppningen som gjorde att jag inte hade dagen? Är jag bara inte bättre än såhär?
Känslan med lite distans till det är dock mer revanschlust än “aldrig mer”. Jag ska visa mig själv att jag visst har på ultrascenen att göra. Jag funderar redan nu på att anmäla mig till ultravasan, eller kanske nästa års SM? Kanske blir det ett eget ultraäventyr istället för en tävling. Ibland borde man kanske släppa lite på kraven. Exempelvis så var mina 32.17 på milen i april något jag bara hade kunnat drömma om förra året men nu kändes det som en självklarhet efter att formen känts så himla god. Jag fick en flaska champagne av min morbror när jag fyllde 18 som han sa att jag skulle dricka efter ett riktigt bra pers. Det var fem år sedan och flaskan står kvar i lägenheten trots att jag ju har persat varje år på någon distans sedan dess. Inget pers har helt enkelt känts tillräckligt bra för att korka upp champagnen. Självklart borde man stanna upp och njuta lite mer av sina prestationer. Det ska jag försöka jobba på men jag ska också fortsätta spänna bågen och sikta högt. Nästa gång vi hörs kanske det finns fler pers att berätta om, kanske har jag druckit upp champagnen, vem vet.
Som blivande svensklärare citerar man såklart Karin Boye. Även när det är i en krönika som främst handlar om löpning. Jag har börjat skriva lite krönikor i Magasinet Spring där den första publicerades för några veckor sedan men jag tänkte att jag kunde publicera krönikan även här på bloggen. Trevlig läsning!
Att sätta upp mål. Många motiveras av det. Många håller rent av på med löpning just tack vare det. Att det är så enkelt och konkret. Försök spring en viss sträcka på en viss tid. Klarar du det inte var du inte tillräckligt bra. Då gäller det att komma på ett gäng ursäkter till varför det inte gick den här gången likt att man har varit sjuk, skadad eller sliten inför loppet. Jag själv skulle inte säga att det är strävan efter konkreta mål som är det som får mig att springa. Däremot var det där det började någonstans kring 2015. Att maxa “lilla rundan” på 3,5km och försöka förbättra min tid varje gång. Det gav ju en kick. Idag ser jag betydligt fler värden i löpningen än så men att träna målinriktat mot en viss tid är såklart fortfarande något som triggar mig. Kanske är det mitt största varför inom löpningen. Vem skulle jag lura om jag sa något annat.
Detta är ju inget som är unikt för löpningen. Många mår bra av att sätta upp mål och jobba hårt för att uppnå dem. Om det så är att läsa ut någon tung bok, lära sig att stå på händer eller våga ta kontakt med nya människor. Jag försöker själv bli bättre på att också sätta upp mål inom andra områden där det finns förbättringspotential. Jag tänker mig att jag ska göra referenser även till det vardagliga livet i mina krönikor. Detta av flera skäl. Dels för att kanske på något sätt intala mig själv att jag inte bara är en löpare och också en massa andra saker men också för att även det övriga livet påverkar löparen Lukas i allra högsta grad och då vore det ju tråkigt att utelämna det.
Åter till målen. Att sätta upp mål inom löpning kan också innebära en viss press. På elitnivå kan det såklart innebära press från media, sponsorer, klubb etc men för mig likt de allra flesta som inte är på den nivån kommer ju pressen enbart från en själv. Denna press tenderar också att bli större när man satt upp målet ett halvår innan det ska uppnås för att sedan ha det i åtanke under de flesta träningspassen. Det har åtminstone jag fått erfara. Den 11e december sprang jag Marathon i Malaga. När jag den 13e juli bröt SM i halvmaraton med en usel känsla så bestämde jag mig för att släppa på prestationskraven i närtid och försöka vara i så bra form som möjligt i december.
Egentligen från dess och framåt flöt min träning på oerhört bra. Självklart dök någon liten känning upp då och då men under dessa månader hade jag inget längre avbrott från träning överhuvudtaget. Lite allmän grundträning, tävlingsperiod med flera bra prestationer följt av en maratonspecifik period från oktober och framåt. Formen var nu riktigt jäkla bra. Den allmänna formen var bra och jag hade fått in en jäkla massa långa pass. Till och med några längre än maraton. Det är ju jobbigt att vara ur form men nog är det rätt jobbigt att vara i bra form också! Nu måste man ju prestera i paritet med formen! Sub 2.30 här kommer jag!
Att ha över 10 veckor i sträck med över 10 mil löpning i veckan har aldrig hänt mig förut. Jag har kunnat springa mer än så några enskilda veckor men sedan har någon skadekänning alltid satt käppar i hjulet. Tänk att kontinuerlig löpning kan göra att man förbättras! Helt otroligt va? Jag har ju kunnat spekulera i tidigare att “tänk om jag hade kunnat träna på si och så länge utan diverse skador. Hur bra hade jag varit då?”. Men jag kan idag också störa mig på folk som pratar om hur bra de hade varit utan diverse störmoment. Att just parera och hantera dessa störningar är ju också en del av “talangen” och förmågan att vara så bra som möjligt. Sedan har ju såklart vissa bra gener för att tåla mycket löpning men gällande genetiska förutsättningar så kommer ju löpning aldrig att vara helt rättvist oavsett vilka parametrar man tittar på.
När jag väl var där i Malaga så kan jag inte påstå att jag kunde njuta särskilt mycket av resan. Det hade verkligen blivit påtagligt hur mycket löpningen betyder för mig. På förmiddagen dagen innan bara la jag mig, fick en sammanbrott och grät. Prestationsångest är inget jag har haft jättemycket erfarenhet av men den här gången fick jag verkligen känna på det. Kanske var det i kombination med andra existentiella frågor. Något 2.30 blev det inte heller. Det blev dock 2.32, ett stort personbästa och mina bästa prestation någonsin. På förhand var jag inställd på att allt över 2.30 var ett fiasko men väl i mål kände jag mig ändå lättad, nöjd och glad.
Att Malaga inte gick helt perfekt var säkert bara bra. Maran under 2.30 kan jag ju klara en annan gång. Träningsperioden har ändå varit den bästa hittills i min karriär och likt Karin Boye skriver så är det ju vägen som är mödan värd. För vägen var riktigt bra och den har jag nu tagit med mig in i vinterns grundträning. Först blev det dock lite vila. Något jag faktiskt är riktigt bra på! På två veckor blev det bara två löppass och ingen övrig träning. Sedan dess har jag trappat upp träningen och har efter årsskiftet kommit upp i en rätt hög träningsvolym igen.
Apropå årsskiftet så förundras jag alltid över hur mycket löpning verkar betyda för folk där kring nyår. Om jag ska raljera lite så känns det ändå som att vissa ibland tar sin löpning lite väl seriöst. Mig själv inräknad och eftersom jag varit mycket i tankarna huruvida man är löpare och hur mycket man faktiskt är en massa andra saker så blev det rätt tydligt när typ 40-åriga löpande män på nyårsafton skriver på Instagram att året 2022 (alltså inte enbart löparåret) bestod av en massa pers, totala km, snittider osv. Jaha? Du har inte familj, barn etc som är en betydligt större del av dig än en fånig hobby som att springa? Att jag ens tänker i dessa banor tyder kanske på min egen ohälsosamma fixering vid löpningen men det var iallafall något jag reflekterade över.
2023 då? Jag har väl inte helt kommit till klarhet vad gäller mina exakta mål med löpningen under 2023. Gällande övriga livet så kommer jag att kämpa vidare på lärarutbildningen i Uppsala. Något jag trivs väldigt bra med för tillfället. Sedan vill jag såklart upptäcka nya platser och se fina miljöer både med och utan löpning. Åter till min löpning så skulle man såklart kunna hävda att jag borde fortsätta satsa vidare på maran nu när jag har fått ett sånt lyft där. Eller kanske satsa lite på kortare distanser, jag är ju faktiskt bara 22. Faktum är dock att jag snarare sneglar på längre distanser än maraton och jag känner att jag vore dum om jag inte lät min nyfikenhet bestämma för att se hur jag kan prestera där. Det handlar nog snarare om min utveckling som människa än löpare. Vart går min gräns liksom? Exakt vilka ultralopp jag kommer att springa får vi se men något kommer det att bli iallafall. Men de korta distanserna kommer jag inte släppa helt heller. 2023 blir likt 2022 fantastiskt. Det är jag helt övertygad om!
Nu har det nästan gått ett år sedan jag uppdaterade bloggen igen. Tänk vad tiden går! Sist summerade jag löparåret 2021. Nu är det dock inte dags för en nördig summering av 2022. Inte än iallafall. Det kanske kommer vid årsskiftet. Fritt från löpning blir det såklart inte men jag tänkte nog snarare skriva av mig med lite allmänna reflektioner från livet under det gångna året. Jag gör just nu praktik som lärare där en klass elever skriver krönikor. Då kände jag att “shit vad kul det hade varit att skriva en krönika!” så detta är väl något form av försök till det. Så är åtminstone ambitionen nu när jag sitter och skriver ingressen. Vi får väl se hur mycket krönika det blir… Ni Springläsare som enbart vill läsa om löpning måste jag tyvärr alltså göra besvikna.
Som min rubrik antyder så brukar en dålig känsla vända bara man fortsätter att gneta på. Det gäller mycket i livet. Gällande löpningen har jag i år haft många tillfällen där det faktiskt har känts riktigt jäkla dåligt. Jag är nu inne på tredje terminen på lärarprogrammet och även där har det inte alltid varit så himla lätt. Jag är inte den som är mest ambitiös vad gäller studier och inte heller den som har lättast för att lära mig. Ändå brukar det ju lösa sig förr eller senare bara man kämpar på. Ibland krävs det en omtenta “och det är ju inte så farligt” som en kursledare själv skrev i en tentainstruktion.
En mustashman skriver av sig en vanlig novemberkväll. (Foto: Jack de Hosson)
Den första perioden av misär kom redan i januari. Jag är nämligen inte bara skadebenägen utan jag är klantig också! Jag hade därför lyckats ramla på en isfläck på en löptur och slagit i knät så pass att det påverkade min träning ett bra tag framöver. Jag fick sedan både en släng av Covid (ja kommer ni ihåg det?) och en vanlig förkylning. Den lilla antydan till form jag hade hunnit bygga upp efter säsongsvilan i oktober var nu som bortblåst och mer därtill. Lägg också in att vi hade börjat den nya kursen “äldre litteratur” på svensklärarutbildningen vilket kanske inte riktigt är min kopp te. Jag älskar svenskämnet och ser verkligen fram emot att undervisa inom det men att plöja Homeros, Vergilius och Dante faller mig inte jättenaturligt.. Sedan fanns de ju inte inlästa som ljudböcker heller så jag kunde ju inte ens lyssna på böckerna på crosstrainern under detta skadehelvete!
Men även den tentan gick ju! Det blev till och med ett VG! Fråga mig inte hur men det relaterar ju återigen till rubriken. Häng i! Löpningen fortsatte dock att strula ändå. En morgon i februari vaknade jag upp med en rejäl värk i knät som jag tidigare ramlade och slog i och tvingades nu göra ännu ett avbrott från löpning. Sådär höll det mer eller mindre på under vintern. När knät kändes bättre spontananmälde jag mig till ett lopp på 3000m inomhus. Det var ju inte det smartaste och framförallt inte att springa i de tunnaste spikskorna jag kunde hitta.. En hälskada (plantar fasciit) som jag trodde jag hade under kontroll var nu inte alls under kontroll..
Alla dessa uppehåll och ändringar i planeringen på grund av skador, sjukdomar eller bara att det kommer andra saker emellan är faktiskt väldigt mentalt påfrestande för mig. Detta är jag såklart långt ifrån ensam om men jag får en känsla av att jag brottas med det lite mer än gemene löpare. Trots att jag som min egna tränare sällan skriver ett träningsschema så bygger jag alltid upp ett schema i huvudet med vad jag ska träna de kommande dagarna. När jag dessutom har mycket i skolan så ingår logistiska lösningar kring hur jag ska få in träningen i det övriga livet. Om det då dyker upp något som sabbar mitt schema så kan det bli en rejäl tillfällig låsning i huvudet för mig. “Det är min diagnos!” brukar jag skämtsamt säga men det finns samtidigt något allvar i det. Jaja mer om mina planer på en neuropsykiatrisk utredning en annan gång.
Apropå diagnos så bestod april och maj av ohälsosamt stora mängder crosstrainer. Mina skadekänningar (de fysiska) var nu bättre och jag testade ett Nils Van Der Poel inspirerat projekt där jag skulle träna väldigt många timmar av alternativa träningsformer. Eftersom jag inte hade hunnit bygga upp någon stor mängd löpning efter alla skador så blev det ca 17-22h total träning men enbart två löppass i veckan. Detta projekt gav okej effekt och resulterade i 2.42 på ett varmt Stockholm Marathon. Efter det var tanken att träna lite mer humana mängder med majoriteten löpning.
Efter all den träningen under våren väntade jag mig ändå någon form av formtopp under sommaren men den uteblev helt. Här kom det istället en rejäl svacka. Ingen skada denna gång utan bara en otroligt seg kropp som inte alls ville springa så fort som hjärnan ville. Jag gjorde ett par försök på tävlingar under sommaren där jag sprang in på vad som för mig är riktigt blygsamma tider flera minuter ifrån personbästa. Ändå flöt ju träningen på för jag kunde åtminstone äntligen träna ostört utan att ha ont.
Sommaren bestod av all möjlig träning. Som denna magiska SUP-kväll till exempel.
Vad har mer hänt sedan sist då? Jag har ju gått och blivit vuxen! Skoja bara. Även här tror jag att man kan relatera livet till löpning. Som löpare gör man ofta kopplingar till löpningen även i helt icke löprelaterade situationer. Åtminstone gör jag det. Ju bättre löpare man blir, desto mer inser man hur långt ifrån bra man egentligen är. När jag gjorde milen på 37.30 2016 så trodde jag nog att jag inte var så långt ifrån eliten ändå. När jag nu har gått under 33 minuter på milen så inser jag hur jäkla långt det är kvar. När jag nu också blivit med egen lägenhet inser jag plötsligt hur långt det är kvar tills jag faktiskt känner mig vuxen på riktigt. Men jag jobbar på det! Jag ska bli en man som gör saker! Som tar tag i saker! Jag kan ju förfan inte ens byta en glödlampa eller laga en punka på cykeln. Jag skrattar åt alla som påstår sig vara födda med tummen mitt i handen! Jag är född med tummen så himla inkörd mitt i handen att det är stora märken på handen från tummen! Märken som aldrig verkar gå ur. För säg inte att jag inte anstränger mig för det gör jag! Tur ändå att det blev löpning tillslut. En så enkel sport där man slipper pilla med någon jävla valla eller olja in någon cykel stup i kvarten. Inte tänka utan bara springa.
Inte tänka nej. Jo tjena. Jag tänker ju på löpning hela tiden. Jag har en tendens att snöa in på saker. Nu och förmodligen resten av livet är det löpning. Jag skrev sist om att jag har hittat en mer avslappnad inställning till löpning. Det stämmer men med modifikation. Jag kan nu gå på fester, supa mig full och göra grejer som på kort sikt antagligen inte alls gynnar mig löpning. Det kunde jag inte förut och det kunde jag verkligen inte längre tillbaka när jag trodde att jag elitsatsade på innebandy. Samtidigt så sitter jag ju ofta där på en hemmafest och funderar över hur många mil jag kommer att komma upp i den här veckan egentligen och ifall jag kommer orka köra det tänkta intervallpasset imorgon eller om jag kommer vara för bakfull för det. Nåja jag jobbar vidare på att hitta den där “balansen”.
Inte blir det lättare av att löpningen går så jävla bra heller. För det gör den ju nu! Efter sommarens sega känsla så tränade jag på efter känsla och på en lagom nivå. Plötsligt lossnade det och det lossnade rejält. Pers på milen, succe på Stockholm Halvmarathon, succe på Lidingöloppet, pers på en mara där jag bara skulle agera hare! Ja ni ser! Häng i bara så lossnar det! Nu är blickarna fullt inställda på Malaga Marathon den 11e december. Sub 2.30 som tidigare kändes som ett drömmål känns nu fullt rimligt. Kanske till och med i underkant. Jag bara väntar på att något ska förstöra min uppladdning. Jag trodde ett tag att det var kört när jag fick i liten känning i hälsenan men jag tror att jag har lyckats parera den. Men alla elever på praktiken springer ju runt och snorar konstant! Men även det löser sig nog.
Apropå succe! Min sambo Emilia har ju kammat hem ett VM-brons! Ni vet som man ju gör! Helt galet. Inför den här säsongen skulle hon satsa lite mer på traillöpningen och att det resulterade i en landslagsplats hade vi inte kunnat föreställa oss och nu resulterade det i en VM-medalj!! Snart bor jag nog ihop med ett heltidsproffs. Själv vann jag igår Strängnäs Halvmaraton på några hundra deltagande motionärer. Coolt men inte lika coolt. Tre veckor kvar till Malaga. Sen blir det säsongsvila. Två veckor kvar av VFUn. Sen blir det vanligt plugg igen. Jag är än så länge inte allt för avskräckt av läraryrket så det känns ju lovande ändå. Bara sisådär fyra år kvar av utbildningen. Jag hänger i! Häng i du med så hörs vi!
Jag går nu in i 2022 och inser att de var 1,5 år sedan jag uppdaterade bloggen senast. Det har hänt rätt mycket i löpväg sen sist så jag tänkte att de kunde passa bra att återigen damma av bloggen och bjuda på en sammanfattning av året 2021 i löpväg. Förbered er redan nu på ett långt och nördigt inlägg..
Jag avslutade 2020 med personbästa på maran med 2.41 i Uppsala. Efter det tog jag det väldigt lugnt då en skadekänning jag hade haft blivit värre efter maran. Efter säsongsvila var min tanke att bygga upp en stark grund med bara lugn distanslöpning. Efter vad jag trodde var en lagom upptrappning satte jag igång med grundträning. Tanken var enkel: Ca 100 km per vecka, bara lugnt, inga intervaller. Förutom lite prehabövningar per dag så var det ingen annan träning på schemat. Det rullade på i tre veckor problemfritt innan jag fick en känning på ett nytt ställe vid knät. Trots inga snabba pass hade jag alltså blivit skadad.. Detta var i december så jag gick in i 2021 med ett halvdant knä och låg mängd löpning.
Som tur var hade jag under vintern fått upp ögonen för längdskidåkning. Jag har inte någon direkt bakgrund av längdskidåkning mer än att ha åkt ett par korta pass per år. Nu däremot har jag ju en tjej som är längdskidåkare och då har jag ju inte någon annat val än att börja åka längdskidor på riktigt? Skämt åsido men skidorna blev iallafall ett bra sätt att hålla uppe träningsvolymen då det funkade hyfsat för knät och jag började försöka ställa om på att räkna träningstimmar istället för löpta km. Min teknik var (och är fortfarande) rätt bristfällig men jag kom iallafall till den nivån att jag kunde klara av pass på 2-3h utan att bli särskilt sliten.
Jag kunde successivt fasa in mer och mer löpning och den totala träningsvolymen med löpning, skidor och styrka låg i januari och februari runt 10-13h per vecka. Löpningen kunde jag trappa upp från ca 20km i början av året till ca 70km/vecka i slutet på februari. Fokus på den löpningen jag fick till var fortfarande lugn distans och de långpass jag fick in var väldigt lugna ofta på Upplandsleden och hade ibland även inslag av gång. Syftet var helt enkelt att bara vara igång länge och jag tror faktiskt väldigt mycket på dessa pass under en grundträning. Det pulshöjande fick jag via skidorna då jag ofta tröck på lite extra och “Kläbo-sprang” uppför backar vilket blev som en naturlig fartlek. Denna kombination av lugna löppass, halvhårda skidpass och en för mig rätt hög totalvolym gjorde att jag trots skadebekymmer kom i en väldigt bra grundform.
Vintern bestod av mycket skidor och stiglöpning.
Det märkte jag framförallt när jag i februari började lägga in ett par lätta fartökningar på några löppass. Det kändes visserligen lite ovant att springa fort men pulsen var lägre än den varit någonsin tidigare i samma farter. Ett av de första lite snabbare passen var en fartökning på 3km i 3.43-fart. En fart jag då tänkte kunde vara en rimligt maratonfart till hösten. Känslan och pulsen visade att det faktiskt inte var en helt orimlig tanke. Jag fortsatte på den vägen även i mars och trappade upp mängden snabbare löpning men la fortsatt mest fokus på lugn distans och hög volym. När vädret inte tillät skidor körde jag en del skidgång. Alltså att jag gick relativt raskt med stavar i terräng. Ett vanligt förekommande pass var att jag kombinerade och sprang 90 minuter och sedan gick 90 minuter med stavar (eller åkte skidor när jag hade möjlighet till det). Då fick jag in 3 timmar totalt utan att slita lika mycket som vid enbart löpning eftersom knät fortfarande inte var helt 100. En del rena löppass blev det dock också som sagt. Ett av de bästa passen från 2021 var när jag lyckades få med mig pappa på ett långpass på Upplandsleden hem från Skattmansö. Mamma skjutsade oss, vi tog med oss fika och sprang hem i ett lugnt tempo. Passet landade på 36km och tog lite över 4 timmar. Där snackar vi kvalitétstid!
Om det var de längre eller de lite snabbare passen jag börjat lägga in som blev för mycket vet jag inte riktigt men i slutet på mars fick jag iallafall lite bakslag i knäproblemen. Förmodligen var det en kombination då det kom efter en helg där jag både hade kört ett snabbt och ett långt pass på asfalt. Jag fick då backa lite med löpmängden. Jag experimenterade en del och testade springa ett par pass på 15% lutning på löpband vilket verkade fungera rätt bra för knät. I och med att det närmade sig säsong och jag hade flera månader med hög träningsvolym bakom mig så körde jag dessa pass rätt hårt och låg nära maxpuls på flera av dem vilket jag inte hade gjort på många månader innan. Det vanligaste passet var 5 km hårt rakt av som på 15% som landade på 33-36 minuter. Jag har ingen aning ifall det är bra tider på den lutningen men trött blev jag iallafall och pulsen låg nästan lika högt som när jag tävlat på milen.
Knät började bli lite bättre igen och i mitten på april var jag på Aktivitus och testade för första gången mina trösklar och mitt Vo2max. Resultaten var en positiv överraskning och såg ut som följande: Vo2Max: 70,3, Aerob tröskel: 4.15, Anaerob tröskel: 3.25. En löpare på min nivå ska kunna hålla den anaeroba tröskelfarten åtminstone en mil vilket isåfall skulle bli pers på milen för mig. Därför var detta ytterligare en indikation på att jag var i bra form och att den lugna och varierade träningen under vintern hade gett bra resultat. Jag blev därför sugen på att testa formen veckan därpå med ett test på 5000m. Fem dagar innan testet körde jag återigen en hård femtusing med 15% lutning vilket blev en rejäl genomkörare för flåset.
Jag körde sedan ett pass på 10×300 + 1×1000 i mitt tänkta 5000m-tempo två dagar innan vilket blev det enda snabba passet inför. I övrigt höll jag igång med jogg och skidgång och lättade enbart på träningen dagen innan. 5000m testet kördes solo på bana en fin vårdag och Emilia cyklade bredvid. Jag lyckades disponera mina krafter väl och sprang på 16.19 vilket var pers med ca 15 sekunder. Såklart ett fantastiskt härligt formbesked! Bara knät skulle släppa helt så hade jag väldigt goda förhoppningar på säsongen.
Tester på Aktivitus.5000m testlopp: 16.19.
Eftersom läget var så oklart med vilka tävlingar som skulle bli av tänkte jag att det var bäst att ändå fortsätta med i huvudsak grundträning ett tag till. Veckan efter testloppet bestämde jag mig för att försöka slå mängdrekord i träningstimmar som en kul utmaning. Det lyckades och jag landade på 22h totalt varav 7,5h löpning, 7,5h skidgång, 5h cykel, 1h SkiErg och 1h styrka. Jag hade då även börjat cykla ute. Till en början lånade jag brorsans MTB. Lite senare under sommaren köpte jag sen en CX-cykel och fick in ett gäng fina landsväg- och grusrundor under året. Det kändes iallafall förvånansvärt bra hela veckan och jag är övertygad om att jag svarar bra på att lägga in den typen av veckor ibland. Jag fortsatte sedan i maj att träna på ungefär samma sätt men runt 12h/vecka. Det var fortfarande ingen snabb löpning men jag körde på med backpassen och la även in mosslöpning vilket Rune Larsson har tipsat mig om. Mosslöpningen tror jag mycket på både som naturlig styrketräning och som skonsam, pulshöjande träning. Den 16e maj var det sedan dax för en ny träningstävling. Nu kändes knät ipincip helt bra vilket var otroligt befriande. Inför hade jag kört två korta intervallpass och den här gången landade tiden på 16.07 så formen var fortsatt stigande.
I juni släppte äntligen restriktionerna lite och jag fick tävla officiellt så jag hade nu äntligen lite tävlingar att sikta in mig på. I slutet på maj och början på juni la jag in mina två sista rejäla mängdveckor innan det var dags att släppa upp på träningen lite mer inför tävlingarna. Den ena veckan landade på 19 timmar och den andra på 17. Den här gången fick jag även in en del snabbare löppass. Bland annat en dubbeltröskel-dag och ett tävlingsförberedande pass på 5×1000 med ett snitt på 3.07. Jag avslutade de två rejäla veckorna med 6 varv (40km) på Fabians Backyard Ultra i Enköping. Anledningen till att jag inte sprang längre var för att jag tre dagar senare skulle säsongsdebutera på 10 000m i Västerås. Det visade sig vara ett bra beslut då benen kändes pigga på tävlingsdagen och jag höll ett jämnt 3.20-tempo hela vägen. Jag gick i mål på 33.23 vilket var pers med en minut. På grund av de nya skoreglerna sprang jag i tunna race-flats vilket faktiskt kändes oväntat bra trots att jag knappt rört dem på två år.
Efter den officiella säsongsdebuten fortsatte tävlingsperioden med fler tävlingar under juni och mellan tävlingarna så underhöll jag bara med korta distanspass, cykelturer något lätt intervallpass. Det är nog denna period jag tar med mig mest från året i tävlingsväg. Jag hade känslan av att allt bara flöt på. En vecka efter 10 000m sprang jag 3000m på 9.14 vilket var pers med 17 sekunder. Fyra dagar efter det sprang jag 5000m i extrem värme på 15.53 vilket var första gången under 16 minuter. Ytterligare fyra dagar därpå sprang jag 10km landsväg i Örebro på 33.06 vilket var pers på landsväg med över en minut. Det är perioder likt denna som man verkligen förstår varför man tävlar i löpning!
5000m på 15.53.10k landsväg på 33.06.
Så vad är min analys av detta? Trots att jag inte fick till den där grundträningen med en stor löpmängd som var planen från början så fick jag ju med mig ca ett halvår med en rejäl ökning av de totala träningstimmarna. Från att 10 timmar känts som en hård vecka tidigare år var nu 13 timmar helt normalt. Det gjorde att min aeroba kapacitet och grundform ökade. När jag sedan släppte upp på träningen rejält inför tävlingarna blev också toppformen bättre och när jag sedan i juni hade många tävlingar och var utvilad inför varje så blev jag i princip i bättre och bättre form för varje tävling. Detta är något som jag definitivt kommer att jobba vidare på kommande säsonger.
Efter tävlingarna blev det några lugna dagar för att återhämta mig innan det var dags för nya mål. 13e juli var det dags för halvmaraton i Anderstorp. Inför det drog jag upp volymen igen och fick även till lite halvmaraton-specifika pass. Bland annat 2x6km och 5,4,3,2,1km. Jag hade börjat snegla på SM-kvalgränsen på 1.12 men förstod samtidigt att det var ett väldigt hårt mål. Väl på plats i Anderstorp var det 27 grader och sol vilket inte direkt är optimalt för att slå personbästa. SM-kvalgränsen blev för hård men jag sprang ändå i mål på 1.14.11 vilket var pers med över en minut. Nu i efterhand inser jag hur nöjd jag faktiskt borde vara med det loppet. Jag är rätt säker på att det inte var särskilt många andra som slog pers i den värmen!
Efter halvmaran i juli var nästa stora mål Idre Fjällmaraton 45km 28e augusti. Denna startplats fick jag av Emilia i julklapp och var en helt ny upplevelse för mig. Jag hade då fem veckor av hård träning att få in innan det var dags att börja vila upp sig. Jag satte upp som mål att försöka springa minst 80 km per vecka, träna 14 timmar totalt och gärna samla många höjdmeter. Detta lyckades jag följa och jag fick även till två bra träningstävlingar under den perioden. Dels sprang jag 3000m i Eskilstuna på 9.17 och jag slog även banrekord på det lokala loppet “Gröngarnsåsen 3 timmars” i Enköping. Det var ett väldigt roligt och backigt lopp vilket var perfekt träning inför Idre.
Halvmaran i Anderstorp.Gröngarnsåsen tretimmars.
Efter dessa fem veckor som gått helt enligt plan var det alltså dags för Idre. Jag tyckte som sagt att jag hade förberett mig bra med mycket höjdmeter, backar, stigar etc men det kom att visa sig att detta med fjälllopp verkligen inte var min grej.. Jag hade rätt stora förhoppningar inför. Hade skrivit in mina tider i någon “trailkalkulator” för att se vilken tid som var rimlig att sikta mot men ju längre in i loppet jag kom, desto mer ställde jag in mig på att bara ta mig i mål och tappade lite tävlingskänslan. Jag är helt enkelt alldeles för dålig på att springa när det blir tekniskt. Framförallt när det är mycket stenar så springer jag och spänner mig och vågar inte trycka på. Detta gjorde att jag också blev otroligt trött i benen. Jag vet folk som kom en timme före mig som jag slår på platta lopp! Jag förstår såklart att detta är en träningssak men jag tror inte att jag någonsin kommer att kunna bli en bra traillöpare. Jag har helt enkelt inte motoriken för det! På samma sätt är jag dålig när det kommer till löpskolning, dans och sådant där man behöver tänka en massa samtidigt som man rör sig.. Mig passar det bättre att bara springa utan att behöva tänka en massa. Nåja tillbaka till tävlingen. Jag sprang iallafall i mål väldigt uppgiven och slutkörd på 5 timmar och 7 minuter vilket gav en 30e plats. Samtidigt ångrar jag inte att jag sprang då det trots att var en kul upplevelse och såklart bra träning. Jag älskar ändå att springa i skogsmiljö men jag gör det hellre på träning utan nummerlapp. Min fantastiska tjej Emilia som hanterar terrängen desto bättre kom en halvtimme före mig och slutade på en meriterande fjärdeplats.
Efter Idre blev det några lugna dagar vilket kom lägligt då jag och Emilia i början på september flyttade till Uppsala då vi skulle börja plugga där. Det var såklart otroligt roligt framförallt att bli sambos men även kul att få lite nya miljöer att springa i. Redan två veckor efter Idre blev det faktiskt en ny tävling. Göteborgsvarvet som skulle ägt rum då hade ställts in och istället skulle SM i halvmaraton köras på en varvbana utanför Göteborg. Jag blev sugen och anmälde mig då jag tänkte att jag skulle kunna sikta på att klara SM-kvalgränsen denna gång istället så att jag skulle få starta i SM-ledet på Stockholm Marathon i oktober. Tyvärr var inte väderförhållandena optimala denna gången heller vilket nog hade krävts för att jag skulle klarat det. Det var oväntat varmt och väldigt hög luftfuktighet. Jag sprang dock i mål på ett nytt pers igen med tiden 1.13.21. Det gav också en 20e plats på SM vilket jag är väldigt nöjd med.
SM halvmaraton: 1.13.21. 20e plats.
Nu var det alltså Stockholm Marathon som återstod för säsongen. Jag var inte säker på att jag överhuvudtaget skulle springa en mara den här säsongen när våren kantades av knäproblem. Samtidigt så skulle nog en säsong utan en mara kännas ganska tom och när dessutom kroppen kändes bättre så var det inget snack om saken. När Stockholm Marathon också hade flyttat till hösten skulle värmen inte bli samma potentiella problem. SM-kvalgränsen på 2.39 är en tid jag haft i åtanke sedan 2018 men inte fått till. Nu kändes det verkligen som att jag hade det i mig. Med tanke på hur bra formen hade känts började jag till och med spekulera kring bättre tider än så. Det jag kände att jag saknade i träningsväg var framförallt längre pass på asfalt. Jag hade ju fått in längre pass i fjällmiljö och långa alternativa pass. Maran är ju dock maran och utan längre pass på asfalt finns ju risken att man stumnar efter 30 km. Helgen efter skulle OS-löparen Carolina Wikström kör ett progressivt långpass i Uppsala och ville ha sällskap. Jag tänkte att det passade mig bra och att jag hängde med så länge jag orkade i kenyansk anda. Det höll överraskande nog hela vägen vilket blev 40km i 3.50-tempo. Hade jag fortsatt två km hade det blivit pers på maran och då sprang vi ändå mycket på grusvägar. Faktum är att detta nog är mitt livs träningspass!
Jag fick sedan till ytterligare några hårda, längre pass på asfalt även om inget blev lika hårt som de passet. Löpvolymen låg runt 80-100km och jag behöll lite alternativträning fortfarande. Det sista hårda passet kördes 10 dagar innan och var 3x5km där de två sista skulle vara i maratonfart. Efter att de gick relativt kontrollerat i 3.28 och 3.31-tempo bestämde jag mig för att sikta hårdare än 2.39 och snarare gå för låga 2.30. Jag kände att formen var så pass god att jag skulle kunna vägga och ändå klara 2.39. Lite så blev det faktiskt också när det väl vara dags den 9e oktober. Jag valde att inte titta särskilt mycket på klockan utan gå ut i ett hårt men kontrollerat tempo. Kilometrarna låg runt 3.35 och benen kändes pigga. Jag passerade halvvägs på 1.16. Att öka och gå under 2.30 var bara att glömma men jag hade fortfarande relativt pigga ben. Vid 25 km och framåt började dock benen bli stumma och allt eftersom backarna passerades fick jag dra ner på farten. En sak jag noterade var att jag blev omsprungen av många som lät betydligt mer andfådda än mig. Kanske var det för att jag helt enkelt var i bra form rent aerobt men skulle ha behövt en högre volym löpning eller fler långa löppass för att benen skulle klara farten hela vägen. Detta ska jag definitivt jobba på inför nästa mara.
Det blev iallafall ingen totalvägg och jag lyckades kriga mig i mål på 2.37.20. Jag var ändå väldigt nöjd över att ha slagit personbästa med fyra minuter och äntligen ha klarat SM-kvalgränsen på maran. Detta var bästa möjliga avslutning på säsongen och jag kunde gå in i säsongsvila med en bra känsla. Kul också att min tanke i februari om att 3.43 kunde vara en rimlig maratonfart till hösten visade sig stämma nästan exakt! Efter maran blev det alltså inga fler tävlingar och hela oktober blev väldigt lugnt med mycket vila och lugna pass. I november trappade jag sedan upp grundträningen vilket likt förra vintern bestod av mycket timmar i av olika träningsformer där jag sakta med säkert trappar upp mängden snabb löpning. Inga pass att skriva hem om och den fasen är jag fortfarande i. Fri från känningar är jag väl inte direkt med en häl som ömmar lite men samtidigt är kroppen betydligt bättre än vid samma tid förra året och efter denna säsongen känner jag mig betydligt mer trygg med att känningar nödvändigtvis inte behöver hindra mig från att träna bra och mycket. Jag gillar att experimentera med olika träningsformer för att se vad som funkar och inte vilket uppenbarligen har gett resultat så numera försöker jag arbeta runt mina känningar istället för att låta dem hindra mig.
Stockholm Marathon: 2.37.20. Den obeskrivliga glädjen vid mållinjen!
Så vad tar jag med mig till 2022? Detta snack om träningstimmar kanske börjar bli tjatigt nu men jag svarar helt enkelt bra på att träna mycket. Detta även om hälften är andra träningsformer än löpning. Jag har också varit noga med att göra ett gäng prehab-övningar 10-15 minuter dagligen vilket jag tror har gjort mig starkare och rörligare vilket mycket väl kan ha ökat min prestation! En ökning av träningsvolym har också inneburit en ökning av mat! Jag räknar aldrig på mitt kaloriintag men jag har ätit otroligt mycket och ofta. Folk runt omkring mig blir ofta förvånade över hur mycket jag kan äta och från att jag för några år sedan hade en mer selektiv inställning till mat där jag sällan åt “onyttigt” så äter jag nu fikabröd, godis, glass etc när jag känner för det (vilket jag gör väldigt ofta).
På tal om detta så tycker jag också att jag har hittat en mer avslappnad inställning till min löpning. Jag skulle ljuga om jag sa att den var helt avslappnad för jag går fortfarande och tänker lite väl mycket på träningen i perioder. Kanske är det ofrånkomligt när man tränar dagligen? Samtidigt har jag idag inga problem att gå ut och ta några öl eller spela FIFA med kompisar till 7 på morgonen när jag känner för det. Detta trots att det kanske inte är optimalt för min löpning. Fast kanske är det ändå optimalt för min löpning? Jag är inte säker på att jag hade velat hålla på som jag gör om jag hade behövt göra allting “rätt” hela tiden gällande sömn, kost, alkohol etc och om jag inte har motivation så kommer inga resultat. Därav hade inte ett sådant liv varit optimalt för mina resultat. Jag ser inte bara löpningen som ett tävlande utan också som en livsstil som jag gärna har med mig livet ut! Därför hoppas jag att jag 2022 fortsätter träna mycket, hårt, men också lite och lugnt när jag känner för det. 2022 vill jag fortsätta sätta personbästa vilket jag är övertygad om att jag har möjlighet att göra. Med det sagt tänkte jag avrunda inlägget och blickar fram mot vad 2022 har att erbjuda! Tack för att ni har läst så ses vi framöver! Kanske blir det vid sammanfattningen av 2022 men förhoppningsvis tidigare!
Hej! Det har jag gått några månader sen senaste blogginlägget och jag känner att det kanske är läge att sammanfatta vad som hänt sen sist i löpväg. Jag skrev ju förra gången att uppdateringarna skulle att komma mer sällan på bloggen för att istället ske oftare på youtubekanalen. Men vad hände med youtubekanalen då? Nu är det ju tyst där också?
Till att börja med så kan jag ju nämna att vill man följa mig mer regelbundet så är det instagram som gäller. Där heter jag “LukasSegersten”. Om man vill följa mer specifikt min träning så finns jag på både Strava och Jogg.se. På dessa ställen kan jag nästa lova att jag aldrig kommer ta någon längre paus. Youtubekanalen “Energilöparna” då? Jodå den finns kvar och jag skulle inte klassa den som nedlagd. Däremot var det kanske naivt att tro att man skulle kunna hålla i motivation, idéer mm för att kunna släppa en ny video varje vecka, även om det gick bra i några månader.
Vi trodde nog till en början att sommarlovet skulle ge oss tid att köra hårdare med youtube igen men med en ökad träningsvolym, sommarjobb, resor mm drog det ut på tiden. Nu är det 3 månader sen vi släppte senaste videon. Vi har fortfarande en del idéer på videos som skulle kunna bli verklighet och jag känner att det är riktigt roligt att planera, filma, redigera osv. Däremot får det inte ta för mycket energi av annat som känns viktigare för tillfället. Dvs studier, umgänge, träning osv. Jag kan lova att det kommer mer på youtubekanalen men det kommer inte vara särskilt regelbundet utan det kommer att ske när vi känner att det passar oss.
Så min egen träning då? Hur har det gått under sommaren? Förra blogginlägget skrev jag i början av april. Då hade jag efter en vinter med låg träningsmängd och hög intensitet slagit personbästa på 10km med tiden 34.23. Det resultatet kom oväntat eftersom jag som sagt hade tränat betydligt mindre än vanligt under vintern. Efter det var tanken att dra upp volymen något men dra ner intensiteten och hålla det vid tröskelansträngning ett tag. Innan den mer grundbetonade träningen satte igång fick jag dock plats till en halvmara den 13e april där jag sprang på 1.15.44. Det är bara 19 sekunder ifrån pers och med tanke på att det var otroligt blåsigt just den dagen och jag sprang ensam från start till mål så håller jag nog det loppet till kanske mitt bästa hittills i karriären.
Halvmara i ett blåsigt Uppsala på 1.15.44
Efter det rullade träningen på bra och både april och maj rullade på iprincip felfritt med många bra träningspass och en hyfsad volym. Den 30e maj testade jag på en “Backyard Ultra” som annordnades av en EAI löpare. Det var mycket inspirerande inför framtida ultradrömmar som jag har! Jag sprang 9 varv vilket är 67km och nytt distansrekord. Efter det följde två veckor av träning innan det var dags för en tävlingsperiod igen. Först ut 5000m på bana. Innan dess hade jag fått till två intervallpass i ”överfart” för att få igång ben och flås lite och det kändes som att formen var god.
Tävlingen gick hyfsat och det blev ett nytt pers med tiden 16.35. Kommande veckor följdes sen av en till tävling på 5000m, 2st på 10 000m och en på 2000m. Tiderna 34.25, 34.28, 16.36 och 6.16. Inte riktigt de tider jag siktade på och retsamt att komma nära personbästa så många gånger. Ändå är det ju ett kvitto att vara så jämn och det är tider jag aldrig sprang på förra säsongen. Dock så trodde jag ju att jag skulle kunna springa betydligt bättre när jag ökade mängden träning. Ändå höll jag ungefär samma nivå nu som i våras. Hur kommer det sig?
En hel del bana har det blivit under sommaren. Bra resultat men inte riktigt den nivå jag önskat.
Kanske fick min kropp en rejäl kick i vintras av all den snabba träningen efter att ha tränat för maraton under hösten. Eller så hade jag helt enkelt en riktigt bra dag på loppen i våras och kanske inte tajmade formen perfekt under sommaren. Min ökning av mängd har i vilket fall som helst byggt en stabilare grund att bygga vidare på och nu blir det inga fler tävlingar på ett tag utan jag tar sikte på en halvmara i Uppsala 26/9 där jag hoppas kunna dra nytta av den träning jag har gjort.
Efter det blir det kanske någon mer tävling ifall kroppen känns bra. Annars sätter jag igång med en lång grundträning där jag denna gång verkligen ska fokusera på mängd släppa alla tankar på fart. Jag har tidigare aldrig haft en särskilt lång grundträning under vintern och skulle jag få det nu så tror jag att det skulle kunna ge mig väldigt mycket både ur prestations och skadeperspektiv. För att avsluta tänkte jag kolla av intresset lite hos er som läser. Vill ni att jag fortsätter att skriva på bloggen och vad vill ni isåfall se får något? Samma med youtubekanalen, hur ser intresset ut och vad ser ni helst? Kommentera gärna eller skriv privat. Hörs i nästa inlägg!
//Lukas
Löpning i mosse och på stigar i skogen är något jag har ökat rejält iår. Det vill jag öka ännu mer under grundträningen.
Halloj! Det var ju ett tag sen jag skrev här på bloggen. Jag har däremot uppdaterat en del på youtubekanalen “Energilöparna” istället där ni har kunnat se desto mer av min löpning. Jag ser verkligen inte bloggen som nedlagd men uppdateringarna kommer nog att komma mer sällan. Nu tänkte jag iallafall uppdatera lite kring läget gällande min löpning.
Träningen under vintern har bestått av en (för mig) låg träningsmängd men hög intensitet på många pass. Ca 30-50km i veckan + lite styrka och alternativträning. Vill ni se mer exakt så kolla in: https://jogg.se/Traning/TdBok.aspx?anvid=310591&ar=2020&manad=3 Detta har varit för att få lite variation i träningen, för att bli lite bättre på kortare distanser men också för att se ifall denna typ av träning skulle hjälpa mot de skadekänningar jag har haft. Min snabbhet känner jag verkligen har utvecklats under denna period och jag har gjort 2.49 på 1000m vilket är nytt personbästa.
Jag skulle även ha velat slagit mitt personbästa på 3000m men fick aldrig till det bättre än 9.41. Mitt pers ligger på 9.31 så dit hade jag en bit kvar. Detta kan såklart bero på att uthålligheten brustit pga den minskade träningsmängden men jag tror framförallt att jag har haft en bristande dagsform på just dessa tävlingar. Vad gäller skadekänningarna så har det blivit något bättre men jag känner ändå av det litegrann till och från. Det är framförallt vid höft och ljumske jag haft problem men även lite vid knäna.
Nu är iallafall tanken att dra ner på intensiteten och hålla ansträningen vid tröskel ungefär. Jag vill även sakta men säkert trappa upp träningsmängden. Jag har kört tröskelpass kontinuerligt några veckor nu och jag tror att kombinationen av den snabba träning jag gjorde i vintras med mer fokus på uthållighet nu kommer att göra susen. Det har jag redan fått känna av då jag förra helgen slog personbästa på 10km på “SpringSnyggtLoppet” med tiden 34.23. Att göra den tiden efter att aldrig sprungit mer än 58km en enda vecka iår känns helt otroligt. Det känns som det finns en hel del att hämta ifall jag kan jobba upp mängden nu!
Utöver ökad mängd och minskad intensitet så ska jag också vara noga med att få in styrka och rörlighet regelbundet. Jag har genom ett samarbete med Magasinet i Enköping fått möjlighet att träna på deras gym vilket jag är väldigt tacksam över. Jag har även fått hjälp med träningsupplägg för styrketräningen. Nu gäller det även att inte stressa fram något utan låta kroppen avgöra längd och intensitet på passen. Det kommer ju ändå inte finnas så många tävlingar att springa i dessa coronatider så därför blir kontinuiteten i träningen det viktigaste.
Jag har för övrigt bestämt att oavsett inställda tävlingar eller ej så blir inget maraton 2020. Detta eftersom att maratonträningen verkar slita en del på mig och då jag har haft så mycket skador så tänker jag fokusera på 10-21km under 2020. Långsiktigt är det dock såklart fortfarande på maraton jag har mina stora ambitioner och även ännu längre distanser. Det får dock vänta ett tag. Iår blir prioriteten att bygga lite “överfart” och såklart en stark och uthållig kropp!
Den senast nämnda tävlingen “SpringSnyggtLoppet” finns även dokumenterad på våran youtubekanal som ni gärna får kolla in. Där kan man följa med innan, under och efter loppet och se hur vi laddar upp inför osv. Där finns även mycket annat roligt innehåll. Framförallt utmaningar gällande löpning och mat men även vanliga vardagliga videos. Glöm även inte att prenumerera på kanalen om ni vill se mera löprelaterat innehåll där. Jag lägger en länk här under. Ses där!
Var ett tag sen sist! Anledningen till att jag inte har skrivit så mycket är väl främst för att jag helt enkelt inte tagit mig tiden till att blogga. Har dock lite som ligger på utkast men inget har känts tillräckligt bra för att publicera. Det har inte heller hänt jättemycket löpmässigt värt att nämna.
Jag tog en lugn period efter höstrusket och försökte bli av med mina höft och ljumskproblem. Det fungerade okej. Det blev bättre men problemen är inte helt borta än och jag tränar inte de volymer jag skulle vilja. Jag har dock kunnat träna på kontinuerligt ändå och formen känns för tillfället ganska bra. Tanken är att köra några inomhuslopp och om jag får till det kan det nog bli några personbästan på de kortare distanserna. Det kommer förhoppningsvis ett längre inlägg snart gällande mina mål och tankar inför 2020.
Något som däremot hänt sen sist är att jag har startat en youtubekanal! Den har jag startat ihop med en annan löpare som heter Emilia. Huvudtemat på kanalen är löpning men vi kommer ha ett humoristiskt innehåll med fokus på roliga utmaningar med mera kopplat till löpning. De seriösa tävlingsrapporterna med tider, reflketioner osv kommer att hållas kvar här på bloggen. Våran första video hittar ni här som heter “ÄTER 10 000KCAL OCH SPRINGER 10 000m”. Kom gärna med förslag på vad ni skulle vilja se på kanalen och gå såklart gärna in och prenumerera. Hörs!
