Höstrusket Marathon!

Sedan jag skrev förra inlägget där jag precis hade slagit personligt rekord på halvmaran har det hänt en hel del. Det har blivit en hel del störningar i träningen men det har också varit en del framgångar. 

Efter halvmaran i Köpenhamn så kom jag igång hyfsat bra med träningen igen relativt fort och sprang ett intervallpass på torsdagen veckan efter där känslan var okej. Den helgen åkte jag dock på en förkylning och fick vila några dagar ifrån träning. Tanken var att springa ett hårt långpass den helgen eftersom det var tre veckor kvar till maran. 

På måndagen kände jag mig hyfsat pigg igen så jag körde långpasset då istället. Jag valde pga förkylningen att hålla nere farten och istället göra det lite överlångt på 45km och passet blev istället väldigt hårt av den anledningen. Att passet dessutom sprangs på löpband gjorde det ju till en rejäl mental prövning. Dagarna efter blev iallafall lugna och på torsdagen blev det en träningstävling på Mälarenergi Night Run 13km. Benen var fortfarande rejält sega efter måndagens långpass men det blev ett bra snabbdistanspass och jag lyckades komma på en andraplats. 

Träningen fortsatte att rulla på enligt plan. Jag hade en liten känning i höften efter långpasset vilket gjorde att jag böt ut några pass mot crosstrainer eller cykel men i det stora hela rullade det på bra. Tisdagen den 1a oktober 12 innan maran var det dags att köra det sista hårda passet. Det var en halvmara i marafart. Passet gick bra och sprangs på 1.18.09 vilket visserligen inte kändes jättelätt men det var ändå min tredje bästa halvmara så att göra det på träning kändes som ett bra besked. 

Förkylningen som jag hade haft veckan innan satt dock i lite fortfarande. Inte någon fara trodde jag men när jag kom hem från träningen på kvällen började jag känna mig hängig och hade fått feber. Detta gjorde att jag fick ta två vilodagar innan jag försökte komma igång och springa igen. På lördagen (8 dagar innan loppet) sprang jag 25km i 5.30tempo. Jag tänkte att så länge jag håller det lågintensivt borde det vara lugnt men det visade sig vara fel.. Jag blev sämre igen och fick vila ytterligare två dagar.  

Nu började det kännas lite kritiskt. Jag ville ju bli helt frisk till maran men samtidigt ville jag ju hinna få till något lättare fartpass för att få igång benen. Det försökte jag då med på onsdagen efter att ha joggat lätt på tisdagen. Passet blev 3000m i tänkt tävlingstempo och sen en snabbare 500ing. Känslan kändes hyfsad under passets gång men fortfarande flåsigare än det borde vara. Detta hade jag inte varit orolig för annars men nu var jag det. Oron visade sig vara befogad. Bakslag igen.. Jag vaknade morgonen därpå och kände mig febrig igen. Nu var det kritiskt på riktigt! 

Jag fick återigen vila helt i två dagar och på fredagen två dagar innan loppet åkte vi till Holland. Jag hade börjat ställa in mig på att jag nog skulle få lov att hoppa över loppet och jag tänkte att det ändå skulle bli en trevlig resa. Jag skulle ju ändå heja på alla andra jag kände som skulle åka med och springa. Efter en testjogg på lördagsmorgonen beslutade jag att inte starta vilket jag inte ångrar en sekund. Kroppen var verkligen inte 100 och även om jag hade kunnat genomföra loppet hade jag aldrig kunnat prestera bra. Jag fick istället glädjas åt flera andra bra prestationer. Bl.a min träningskompis Jonatan som sprang på 2.38 efter månader av bra träning vilket var väldigt inspirerande och pappa som slog personbästa på halvmaran. 

Så hur gick tankarna nu? Var det bara att lägga ner säsongen nu när årets stora mål fick ställas in? Nja så lätt tänkte jag inte ge upp. Det blev dock hela sex dagars vila innan jag kände att jag vara redo för att testa springa igen. Denna gång utan bakslag. Jag hade sett att tävlingen Höstrusket i Stockholm i år även skulle köra maraton distans och denna tänkte jag rätt långt innan skulle funka som ett ”backup-lopp” om något skulle skita sig. Nu gjorde de ju också det. Loppet var den 2a november. Alltså tre veckor efter Eindhoven och när jag kom igång igen var det bara två veckor kvar. 

De första passen efter sjukdomen kändes väldigt sega. Nästan alla fick kortas av och bli både lugnare och kortare än vad jag hade tänkt mig. Detta berodde dels på att kroppen kändes väldigt seg men också för att det kändes sådär runt höften och ljumsken och detta verkade inte blivit bättre trots den påtvingade vilan. Första kvalitetspasset blev en halvård mil i på runt 38,40 vilket kändes hyfsat. Detta var på fredagen 8 dagar innan loppet. På söndagen körde jag ett långpass vilket blev lite av ett test för att se om det var värt att köra maran. Det blev 25km i 4.20tempo och kroppen kändes inte så mycket sämre efteråt och därför gav jag inte upp tanken om loppet. 

På tisdagen blev det ett intervallpass med tusingar. Tanken var inte att gå helt max men känslan var att det var riktigt jobbigt. Samtidigt gav tiderna ändå sken av att formen var påväg tillbaka lite iallafall. Nu blev det bara vila och lugn jogg fram till loppet på lördagen. Jag gick hela tiden runt och var orolig för att kroppen inte skulle hålla men jag var ändå inställd på att åtminstone starta loppet och tillåta mig själv att bryta om det skulle börja göra väldigt ont. 

Lördagen den 2a november var det iallafall dags för start. Det var en kylig morgon men väldigt vindstilla. Jag körde splitshorts som vanligt men en långärmad tröja istället för linne. När jag stod på startlinjen kände jag mig taggad och kroppen hade åtminstone känts bra på uppvärmningen. Tanken var att gå ut i en fart runt 3.50 men gå rätt mycket på känsla eftersom det var osäkert hur formen var. 

Farten i början blev som tänkt. Jag hamnade själv ganska snabbt och hade runt 5 löpare framför mig. Jag kände att det var onödigt att ta ut sig för hårt för att ha någon att springa med utan tänkte att jag gör mitt eget lopp. Jag hade runt 19 minuter vid första femman och 38 vid första milen. Efter ett tag kom jag ikapp Marcus Nilsson från Luleå som jag snackat med lite innan. Vi sprang ihop en bit och vi hade ungefär samma målsättning. Jag släppte honom efter ett tag men kom sedan ikapp igen efter några kilometer. 

Vid en vätskestation strax innan halvmarapasseringen var det väldigt trångt då många 10km-löpare var där och jag drog en spontan chansning att strunta i den. Det innebar att jag sprang ifrån Marcus men jag började fundera på om det kanske var helt idiotiskt att skippa energin bara för att jag skulle tappa några sekunder men så blev det iallafall. Halvmaran passerades på 1.20.14. Jag hade här insett att SM-kval på 2.39 var kört men det hade jag räknat med redan innan efter den struliga uppladdningen. Personbästat på 2.45.31 skulle dock fortfarande kunna slås. 

Jag kände mig fortsatt pigg trots missad sportdryck och jag fick tag på sportdryck vid alla resterande kontroller. Jag började känna en del vid höften och ljumsken men det kändes tillräckligt bra för att jag skulle gå ut på ett tredje varv vid 22km. Eftersom jag sprungit ett par långpass där känslan varit sådär tidigare men där det ändå inte blivit särskilt mycket värre efteråt så kände jag att det skulle behöva börja göra ovanligt ont för att jag skulle bryta. Jag tänkte ju ändå ta en väldigt lugn period efter loppet. 

Jag fortsatte att hålla ett bra tempo. Jag tappade något men jag visste att så länge jag kunna hålla under 4min/km så skulle det bli personbästa och det kändes fortfarande rätt enkelt. När det var dags att gå ut på sista varvet vid 32km så hade jag övervägt en del om det var läge att bryta. Höften hade börjat kännas mer än innan. Min tränare ropade att jag låg tvåa vilket kom som en överraskning. Minst två personer framför måste därför ha brutit. Det motiverade mig att fortsätta och jag körde på ett tag till. De kommande kilometrarna började det dessutom kännas bättre igen. 

Efter detta kändes det faktiskt väldigt bra. Jag kunde motivera mig med att det nästan säkert skulle bli pers så länge jag tog mig i mål och höften kändes aldrig sämre igen under loppet. Jag började räkna ner och det blev mindre och mindre kvar. Det som störde lite var att vid 40km började det krampa i baksidan och jag fick dra ner tempon ett tag. Jag blev lite rädd, tänk om jag skulle få stanna för kramp!! Som tur var släppte det efter ett tag och sista kilometern blev därför ganska behaglig. När jag närmade mig målet mötte träningskompisen från Västerås Hassan mig och peppade. Han sprang även med en bit. När jag sprang på målrakan var jag otroligt glad och lättad. Sån otroligt härlig känsla att jag fick till det ändå trots allt strul! 

Jag och Hassan i slutet av loppet!
Jag och 3an Marcus.

Vid mål träffade jag flera löparkompisar och även mamma och pappa såklart som supportat under loppet. Jag träffade även Marcus som sen kom i mål på tredje plats. Sen bar det av hemåt för att vila! Jag är som sagt väldigt nöjd med loppet trots att det inte blev något SM-kval som var årets stora mål. Personbästa tyder ändå på en utveckling och så länge utvecklingen går i rätt riktning är det positivt. Jag har ändå börjat fundera på att det verkligen är värt att satsa på maraton nästa år. Just nu lutar det år att jag tar ett år där jag satsar på kortare distanser och hoppas att det kan minska skadorna men mer om det i ett senare inlägg. Nu blir det iallafall några väldigt lugna veckor med minimalt med löpning för att återhämta mig både fysiskt och mentalt. Ses sen!

En kommentar till “Höstrusket Marathon!”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *