Å-loppet var tänkt att bli en formkoll och sista hårt pass inför maran i Stockholm. Istället blev det mitt livs värsta löparupplevelse. Hur gick det till?
Vi tar det ifrån början. Jag har ju som ni vet haft lite problem med knät. För kanske 3 veckor sedan började jag springa igen lite lätt och har sen trappat upp lite men fortfarande tagit det väldigt lugnt. Å-loppet kändes som en bra genomkörare inför maran och jag hade ändå en förhoppning på att kunna göra personbästa eftersom min snabbhet verkat hyfsad på de senaste passen. Min uppladdning kändes bra. Jag hade druckit väldigt mycket och ätit ordentligt. Ingen rejäl kolhydratladdning dagen innan men ändå lite kolhydrater och gröt på morgonen innan loppet.
De var lördagen den 26e maj. Alltså en vecka innan maran. På tävlingsdagen var det otroligt varmt. Jag förstod att detta skulle bli riktigt jobbigt men känslan var ändå bra. Jag kände av lite träningsvärk i baksida lår som satt kvar sedan 2 dagar men de kändes inte som att de skulle störa. Jag har gjort grymma pass trots grov träningsvärk förut.
När starten gick så gick jag ut hårt. Jag tror jag sprang första kilometern på runt 3.25 vilket ändå inte borde vara allt för jobbigt. Jag kunde dock inte hålla farten särskilt länge utan efter kanske 3km var jag plötsligt nere på 3.40-fart. ”Vafan händer egentligen, hur jävla mycket har jag tappat?” tänkte jag väl typ. Vid 5km var jag helt slut och efter att ha velat och funderat på att stanna ett tag så stannade jag till slut vid 5,6km och stängde av klockan och började gå. Efter ett tag började springa igen men kände att dehär inte skulle funka så efter en bit till så sa jag till några funktionärer att jag tänkte bryta. De sa att närmsta vägen tillbaka var ändå att följa löparnas väg så efter att ha gått en bit så började jag jogga lite igen. Jag hade ju inte ont någonstans utan kände mig ju mest dåligt tränad och ville ta mig i mål ändå.
Mina tankar när jag sprang var lite om hur pinsamt det skulle vara att se min tid jag fick när jag gick i mål. Nu i efterhand såg jag att jag passerade 10km på 39,43 vilket var betydligt bättre än jag trodde. Ändå såklart mycket sämre än väntat. Loppet var ju dock inte 10km utan en kvartsmarathon (alltså ca 10,5km). Med 1km kvar av loppet var helt slutkörd på ett sätt som jag nog inte upplevt förut. Jag minns inte situationen helt men jag tror att jag sprang förbi markeringen för 10km och trodde att jag var i mål men mitt minne är inte jättestarkt därifrån. Det var iallafall med 500m kvar av loppet som jag svimmade. Jag ska tydligen ha stannat vid 10km och fallit ihop.
Jag vaknar upp och mår skit rent ut sagt och är i en ambulans och ligger och spyr. Samtidigt känner jag ändå en känsla att de kanske var lite tur dehär? Då fanns det ju iallafall en anledning till att jag sprang så dåligt? Man hamnar ju inte i ambulans för att man tränat dåligt i några veckor direkt.
Känslan när jag vaknar upp på akuten sen är nog den värsta känslan jag upplevt i hela mitt liv och då överdriver jag inte ett dugg. Plötsligt vaknar jag och det är massa människor runt omkring som tar prover på mig och försöker få kontakt med mig. ”Vafan är det här?” tänker jag. ”Lukas? Vem är Lukas?” säger jag typ. Till en början fattar jag inte att jag har sprungit ett lopp eller att jag håller på med löpning överhuvud taget. Sakta men säkert börjar allt klarna mer och mer och jag börjar fatta vad som har hänt.
Efter ett tag blir jag flyttad från akuten till hjärtavdelningen och blir liggande där över natten. Min sömn under tiden på sjukhuset var riktigt dålig. Otroligt svårt att somna med alla ljud överallt och en oskön säng. Dagen efter fick jag prata med en läkare som berättade att de inte att sett något som såg konstigt ut på undersökningarna. Jag fick frågan ifall jag elitsatsade på löpningen och jag sa att de gjorde jag. Han tyckte då att jag skulle ligga kvar en natt till för att göra hjärtröntgen för att verkligen vara säker på att jag skulle kunna träna med gott samvete i framtiden.
Resten av tiden blev riktigt seg och långtråkig. Man fick inte använda mobilen inne på rummet så man fick lov att gå ut om man skulle ringa någonstans. Aldrig har jag funnit så mycket glädje ur att lösa korsord! Jag blev väldigt bra omhändertagen av personalen på sjukhuset. Finns ingenting att klaga på där iallafall.
Efter ytterligare en natt med hård säng och dålig sömn så vaknade jag på måndagmorgonen. Åt frukost som var en klassisk Svenssonfrulle med mackor och fil med cornflakes. Typ första gången på evigheter jag äter sån frukost. Efter det gör jag hjärtröntgen. De säger att allt ser bra ut men att de ska kolla igenom bilderna innan jag får ett besked. Efter lunchen berättar de att jag kommer att få åka hem och att allting ser bra ut. De som hände berodde förmodligen bara på brist på vätska eller salt. Jag har nu efteråt också känt mig lite tjock i halsen. Kanske hade jag något virus på gång i kroppen?
Trots att allt såg bra ut så ska jag nu ta det lugnt ett tag med träningen och de tyckte verkligen inte att jag ska springa Stockholm Marathon. Något jag får lov att acceptera och inse att det kommer flera lopp. Det ska ju bli väldigt varmt på lördag och jag vill ju inte riskera att samma sak händer igen. Tur i oturen är väl att min träning ändå inte har funkat som jag velat. De hade ju varit betydligt jobbigare om jag hade känt mig i toppform. Jag får nu blicka framåt mot massa 5-21,1km lopp i sommar och någon snabb mara i höst! Självklart ska jag tänka extra mycket på uppladdningen nu och fylla på med salt och vätska inför varje tävling. En fördel är ju att jag nu kan låta mitt knä bli riktigt bra och börja träna upp farten lite tidigare då jag slipper återhämta mig ifrån maran.
Nu är jag iallafall hemma igen och mår bra! De blir lugna sköna pass utan några krav ett tag nu. På lördag blir det att åka till Stockholm för att stötta pappa som kommer att springa. De blir kul men samtidigt lite jobbigt att inte själv kunna köra. Önskar såklart alla er som springer ett stort lycka till! Kör hårt men lyssna på kroppen i värmen och drick för tusan!! Nästa år kommer jag att springa och då ska jag delta i SM och springa under 2.37 minst! Men det tar vi då, hörs!!
//Lukas
