Nu har det nästan gått ett år sedan jag uppdaterade bloggen igen. Tänk vad tiden går! Sist summerade jag löparåret 2021. Nu är det dock inte dags för en nördig summering av 2022. Inte än iallafall. Det kanske kommer vid årsskiftet. Fritt från löpning blir det såklart inte men jag tänkte nog snarare skriva av mig med lite allmänna reflektioner från livet under det gångna året. Jag gör just nu praktik som lärare där en klass elever skriver krönikor. Då kände jag att “shit vad kul det hade varit att skriva en krönika!” så detta är väl något form av försök till det. Så är åtminstone ambitionen nu när jag sitter och skriver ingressen. Vi får väl se hur mycket krönika det blir… Ni Springläsare som enbart vill läsa om löpning måste jag tyvärr alltså göra besvikna.
Som min rubrik antyder så brukar en dålig känsla vända bara man fortsätter att gneta på. Det gäller mycket i livet. Gällande löpningen har jag i år haft många tillfällen där det faktiskt har känts riktigt jäkla dåligt. Jag är nu inne på tredje terminen på lärarprogrammet och även där har det inte alltid varit så himla lätt. Jag är inte den som är mest ambitiös vad gäller studier och inte heller den som har lättast för att lära mig. Ändå brukar det ju lösa sig förr eller senare bara man kämpar på. Ibland krävs det en omtenta “och det är ju inte så farligt” som en kursledare själv skrev i en tentainstruktion.
Den första perioden av misär kom redan i januari. Jag är nämligen inte bara skadebenägen utan jag är klantig också! Jag hade därför lyckats ramla på en isfläck på en löptur och slagit i knät så pass att det påverkade min träning ett bra tag framöver. Jag fick sedan både en släng av Covid (ja kommer ni ihåg det?) och en vanlig förkylning. Den lilla antydan till form jag hade hunnit bygga upp efter säsongsvilan i oktober var nu som bortblåst och mer därtill. Lägg också in att vi hade börjat den nya kursen “äldre litteratur” på svensklärarutbildningen vilket kanske inte riktigt är min kopp te. Jag älskar svenskämnet och ser verkligen fram emot att undervisa inom det men att plöja Homeros, Vergilius och Dante faller mig inte jättenaturligt.. Sedan fanns de ju inte inlästa som ljudböcker heller så jag kunde ju inte ens lyssna på böckerna på crosstrainern under detta skadehelvete!
Men även den tentan gick ju! Det blev till och med ett VG! Fråga mig inte hur men det relaterar ju återigen till rubriken. Häng i! Löpningen fortsatte dock att strula ändå. En morgon i februari vaknade jag upp med en rejäl värk i knät som jag tidigare ramlade och slog i och tvingades nu göra ännu ett avbrott från löpning. Sådär höll det mer eller mindre på under vintern. När knät kändes bättre spontananmälde jag mig till ett lopp på 3000m inomhus. Det var ju inte det smartaste och framförallt inte att springa i de tunnaste spikskorna jag kunde hitta.. En hälskada (plantar fasciit) som jag trodde jag hade under kontroll var nu inte alls under kontroll..
Alla dessa uppehåll och ändringar i planeringen på grund av skador, sjukdomar eller bara att det kommer andra saker emellan är faktiskt väldigt mentalt påfrestande för mig. Detta är jag såklart långt ifrån ensam om men jag får en känsla av att jag brottas med det lite mer än gemene löpare. Trots att jag som min egna tränare sällan skriver ett träningsschema så bygger jag alltid upp ett schema i huvudet med vad jag ska träna de kommande dagarna. När jag dessutom har mycket i skolan så ingår logistiska lösningar kring hur jag ska få in träningen i det övriga livet. Om det då dyker upp något som sabbar mitt schema så kan det bli en rejäl tillfällig låsning i huvudet för mig. “Det är min diagnos!” brukar jag skämtsamt säga men det finns samtidigt något allvar i det. Jaja mer om mina planer på en neuropsykiatrisk utredning en annan gång.
Apropå diagnos så bestod april och maj av ohälsosamt stora mängder crosstrainer. Mina skadekänningar (de fysiska) var nu bättre och jag testade ett Nils Van Der Poel inspirerat projekt där jag skulle träna väldigt många timmar av alternativa träningsformer. Eftersom jag inte hade hunnit bygga upp någon stor mängd löpning efter alla skador så blev det ca 17-22h total träning men enbart två löppass i veckan. Detta projekt gav okej effekt och resulterade i 2.42 på ett varmt Stockholm Marathon. Efter det var tanken att träna lite mer humana mängder med majoriteten löpning.
Efter all den träningen under våren väntade jag mig ändå någon form av formtopp under sommaren men den uteblev helt. Här kom det istället en rejäl svacka. Ingen skada denna gång utan bara en otroligt seg kropp som inte alls ville springa så fort som hjärnan ville. Jag gjorde ett par försök på tävlingar under sommaren där jag sprang in på vad som för mig är riktigt blygsamma tider flera minuter ifrån personbästa. Ändå flöt ju träningen på för jag kunde åtminstone äntligen träna ostört utan att ha ont.
Vad har mer hänt sedan sist då? Jag har ju gått och blivit vuxen! Skoja bara. Även här tror jag att man kan relatera livet till löpning. Som löpare gör man ofta kopplingar till löpningen även i helt icke löprelaterade situationer. Åtminstone gör jag det. Ju bättre löpare man blir, desto mer inser man hur långt ifrån bra man egentligen är. När jag gjorde milen på 37.30 2016 så trodde jag nog att jag inte var så långt ifrån eliten ändå. När jag nu har gått under 33 minuter på milen så inser jag hur jäkla långt det är kvar. När jag nu också blivit med egen lägenhet inser jag plötsligt hur långt det är kvar tills jag faktiskt känner mig vuxen på riktigt. Men jag jobbar på det! Jag ska bli en man som gör saker! Som tar tag i saker! Jag kan ju förfan inte ens byta en glödlampa eller laga en punka på cykeln. Jag skrattar åt alla som påstår sig vara födda med tummen mitt i handen! Jag är född med tummen så himla inkörd mitt i handen att det är stora märken på handen från tummen! Märken som aldrig verkar gå ur. För säg inte att jag inte anstränger mig för det gör jag! Tur ändå att det blev löpning tillslut. En så enkel sport där man slipper pilla med någon jävla valla eller olja in någon cykel stup i kvarten. Inte tänka utan bara springa.
Inte tänka nej. Jo tjena. Jag tänker ju på löpning hela tiden. Jag har en tendens att snöa in på saker. Nu och förmodligen resten av livet är det löpning. Jag skrev sist om att jag har hittat en mer avslappnad inställning till löpning. Det stämmer men med modifikation. Jag kan nu gå på fester, supa mig full och göra grejer som på kort sikt antagligen inte alls gynnar mig löpning. Det kunde jag inte förut och det kunde jag verkligen inte längre tillbaka när jag trodde att jag elitsatsade på innebandy. Samtidigt så sitter jag ju ofta där på en hemmafest och funderar över hur många mil jag kommer att komma upp i den här veckan egentligen och ifall jag kommer orka köra det tänkta intervallpasset imorgon eller om jag kommer vara för bakfull för det. Nåja jag jobbar vidare på att hitta den där “balansen”.
Inte blir det lättare av att löpningen går så jävla bra heller. För det gör den ju nu! Efter sommarens sega känsla så tränade jag på efter känsla och på en lagom nivå. Plötsligt lossnade det och det lossnade rejält. Pers på milen, succe på Stockholm Halvmarathon, succe på Lidingöloppet, pers på en mara där jag bara skulle agera hare! Ja ni ser! Häng i bara så lossnar det! Nu är blickarna fullt inställda på Malaga Marathon den 11e december. Sub 2.30 som tidigare kändes som ett drömmål känns nu fullt rimligt. Kanske till och med i underkant. Jag bara väntar på att något ska förstöra min uppladdning. Jag trodde ett tag att det var kört när jag fick i liten känning i hälsenan men jag tror att jag har lyckats parera den. Men alla elever på praktiken springer ju runt och snorar konstant! Men även det löser sig nog.
Apropå succe! Min sambo Emilia har ju kammat hem ett VM-brons! Ni vet som man ju gör! Helt galet. Inför den här säsongen skulle hon satsa lite mer på traillöpningen och att det resulterade i en landslagsplats hade vi inte kunnat föreställa oss och nu resulterade det i en VM-medalj!! Snart bor jag nog ihop med ett heltidsproffs. Själv vann jag igår Strängnäs Halvmaraton på några hundra deltagande motionärer. Coolt men inte lika coolt. Tre veckor kvar till Malaga. Sen blir det säsongsvila. Två veckor kvar av VFUn. Sen blir det vanligt plugg igen. Jag är än så länge inte allt för avskräckt av läraryrket så det känns ju lovande ändå. Bara sisådär fyra år kvar av utbildningen. Jag hänger i! Häng i du med så hörs vi!
/Lukas