Stockholm Marathon

Stockholm Marathon blev en härlig upplevelse! Det var blandade känslor inför loppet. Jag visste ju att jag inte hade kunnat träna alls jag velat under våren och en viss känsla sa att det nog inte fanns en särskilt stor chans att mitt knä skulle palla 42km. Samtidigt var jag ju jävligt taggad, de senaste tävlingarna hade gått bra, formen hade varit ganska god ändå och knät verkade inte bli sämre av tävlingar. Varför skulle det vara annorlunda nu?

Efter ett pass med lite fart på onsdagen så vilade jag helt från löpning torsdag, fredag och nöjde mig med promenader. De flesta brukar ju vilja jogga lite lätt men för mig har helvila fungerat bra tidigare och nu ville jag irritera knät så lite som möjligt. Eftersom jag dessutom hade varit förkyld kändes det lika bra att vila ut förkylningen helt.

Lördagen startade jag med havregrynsgröt och vitt bröd som jag åt runt 3,5h innan start. Det är egentligen inte en frukost jag äter särskilt ofta men just inför tävlingar brukar jag köra på gröt och så fick det bli även den här gången. Efter det blev det lite sportdryck och banan som energi ungefär en timme innan. Jag drack även rödbetsjuice varje dag fram till loppet från 6 dagar innan. Oklart om det hjälpt men lite placebo skadar ju inte. I övrigt åt jag ungefär som vanligt dagarna inför fast något större mängd kolhydrater de sista 2 dagarna.

Vi åkte mot Stockholm vid 9 och kom fram i god tid för att hämta ut nummerlapp. Mamma och pappa följde med och skulle heja. Jag träffade alla andra EAIare vid området för en gruppbild och träffade även på coach Danne. Jag kände att jag började bli lite nervös men det kändes fullt överkomligt. Jag tror att det kan bero lite på att de dåliga förberedelserna hade sänkt förväntningarna lite. Vid starten träffade jag sedan på Jonatan från VLK som jag tränat mycket ihop med på intervallpassen i Västerås. Jag träffade även på Victor från Brattås som skulle ha ungefär samma utgångsfart som jag så det vara dessa två som jag tänkte hänga på.

Starten gick och jag stod ganska långt fram i startgrupp B. Jag upplevde aldrig någon större trängsel utan kunde springa på rätt så ostört. Första femman kändes rätt så lätt. Ingen superkänsla men ändå kontrollerat. Knät däremot kändes inte särskilt bra och det började göra lite ont nästan direkt. Jag hann tänka ”ska jag behöva bryta redan nu??” men när jag närmade mig 10 började det släppa och kändes så småningom inte särskilt mycket alls. Kanske var det bara stelhet som släppte när jag blev varm? De första femmorna passerades på 19.10 och 19.20.

Jag fortsatte att försöka hålla runt 3.50-3.55 och det kändes relativt lätt. Den tredje femman passerades på 19.21 så farten var fortsatt jämn och fin. Här någonstans fick jag släppa Victor. Jonatan släppte jag redan vid starten då han drog iväg i ett något snabbare tempo. Här började det hugga lite lätt i höften vilket störde mig lite. Speciellt eftersom det kändes så pass bra i övrigt. Jag hade dock med mig att jag hade haft en liknande känsla i Eindhoven i höstas som gick över efter några kilometer och så blev det även nu som tur var. Samtidigt undrar jag ju lite varför jag fick ont i just höften med tanke på all höftstyrka med gummiband, rörlighet osv som jag har kört..

Den fjärde femman passerades på 19.34 och halvmaran passerade jag på 1.21.43. Det var ungefär runt målfart och jag tyckte fortfarande att det kändes relativt lätt. Nästa femma sprangs på 19.50 och vid 25km började det kännas tuffare. Backarna som kom under andra halvan tog såklart på krafterna. Här började jag försöka räkna ut ifall 4.00fart skulle räcka för personbästa (2.45.31) för snabbare än så skulle jag inte klara. Det skulle det kanske göra kom jag fram till och jag sprang på så bra jag kunde.

Kilometerna började dock gå långsammare än så och nästa femma mellan 25 och 30 passerades på 20.29. När jag närmade mig 32 så insåg jag att det nog skulle bli svårt med ett personbästa. Något jag också hade varit beredd på inför loppet även om jag ju ville ge det ett försök. Faktum är att jag från nyår fram till loppet endast haft 4 st pass på över 30km och endast 2 över 35. Från 30 fram till mål låg jag på en fart runt 4.05-4.12 och vid 35 hade jag släppt målet om pers och försökte helt enkelt ta mig i mål på ett så bra sätt som möjligt.

Från 38 och fram till mål var det riktigt tungt. Samtidigt kan man ju inte förvänta sig så mycket annat, det är ju marathon! Känslan när jag sprang i Eindhoven i höstas var faktiskt betydligt sämre. Nu när jag hade släppt tanken på pers så kanske jag inte pressade mig riktigt lika hårt de sista 2 som jag nog skulle gjort annars. När man väl såg stadion så försökte jag ändå öka farten och ta ut de sista. Jag såg inne på arenan att jag behövde spurta för att komma under 2.48 och jag hade även en annan kille precis bredvid mig. Jag vann spurtstriden vilket även gjorde att jag kom på exakt plats 100. Kul! Jag lyckades även komma under 2.48. 2.47.58 landade tiden på.

Slutspurten som tog mig till topp 100 😀

Min första tanke när jag var i mål var dels att det var jäkligt skönt att det äntligen var över men också att jag faktiskt var nöjd med dagens prestation. Jag hade under de senaste dagarna gått runt och ställt in mig på en DNF och nu kunde jag faktiskt fullfölja på en bra tid! Det som bidragit till att det ändå gick så pass bra är nog dels den hårda träning jag gjorde i höstas men också all styrketräning, alternativträning och att jag ändå slitit på med löpträning i den mån jag har kunnat. Mitt lopp jag gör visar ju att det faktiskt har varit värt det!

Efter målgång träffar jag Victor som kunde fortsätta i samma tempo genom hela loppet och till och med gör en snabbare andra halva. Han glider i mål på 2.42.19 och jag är riktigt glad för hans skull att han äntligen fick till det på maran på tredje försöket. Även Jonatan gjorde ett riktigt bra lopp och sprang i mål 2.45.42 vilket är mindre än 2 minut från hans pers på en tuff bana. Jag tror att vi alla tre tar SM-kvalet på 2.39 till hösten om vi kan träna ostört!

Nu några dagar efter loppet är benen såklart slitna men det är inte värre än vanligt. Snarare bättre till och med. Knät har faktiskt inte blivit särskilt mycket sämre efter loppet än innan vad det känns. Nu är planen att ta det väldigt lugnt de närmaste veckorna för att knät ska bli helt bra. Jag hoppas ju också att man kan se något på magnetröntgen. Efter det blir det några veckor med lite mer fart och då kommer jag att tävla lite på kortare distanser som 5-10km. När jag fått upp farten lite går vi sen över till maratonträning igen. Då hoppas jag att jag kan träna ostört med bra mängd och många långpass vilket isåfall borde kunna resultera i ett rejält personbästa på en höstmara. Men dit är det en bit kvar! Hörs!

//Lukas

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.