Efter ett par veckor med bra mängd var det dags att trappa ner lite för att åka till Köpenhamn och springa deras snabba halvmara! Så hur gick det?
På tisdagen innan loppet körde jag det sista hårda passet som bestod av 3×2000, 6×1000 på bana med en minuts vila. Passet gick bra och gav förhoppningar inför helgen. Farten snittade runt 3.24 och jag kunde avsluta sista tusingen på 3.17. Efter det blev det lugn distans med lätta fartökningar och vila helt på fredagen. Loppet skulle gå på söndagen vid 11.15.
Själva vistelsen i Köpenhamn skulle bli rätt kort men intensiv. Jag åkte till Köpenhamn tillsammans med coach Danne och Hassan från Västerås som han också är tränare för. Hassan sprang också loppet. Vi åkte på lördagen och åkte hem igen på söndagen direkt efter loppet. Resan gick iallafall felfritt och vi kom i god tid till hotellet och kunde hämta nummerlappar på lördagen. Jag och Hassan tog en lätt jogg för att få igång benen lite efter bilresan innan det var dags att äta middag.
På söndagen vaknade jag utvilad och hade sovit bra. Jag var lite rädd för att jag skulle åka på en förkylning lagom till loppet då resten av min familj varit sjuka men jag verkade iallafall ha klarat mig vilket såklart var skönt. Vi åt frukost på hotellet runt klockan 7 och vilade sen ett tag till på rummet innan det var dags att ta sig till starten.
Väl på plats hade vi tid på oss att kolla in vart starten gick och kunna värma upp ordentligt. Alla med meriter mellan 1.09-1.30 startade tillsammans så det gällde att få en bra placering vid starten. Jag och Hassan lyckades tränga oss fram längst fram i gruppen så trängsel i starten blev aldrig något problem för mig. Vädret var inte heller något man kunde klaga på. Visserligen blåste det en hel del men med tanke på hur mycket folk det fanns att lägga sig bakom kändes det inte som det påverkade särskilt mycket. Temperaturen var iallafall perfekt!
Starten gick och målet var att försöka ligga någonstans mellan 3.30-3.35. Mitt pers på 1.15.57 (3.36) skulle isåfall slås. Första kilometern passerades på 3.37 vilket visserligen var lite för långsamt men det kändes ändå bättre det än att stressa i början. Första femman passerades på 17.44 (3.33). Jag låg alltså bra till men känslan var inte jättelätt. Samtidigt visste jag att jag inte hade värmt upp så långt så kroppen kanske behövde komma igång lite.
Vid 7-8km kändes det fortfarande inte som att kroppen hade kommit igång och det kändes inte så mycket lättare än vid samma sträcka på ett milslopp tyckte jag då. De negativa tankarna började komma men jag fortsatte att kämpa. “Det blir nog bara säsongsbästa i bästa fall” tänkte jag ett tag. Jag ändrade skärm på klockan för att inte se farten och kämpade på så bra jag kunde. När klockan plingade för km-passeringar märkte jag dock att jag höll fortsatt bra fart och känslan i kroppen hade inte blivit sämre. Snarare tvärtom!
Jag passerade milen på 35.36. Den tiden är inte särskilt långt ifrån mitt säsongsbästa på milen (35,03) samtidigt visste jag ju att jag var i bättre form än på väldigt länge. Det hade ju de senaste passen visat. När jag närmade mig 15km hade det vänt mentalt när klockan fortsatte visa bra kilometertider. Jag var verkligen inte säker på att det skulle bli något pers men jag visste att jag åtminstone skulle ligga i närheten och jag hade en del krafter kvar.
Båda femmorna 10-15 och 15-20 gick i 3,37-fart. Jag kunde alltså hålla upp farten hyfsat. Vid runt 19 kände jag att det var lite kvar och försökte trycka på lite extra. Ner det lutade lite neråt vid 20 började jag bygga upp för en spurt och man såg sen målet redan med kanske 800m kvar. Jag pressade allt vad jag hade och sneglade på klockan som visade 3,20-fart. Det var inte förrän med kanske 400m kvar som jag insåg att jag skulle slå personbästa men jag fortsatte att pressa allt hela vägen. Sista 1,1 hade gått i 3,24-tempo och sluttiden landade på 1.15.25. Pers med 32 sekunder!
Riktigt skönt att slå personbästa! Speciellt på halvmaran där jag nog haft bäst pers även innan. Speciellt skönt är det ju såklart eftersom det varit ett väldigt tungt år med en hel del skadeproblem. Detta blir skönt att kunna ha med sig vid eventuella skador i framtiden att jag kommer komma tillbaka starkare bara jag fortsätter att kämpa! Efter målgång så träffade jag Hassan och Danne och vi gjorde oss ganska snabbt i ordning för att ta oss mot bilen och åka hemåt. Hassan född 01 gjorde även han ett bra lopp med 1,09 i debuten på distansen!!
Nu är det fyra veckor kvar till Maraton i Eindhoven. Förra året persade jag fyra veckor innan på Stockholm Halvmarathon. Nu står jag i ungefär samma läge. Den gången gick maran betydligt sämre än tänkt. Mycket pga knäskada som kom efter halvmaran som gjorde att de följande två veckorna blev nästan helt utan löpning. Denna gång hoppas jag att jag kan träna på hyfsat och att de tidigare problem jag haft fortsätter hålla sig på avstånd. Då tror jag att det kan gå riktigt bra i Holland i år. En dröm jag haft länge är ju SM-kvalgränsen på 2.39. Kanske kan det gå vägen denna gång? Det ser vi den 13e oktober! Hörs!
//Lukas