Nu är det dags igen att publicera min senaste krönika från Magasinet Spring. Om ni vill läsa krönikorna direkt när de släpps rekommenderar jag såklart att ni börjar prenumerera på detta eminenta magasin!
Jag reseeeer mig igen, ja jag reser mig igen. I min förra krönika skrev jag om hur träningen gått optimalt men där huvudmålet SM 100km gått åt skogen. Det visade sig sedan att även backup målet Stockholm Marathon också skulle gå åt skogen. Ett naivt och helt idiotiskt intag av koffein gjorde att magen ballade ur vilket tillslut gjorde mig uttorkad och okapabel till att fortsätta. Trots dessa två fiaskon gör jag likt Thorsten Flinck, jag reser mig igen. För efter en lite lugnare period har jag nu trappat upp träningen igen och formen känns fortsatt väldigt, väldigt god.
Någon jag också var inne på i förra krönikan var Daniel Allard som tidigare var min tränare och fortfarande är en god vän. Därför är det väldigt kul att hans team har fått ett uppslag i detta nummer. En mer dedikerad och engagerad tränare får man verkligen leta efter! Det var han som fick mig att börja träna seriöst 2017 och gav mig möjligheten att åka till Eskilstuna och träna med grabbar som Adhanom Abraha, Emil Millan och Yared Kidane. Han ringer sina adepter flera gånger i veckan och kollar läget och bryr sig inte bara om löpningen utan bryr sig också om människan bakom. Han kollar så att man har kommit hem ordentligt efter träningen, hur det går i skolan och hur det är med familjen. Daniel Allard är alltså en otroligt viktig profil och eldsjäl för svensk löpning.
Då hösten nu närmar sig är det dags att sätta upp nya mål. Efter att jag nu två gånger har haft en enskilt mål långt fram i kikaren som jag tränat för som sedan inte gått i paritet med träningen tänker jag dock att jag ska träna på lite mer allmänt och ha flera tävlingar i kikaren med möjlighet att få ut all träning jag har lagt ned. Därför kan det bli några försök på milen, halvmaran, ett Lidingölopp, kanske något ultraprojekt och eventuellt en mara senare i höst. För en massa träning har det ändå blivit under sommaren. Gällande mängden timmar träning har jag dock dragit ned lite på ambitionen och plockat bort en stor mängd alternativträning. Detta helt enkelt för att spara tid men också för att jag tycker att det är bra att periodisera och köra lite mindre men mer intensivt under sommaren. Sedan har jag varit snål och sagt upp mitt gymkort på grund av pisshöga räntor och matpriser vilket också försvårat alternativträningen. Men det behöver vi ju inte säga till någon.
Sedan har jag faktiskt gått och blivit en löppendlare! Varför då kanske du som läser tänker? Denna sommar har jag jobbat mer än någon sommar tidigare och jag har för första gången bott kvar i min lägenhet i Uppsala även under sommaren. I och med att jobbet har legat 7 km från min lägenhet har därför transportlöpning varit ett bra och tidseffektivt sätt för att få in mycket träning och också få tid över till att träffa vänner och göra annat. I perioder där jag har jobbat väldigt mycket har transportlöpningen varit den enda träning jag har bedrivit och då har träningen fått ske väldigt mycket på känsla. Ibland har det varit väldigt lugn lufs med en tung ryggsäck och ibland har jag fått feeling och lagt in några hårdare kilometer på vägen hem från jobbet. Jag vet att Rune Larsson har sagt att den som kan behärska fartlek och springa snabbt på känslan för dagen har väldigt mycket att tjäna och jag tror verkligen att han har en poäng där! Nu har jag de senaste veckorna jobbat lite mindre och med några mer strukturerade intervallpass insett att sub 32 på milen är något fullt görbart i höst! Så där sätter jag upp höstens första konkreta mål.
Att jobba med människor som inte alls är insatta i löpning eller träning överhuvudtaget för den delen ger en del nya perspektiv om vilken liten löpbubbla jag egentligen lever i. När folk blir helt förundrade över att man springer 7 km till och från jobbet när de själva röker ett paket cigg för att sedan ta bussen 2 km hem. När de dessutom ser att en så ung och ynklig pojke har en tung ryggsäck på sig blir de nästan oroliga för mig. “Du ska inte ha skjuts?”, ”Var rädd om dig Lukas”. Vara rädd om mig? Det är ju precis vad jag är! Jag är ju som en urmänniska! Jag springer med en ryggsäck laddad med gröt och lunch, jobbar inom vården, tar hand om människor, känner att jag gör nytta, tjänar pengar, transporterar mig sedan hem igen med hjälp av min egen kropp, träffar människor som bryr sig om mig. Är inte detta vad människan är gjord för? Nu ska denna urmänniska i alla fall ut på ett löppass så hörs vi igen i nästa krönika. Ha det fint!
/Lukas