Publicerat i Magasinet Spring september 2024.
Som rubriken lyder så kan jag nog ändå titulera mig ultralöpare nu. Jag har förvisso sedan ganska många år tillbaka nu inte varit rädd för distanser längre än maraton med några fjällmaror, träningspass på 50-60km, backyards för skojs skull med mera men 100 km enbart på löparbana är ändå en ny nivå jämfört med vad jag har gjort tidigare! Mer om det sen dock, vi fortsätter där vi avslutade sist med uppladdningen mot Stockholm Marathon.
Formen inför Stockholm kändes riktigt god och som en del i uppladdningen hade jag också veckan innan kommit trea på Å-varvet i Eskilstuna och kammat hem min största summa prispengar hittills: 3000kr! Självförtroendet var därför på topp och loppet gick sedan också mycket bra. Tiden landade på runt 2.40 men det var man ju någonstans tvungen att försöka tänka bort när det var en så pass varm dag som det ändå var. Det var mig iallafall en 39e plats och en 31a plats på SM. Det är jag väldigt nöjd med och det var ungefär i linje med min ambition inför loppet. Jakten mot sub 2.30 lever ju dock vidare och den lär få ske på ett svalare och plattare lopp.
Ett par dagar lugnt och sedan var jag ganska snabbt igång med träningen igen. Lite samma blev det också i övriga livet då jag skrev sista tentan för terminen någon dag innan Stockholm och sedan satte igång började sommarjobba veckan efter maran. Därmed var löppendlarsäsongen igång för min del med ett jobb som låg 7 km hemifrån närmaste vägen. Så varför var jag igång så snabbt med träningen igen? Jo, det är här ultran kommer in i bilden. Som jag skrivit om för ett par krönikor sedan så gjorde jag ett försök på 100 km vid SM 2023. Den gången var jag tyvärr tvungen att bryta på grund av muskulära problem. Tanken var sedan att revanschera mig på SM detta år. På grund av skadeproblem inför ställde jag in den tanken och började fundera lite på ultravasan. Då kom det en inbjudan till en nära väns bröllop samma dag vilket såklart fick gå före. Men när skulle jag nu göra min riktiga ultradebut!? Det var såklart ingen stress egentligen att vid 24 års ålder springa något lopp upp mot 100 km men samtidigt tycker jag ändå att man ska låta lusten styra mycket och jag var verkligen sugen på att testa mina vingar på 100 km eller någon distans däromkring.
Valet föll därför på Skövde Ultrafestival 100 km den 5e juli, fem veckor efter Stockholm Marathon. Fem veckor är visserligen en lite för kort uppbyggnad mot ett prioriterat lopp men samtidigt hade jag ju med mig mycket av träningen jag hade gjort mot Stockholm och även en hel vinter med riktigt bra grundträning. Jag tänkte också att det kanske faktiskt var bra att ta loppet lite smått på uppstuds och därav släppa på förväntningarna lite, förhoppningsvis ta mig runt och ha med mig en bra erfarenhet till nästa lopp på distansen.
Veckorna inför loppet rullade på mycket bra i träningsväg. Jag hade en hög träningsvolym och fick till många bra pass både i tävlingsfart och i hårdare tempon. Jag sprang inget superlångt långpass men däremot några block med flera långa pass flera dagar i rad. Den största basen av träning bestod av transportlöpning till och från jobbet, oftast lugnt men ibland med lite inbakad tröskel. Trots att jag upplevde min totala belastning i livet som rätt hög under denna period med mycket träning och jobb så kändes det som att bägge delar bara flöt på, antagligen för att båda delarna helt enkelt kändes väldigt bra för tillfället.
Mitt sommarjobb var denna sommar likt förra sommaren boendeassistent på ett LSS-boende. Det har jag faktiskt trivts väldigt bra med! Jag har nog aldrig sett mig själv jobba inom vården utan hamnade på detta LSS-boende lite av en slump då jag hastigt förra sommaren slängde iväg en ansökan till Uppsala kommun när jag plötsligt kände att jag ju inte kan jobba på pappas företag varenda jäkla sommar! Så även om jag var rätt skeptisk till en början trivs jag nu bra med att sommarjobba inom vården. Det är verkligen något tillfredsställande med att dels känna att man är behövd för andra människor men också själv lära sig nya saker som man aldrig trodde att man skulle lära sig. Typ att sondmata, ge mediciner och liknande. Jag tror och hoppas att jag kommer tycka att det är ännu mer givande att komma ut i arbetslivet på riktigt som färdig gymnasielärare om 2,5 år!
Med det sagt så var det såklart inte bara guld och gröna skogar på jobbet så det kom passande med en vecka ledigt inför loppet i Skövde. Väl vid starten kände jag mig väldigt taggad men också nervös. Jag hade lite känslan av att jag inte riktigt visste vad jag hade gett mig in på och nog tog lite för lätt på allting. Som tur var hade jag både mina föräldrar och vännen Erik där som support. Utgångsfarten jag hade siktat in mig på var 4.00. Något som såklart kan låta lite motsägelsefullt när jag innan skrev att jag skulle släppa på förväntningarna och ta mig runt. Samtidigt fanns det ju en indikativ VM-kvalgräns på 6.45 (4.03-tempo) och jag kände väl lite att det vore tråkigt att inte åtminstone ge det en chans. Jag såg mig själv ha väldigt små chanser att ta den men samtidigt vet man ju aldrig om man inte har försökt.
Nåväl, nu tänkte jag ge mig på en kort sammanfattning av loppet. Det började inte särskilt bra. Löparna som körde 100 km och 12 timmars startade samtidigt. Några timmar senare skulle även 48-timmarslöparna starta. Jag gick direkt upp i ledning då det inte var någon annan med samma tidsambition som jag. Däremot hade Beatrice Taavo målsättningen att klara damernas VM-kval som hon också sedan gjorde vilket var inspirerande att se. Jag försökte i alla fall att komma in i 4.00-tempot och tänkte att man kunde lite hyfsat på GPS-klockan men ha någon sekund tillgodo. Det visade sig sedan inte alls stämma.. Resultatskärmen strulade till en början men när den väl kom igång visade det sig att jag hade passerat första milen på 42 minuter medan min klocka sa låga 39 minuter.. Till en början började jag tvivla på om kontrollmätningen av den 407m långa banan verkligen var rätt men det var nog helt enkelt så att GPSen bara visade mycket mer fel där än på de flesta andra löparbanor jag har varit på. Det var ju också en blåsig dag vilket kan påverka. Sedan kan jag såklart ha sprungit lite längre också då jag var tvungen att varva rätt många på bana två under loppets gång och inte hade samvete nog att skrika “kommer bana ett!!!”.
Det visade sig alltså att första tiondelen hade gått i 4.10-tempo istället för 4.00 och jag började redan där ha bryttankar. Jag tänkte att nej, nu skiter jag i detta! Men samtidigt var jag ju pigg i benen och bestämde mig istället för att jobba in det tappade tempot. Några mil snabbare än 4.00 och vid 40 km snittade jag nu tänkta 4.03-farten. När jag närmade mig halvvägs började jag dock inse att något VM-kval skulle det inte bli. Benen var helt enkelt för trötta. Jag tog en toapaus och testade att byta skor. Det var lite av en befrielse att släppa tankarna på 6.45 och istället gå all-in på att bara ta mig runt. Jag hade ju inget direkt B-mål gällande tid utan B-målet var att ta mig runt och få värdefull erfarenhet inför kommande ultror.
När jag väl slog av på tempot så slog jag av ganska rejält och hamnade runt 5.00-tempo. Det gjorde att jag efter ett tag kom in i loppet igen och hittade lite nya krafter. Jag fick också värdefull pepp av min support på plats och även av min tjej Ebba på hemmaplan. Jag la även in perioder där jag lyssnade på musik. Jag försökte motivera mig med olika delmål som att jag efter 50 sprungit längre än någonsin på tävling, efter 65 längre än någonsin överhuvudtaget osv. Pulsen hade vid detta laget gått ner rejält och var vid vanlig distanspuls vilket väl tyder på att det var benen som inte var tränade för det uppsatta medan hjärtat nog var det.
Vid runt 83 km kom en ny svacka och det blir otroligt jobbigt. Låren bara krampade och jag har nog faktiskt aldrig upplevt en liknande trötthet. Vi testade att smörja på en massa liniment och jag stapplade vidare men nu mer runt 5.15-tempo. Med milen kvar vände det dock. Mycket var det säkert mentalt då jag kände att 25 varv och sedan också 12,5 varv har jag ju sprungit på bana en massa gånger förut! Med fem kilometer kvar började jag inse att jag faktiskt skulle klara det den här gången och den glädjen liksom tog över allting. Farten hade nu ökat igen och var nere runt 4.30. De sista varven var verkligen ren glädje och lycka! Det är något speciellt med att ha klarat att pressa sig själv över en längre tid och 100 km gav mig verkligen en ny dimension av detta! Så mycket negativa tankar och så tunga ben relativt tidigt gör att detta, åtminstone rent mentalt är den prestation jag är mest stolt över löpmässigt! I mål kom jag som segrare på tiden 7.34.45. En tid jag ändå är klart nöjd med! Såklart blev det tillslut en bit ifrån VM-kvaltiden men jag har nu en tid att slå i framtiden och det är faktiskt ändå bara ett 20-30-tal i Sverige som har sprungit snabbare på distansen.
Att jag precis skrev i termer av att slå den tiden i framtiden tyder ju på att jag vill springa fler lopp på distansen. Så gick såklart inte tankarna under tävlingens gång men det är ju så vi löpare funkar! Ta alltid ett “aldrig mer” med en rejäl näve salt om det kommer direkt efter eller under en tävling. Resten av denna säsong blir det dock kortare distanser för min del. Jag tänker inte specificera mig än utan vill såklart fortsätta utvecklas på alla möjliga distanser. Vad jag vet är dock att jag i framtiden vill springa mer 100 km och framförallt att jag, som rubriken lyder: är ultra!