Dags igen för att publicera kvartalets krönika från Magasinet Spring även här på bloggen! Första halvan av 2023 har på många sätt varit omtumlande för mig. Jag har på många sätt blivit påmind om just det som rubriken säger, det blir aldrig som man tänkt sig. Förra gången citerade jag Karin Boye och nu citerar jag titeln på en av Gyllene Tiders senaste och mindre kända låtar. Nog har någon sagt den revolutionerande meningen före 2013 men ändå. Nej, det blir aldrig som man tänkt sig, du kan lita på mig.
Löpningen blir ju sällan heller som man tänkt sig men faktum är att just den har blivit nästan precis som jag har tänkt mig och tur är väl det att löpningen har funnits där som någon konstant. Löpningen fungerar på något sätt som en medicin när något känns jobbigt men även privatlivet fungerar som någon sorts dopning för löpning. Nu bor jag i alla fall själv i min lägenhet i Uppsala och mår otroligt bra. De senaste månaderna när jag också har mått så otroligt bra så känns det som att även min löpning har fått ett extra lyft. Det är som att glädjehormonerna ger en kick för löpformen. Jag har inga som helst vetenskapliga belägg för detta som ni säkert förstår.
Jag skrev i förra krönikan om att jag hade drömmar om att springa längre än maraton och att dessa drömmar nog skulle förverkligas under 2023. Det är vad jag har haft i åtanke under mer eller mindre all min träning från årsskiftet och framåt. Ja förutom den träning som har fungerat som ren själslig terapi då för den har också behövts. Mer specifikt så har jag haft SM på 100 km i Bro den 13e maj i åtanke och faktum är att det loppet legat i bakhuvudet betydligt längre än så. Detta av flera skäl. Redan när jag började satsa mer seriöst på löpningen 2017 så sa min dåvarande tränare och nu gode vän Daniel Allard att maraton nog var för kort för mig och att det var på ultradistanserna jag skulle få ut min fulla potential. Just 100km har därför alltid lockat. Jag har nu haft ett år med mer eller mindre ostörd träning och det hade därför varit kul att testa mina vingar på distansen. Bro ligger dessutom nära geografiskt och loppet skulle gå på en platt varvbana.
Med det sagt så har jag inte ändrat något drastiskt i min träning. Jag har sprungit någonstans mellan 70 och 120 kilometer i veckan och kompletterat med ett par timmar annan konditionsträning. Skillnaden från tidigare är att jag har sprungit fler pass över 40 km och försökt få in många kilometer i runt 4.00/km då jag hade tänkt att det skulle vara en rimlig utgångsfart på loppet. Jag har även behållit en del snabbare pass men det har varit ganska sparsamt med dem då de långa och kontrollerade tröskelpassen har fått gå först.
Även om jag vet att jag svarar väldigt bra på grundträning så har det varit lite förvånande hur bra form jag har kommit i även på de kortare distanserna när jag har bedrivit vad jag tror är 100k-träning. I februari slog jag personbästa på 1500m och i april på både milen och halvmaran. Detta alltså trots att jag knappt tränat specifikt för de distanserna alls. När det väl var dags för 100 km den 13e maj kände jag att jag inte hade kunnat vara mer förberedd. De senaste veckorna hade visserligen kantats av en känning i ett knä men det kändes under kontroll. De 10 mil i veckan jag hade sprungit är visserligen lite i jämförelse med många andra på liknande nivå men jag hade också tränat många timmar annan träning och hade fått in flera pass över 50 km, till och med två stycken över 60 så jag kände mig ändå redo för distansen.
När det väl var dags för årets stora mål stämde det inte alls. Från en jättelätt känsla i 30 km, helt okej känsla ett tag till innan höger lår började kännas otroligt tungt och nästan krampande. Denna känsla hade jag förstått om den kom vid 80 km men inte vid 40. Vid 47 km klev jag av banan fylld med besvikelse och tomhet. Kan man vara fylld av tomhet eller säger det emot sig själv? Det var ju inte såhär ultradebuten skulle sluta. Det blir aldrig som man tänkt sig, bara titta på mig. Tankarna efter loppet var såklart många. Gjorde den lilla knäkänningen att jag snedbelastade och därav överansträngde låret? Var min utgångsfart och ambition helt enkelt för hård? Hade jag gjort något fel med formtoppningen som gjorde att jag inte hade dagen? Är jag bara inte bättre än såhär?
Känslan med lite distans till det är dock mer revanschlust än “aldrig mer”. Jag ska visa mig själv att jag visst har på ultrascenen att göra. Jag funderar redan nu på att anmäla mig till ultravasan, eller kanske nästa års SM? Kanske blir det ett eget ultraäventyr istället för en tävling. Ibland borde man kanske släppa lite på kraven. Exempelvis så var mina 32.17 på milen i april något jag bara hade kunnat drömma om förra året men nu kändes det som en självklarhet efter att formen känts så himla god. Jag fick en flaska champagne av min morbror när jag fyllde 18 som han sa att jag skulle dricka efter ett riktigt bra pers. Det var fem år sedan och flaskan står kvar i lägenheten trots att jag ju har persat varje år på någon distans sedan dess. Inget pers har helt enkelt känts tillräckligt bra för att korka upp champagnen. Självklart borde man stanna upp och njuta lite mer av sina prestationer. Det ska jag försöka jobba på men jag ska också fortsätta spänna bågen och sikta högt. Nästa gång vi hörs kanske det finns fler pers att berätta om, kanske har jag druckit upp champagnen, vem vet.
/Lukas
Efter 32.17 på Bålsta stadslopp.