Det är vägen som är mödan värd

Som blivande svensklärare citerar man såklart Karin Boye. Även när det är i en krönika som främst handlar om löpning. Jag har börjat skriva lite krönikor i Magasinet Spring där den första publicerades för några veckor sedan men jag tänkte att jag kunde publicera krönikan även här på bloggen. Trevlig läsning!

Att sätta upp mål. Många motiveras av det. Många håller rent av på med löpning just tack vare det. Att det är så enkelt och konkret. Försök spring en viss sträcka på en viss tid. Klarar du det inte var du inte tillräckligt bra. Då gäller det att komma på ett gäng ursäkter till varför det inte gick den här gången likt att man har varit sjuk, skadad eller sliten inför loppet. Jag själv skulle inte säga att det är strävan efter konkreta mål som är det som får mig att springa. Däremot var det där det började någonstans kring 2015. Att maxa “lilla rundan” på 3,5km och försöka förbättra min tid varje gång. Det gav ju en kick. Idag ser jag betydligt fler värden i löpningen än så men att träna målinriktat mot en viss tid är såklart fortfarande något som triggar mig. Kanske är det mitt största varför inom löpningen. Vem skulle jag lura om jag sa något annat. 

Detta är ju inget som är unikt för löpningen. Många mår bra av att sätta upp mål och jobba hårt för att uppnå dem. Om det så är att läsa ut någon tung bok, lära sig att stå på händer eller våga ta kontakt med nya människor. Jag försöker själv bli bättre på att också sätta upp mål inom andra områden där det finns förbättringspotential. Jag tänker mig att jag ska göra referenser även till det vardagliga livet i mina krönikor. Detta av flera skäl. Dels för att kanske på något sätt intala mig själv att jag inte bara är en löpare och också en massa andra saker men också för att även det övriga livet påverkar löparen Lukas i allra högsta grad och då vore det ju tråkigt att utelämna det. 

Åter till målen. Att sätta upp mål inom löpning kan också innebära en viss press. På elitnivå kan det såklart innebära press från media, sponsorer, klubb etc men för mig likt de allra flesta som inte är på den nivån kommer ju pressen enbart från en själv. Denna press tenderar också att bli större när man satt upp målet ett halvår innan det ska uppnås för att sedan ha det i åtanke under de flesta träningspassen. Det har åtminstone jag fått erfara. Den 11e december sprang jag Marathon i Malaga. När jag den 13e juli bröt SM i halvmaraton med en usel känsla så bestämde jag mig för att släppa på prestationskraven i närtid och försöka vara i så bra form som möjligt i december. 

Egentligen från dess och framåt flöt min träning på oerhört bra. Självklart dök någon liten känning upp då och då men under dessa månader hade jag inget längre avbrott från träning överhuvudtaget. Lite allmän grundträning, tävlingsperiod med flera bra prestationer följt av en maratonspecifik period från oktober och framåt. Formen var nu riktigt jäkla bra. Den allmänna formen var bra och jag hade fått in en jäkla massa långa pass. Till och med några längre än maraton. Det är ju jobbigt att vara ur form men nog är det rätt jobbigt att vara i bra form också! Nu måste man ju prestera i paritet med formen! Sub 2.30 här kommer jag! 

Att ha över 10 veckor i sträck med över 10 mil löpning i veckan har aldrig hänt mig förut. Jag har kunnat springa mer än så några enskilda veckor men sedan har någon skadekänning alltid satt käppar i hjulet. Tänk att kontinuerlig löpning kan göra att man förbättras! Helt otroligt va? Jag har ju kunnat spekulera i tidigare att “tänk om jag hade kunnat träna på si och så länge utan diverse skador. Hur bra hade jag varit då?”. Men jag kan idag också störa mig på folk som pratar om hur bra de hade varit utan diverse störmoment. Att just parera och hantera dessa störningar är ju också en del av “talangen” och förmågan att vara så bra som möjligt. Sedan har ju såklart vissa bra gener för att tåla mycket löpning men gällande genetiska förutsättningar så kommer ju löpning aldrig att vara helt rättvist oavsett vilka parametrar man tittar på. 

När jag väl var där i Malaga så kan jag inte påstå att jag kunde njuta särskilt mycket av resan. Det hade verkligen blivit påtagligt hur mycket löpningen betyder för mig. På förmiddagen dagen innan bara la jag mig, fick en sammanbrott och grät. Prestationsångest är inget jag har haft jättemycket erfarenhet av men den här gången fick jag verkligen känna på det. Kanske var det i kombination med andra existentiella frågor. Något 2.30 blev det inte heller. Det blev dock 2.32, ett stort personbästa och mina bästa prestation någonsin. På förhand var jag inställd på att allt över 2.30 var ett fiasko men väl i mål kände jag mig ändå lättad, nöjd och glad. 

Att Malaga inte gick helt perfekt var säkert bara bra. Maran under 2.30 kan jag ju klara en annan gång. Träningsperioden har ändå varit den bästa hittills i min karriär och likt Karin Boye skriver så är det ju vägen som är mödan värd. För vägen var riktigt bra och den har jag nu tagit med mig in i vinterns grundträning. Först blev det dock lite vila. Något jag faktiskt är riktigt bra på! På två veckor blev det bara två löppass och ingen övrig träning. Sedan dess har jag trappat upp träningen och har efter årsskiftet kommit upp i en rätt hög träningsvolym igen. 

Apropå årsskiftet så förundras jag alltid över hur mycket löpning verkar betyda för folk där kring nyår. Om jag ska raljera lite så känns det ändå som att vissa ibland tar sin löpning lite väl seriöst. Mig själv inräknad och eftersom jag varit mycket i tankarna huruvida man är löpare och hur mycket man faktiskt är en massa andra saker så blev det rätt tydligt när typ 40-åriga löpande män på nyårsafton skriver på Instagram att året 2022 (alltså inte enbart löparåret) bestod av en massa pers, totala km, snittider osv. Jaha? Du har inte familj, barn etc som är en betydligt större del av dig än en fånig hobby som att springa? Att jag ens tänker i dessa banor tyder kanske på min egen ohälsosamma fixering vid löpningen men det var iallafall något jag reflekterade över. 

2023 då? Jag har väl inte helt kommit till klarhet vad gäller mina exakta mål med löpningen under 2023. Gällande övriga livet så kommer jag att kämpa vidare på lärarutbildningen i Uppsala. Något jag trivs väldigt bra med för tillfället. Sedan vill jag såklart upptäcka nya platser och se fina miljöer både med och utan löpning. Åter till min löpning så skulle man såklart kunna hävda att jag borde fortsätta satsa vidare på maran nu när jag har fått ett sånt lyft där. Eller kanske satsa lite på kortare distanser, jag är ju faktiskt bara 22. Faktum är dock att jag snarare sneglar på längre distanser än maraton och jag känner att jag vore dum om jag inte lät min nyfikenhet bestämma för att se hur jag kan prestera där. Det handlar nog snarare om min utveckling som människa än löpare. Vart går min gräns liksom? Exakt vilka ultralopp jag kommer att springa får vi se men något kommer det att bli iallafall. Men de korta distanserna kommer jag inte släppa helt heller. 2023 blir likt 2022 fantastiskt. Det är jag helt övertygad om! 

Vi hörs! /Lukas

En kommentar till “Det är vägen som är mödan värd”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.