Publicerat i Magasinet Spring i juni 2024
Om förra krönikan slutade i glädje och känslan av att träningen bara flyter på obehindrat så börjar denna krönika i den motsatta riktningen. Det skulle såklart vara naivt att tro att träningen skulle flyta på så i all oändlighet men när allt faktiskt går enligt plan är det väldigt lätt att man börjar ta det för givet. Några dagar efter att jag skrev färdigt den förra krönikan, i slutet av februari så började jag iallafall känna av en olustig känsla runt hälen. I början var det mest en stel känsla som släppte efter några kilometer. Det kom också efter att jag hade joggat i snömodd vilket fick mig att tro att det kanske snarare rörde sig om någon väldigt lätt stukning. Efter att ha fortsatt träna som vanligt och även kört ett hårt långpass insåg jag dock att det inte var hållbart att tro att jag skulle kunna träna precis som planerat.
För mig som har lätt att ställa in mig på hur saker ska bli och har “autistiska drag men inte autism” som en psykolog sa så är det förnekelsefasen av en skada som är den jobbigaste för mig. När man har ställt in sig och till och med skrivit ett träningsupplägg som innefattar minst 100 km löpning i veckan, två hårda pass och så vidare så är det väldigt svårt att göra avsteg från det. Jag testar några dagar, tänker att det nog släpper, kanske skjuter upp nyckelpassen någon enstaka dag men tänker fortfarande att de ska in den här veckan. Någon dag senare bestämmer jag mig – nu blir det löpvila tills hälen känns bra! Då känns allt genast lite bättre. Att samla en massa timmar inomhus på cykel eller crosstrainer gör jag ju redan som komplement. När jag är skadad behöver jag bara göra det ännu mer.
När väl acceptansen av läget har nått mig blir situationen alltså alltid lättare, även om måendet såklart kan vara en berg- och dalbana vid eventuella bakslag och liknande. Att bli skadad sex veckor innan vårens stora mål Milano Marathon var såklart inte optimalt men jag försökte ändå tänka att det inte behövde påverka utfallet allt för mycket heller. När väl acceptansen har nått mig så försöker jag ställa om och göra det så bra som möjligt efter situationen. Förutsatt att andra former av konditionsträning funkar så brukar jag försöka köra så mycket av dem som möjligt vid en skada. Den totala mängden träningstimmar bör bli mer än om jag hade sprungit. Då känner jag att åtminstone hjärtat kommer att vara ännu bättre tränat än innan när jag väl sedan kan springa igen.
En hel del hjärndöda pass inomhus blev det. Bland annat 5×20 minuter i tröskelintensitet på crosstrainer. Alltså ett maratonspecifikt pass översatt till crosstrainer vilket om inte annat åtminstone tränar psyket. En vecka gick det väl nästan överstyr. Min situation med jobb och studier tillät mig att mer eller mindre lägga all tid på träning en vecka och jag såg det då som en utmaning att testa hur mycket jag kunde träna på en vecka. Den totala volymen landade på 31 timmar! Ett rejält mängdrekord såklart. Efter tre veckor med väldigt få löppass och några naprapatbehandlingar började hälen kännas löpbar igen. Första tuffare löppasset visade att löpformen snarare var bättre än innan så känslan var att jag verkligen hade svarat bra på den rejäla mängdperioden med många alternativa träningstimmar. Premiärmilen två veckor innan maran skulle bli en bra genomkörare. Kvällen innan loppet känner jag mig dock lite varm, jag kollar tempen och har fått 39 graders feber.. Otroligt trist! Att missa premiärmilen var ju en sak men att också få ytterligare en motgång som försämrade förberedelserna inför Milano var desto jobbigare.
Till start kom jag iallafall efter att ha varit utan sjukdomssymptom i åtminstone en vecka och dagarna inför kändes pulsen på joggar och vilopulsen någorlunda normal. Loppet blev dock en jobbig historia. Målet på under 2.30 hade jag kvar och öppnade första halvan på 1.14 med kontrollerad känsla och puls. Strax därefter fick jag dock betongben som gjorde att jag sedan stapplade i mål på 2.35. Pulsen gick snarare ner men benen gjorde det omöjligt att hålla upp farten. Det var såklart en besvikelse men samtidigt visste jag ju att det fanns flera faktorer i uppladdningen som inte var optimala och jag var också glad över att jag trots tunga ben tog mig i mål på en bra tid trots en väldigt dålig känsla.
Känslan av revanschlust var minst sagt påtaglig. Inom loppet av ett dygn hade jag anmält mig till Bålsta stadslopp, Aros Marathon 50 km och Stockholm Marathon. Jag kom igång snabbare än vanligt efter att maraton och som väl var fick jag inte heller några bakslag på hälkänningen även om det kunde kännas lite stelt till och från. Träningen flöt sedan på och jag hann få in några fartpass innan jag sprang Bålsta stadslopp 10km på 32.27. Endast 10 sekunder ifrån pers tre veckor efter Milano. Nu kändes jag verkligen på gång igen! Därefter kunde jag steppa upp träningen ytterligare och fick tre veckor med 12-13 mils löpning vilket för mig är en hög löpvolym. Under dessa veckor sprang jag också Aros Marathon 50km och Ottarsloppet 23km där det faktiskt blev vinst på båda två! Nu kändes formen riktigt jäkla bra igen så om krönikan började i motgång slutar den definitivt i medgång. Stockholm Marathon som när jag skriver detta är två veckor bort ser därför otroligt ljust ut. Kanske kan jag äntligen spränga 2.30-gränsen, eller åtminstone få en bra SM-placering. Kanske kan jag till och med låta mig öppna den där champagnen jag fick för en massa år sedan som jag skulle dricka vid ett riktigt bra pers? Men det är såklart aldrig heller för sent för någonting att gå åt helvete! Vi för helt enkelt se till nästa gång. Hörs då!
/Lukas