Publicerat i Magasinet Spring december 2024.
I förra krönikan var slutsatsen tydlig, jag är ultra! Slutsatsen som sådan står jag fast vid men det skulle visa sig att allt inte bara var frid och fröjd med de efterföljande veckorna efter att ha sprungit 100 km runt runt på en löparbana. Nu låter det kanske som att jag ådrog mig något jätteallvarligt. Så var det inte. Däremot var jag märkbart sliten och seg längre än jag hade räknat med. Detta resulterade också i ett löparknä som kom och gick vilket gjorde att jag flera gånger fick backa ett steg med träningen.
Så en revidering kanske får vara: jag är ultra – men nog fan sätter det sina spår! Som jag var inne på sist så gick jag ifrån att känna aldrig mer i slutet av loppet till att ganska snabbt efter målgång börja tänka på vad jag kan göra för att förbättra mig till nästa gång och gärna så snart som möjligt. Även om jag inte hade som plan att springa något mer ultralopp under året så hade jag börjat snegla på SM i april 2025. Den tanken har reviderats nu för med tanke på hur lång tid det tog för mig att återhämta mig och få flera veckor med ordentlig träning igen så tror jag att jag har mer att förlora än att vinna långsiktigt på att tävla på 100 km redan i april nästa år. Därför är min högst preliminära plan nu att kapa mina personbästa på milen och maran under nästa år för att sedan kunna konkurrera mer på allvar på 100 km 2026.
Men ett gäng tävlingar sedan dess har det ändå blivit. Gemensamt för nästan alla har varit: bra med tanke på förutsättningarna! Men man vill ju inte ha några dåliga förutsättningar! Det är just därför jag nu i skrivande stund ser fram emot en lång och gedigen grundträning som ska ge mig goda förutsättningar, som inte går att skylla på. Men mer om det sen! Första tävlingen efter 10-milaren på Skövde Ultrafestival i juli var 5000m på hemmaplan i Uppsala. Dessa 12,5 varv sprangs sex veckor efter de 247 varven på bana i Skövde. Under de veckorna hade jag hunnit vila, trappa upp, fått en känning av löparknä, fått behandling och vila för att sedan kunna trappa upp på nytt. Tiden 15.56, tre sekunder från pers var därför just bra efter förutsättningarna.
En vecka därpå vann jag en lokal halvmara i Månkarbo. Efter det kom dock känningen tillbaka med bravur och jag fick backa flera steg i träningen. Där började jag väl helt enkelt tänka i banorna av att 100 km på bana nog fan slet en del! Nu var jag dock trött på att slöa mer gällande den totala träningsvolymen så jag tog mig i kragen och satte igång med dagliga dubbelpass på crosstrainern. Så gick det till i fyra veckor där löpningen stegrades väldigt sakta men säkert. Med vetskap från tidigare känningar av samma slag så testade jag att ändå springa en del korta intervaller med lång vila på löpband vilket faktiskt funkade rätt bra eftersom just löparknä “smyger sig på” och det aldrig hann göra det om jag värmde upp på crosstrainern och sedan körde till exempel 30 x 1 minut. Tilläggas bör dock göras att jag började med detta när läkningen hade gått en bit, i början gick det inte att springa alls. Detta gjorde iallafall att jag ändå kunde få in en del minuter i snabba farter men det var också det enda jag sprang och löpvolymen under dessa veckor låg på ca 20 km per vecka.
När äntligen knät började hålla även för kontinuerlig löpning tre veckor efter bakslaget var det två veckor kvar till Lidingöloppet som från början skulle vara ett av säsongens stora mål. Eftersom knät nu kändes klart bättre var det ändå inte helt uteslutet. Jag hade nu kunnat trappa upp intervallerna till tusingar och även sprungit någon sammanhängande jogg. En vecka innan Lidingö sprang jag Eskilstuna runt 10 km på 33.34. Ja, ni börjar ju kunna det nu: bra efter förutsättningarna. Lite riskabelt var det att tävla så ivrigt men om Lidingö skulle fungera så skulle ju knät klara 10 km åtminstone. Det gjorde det vilket var väldigt skönt men det blev också det längsta löppasset inför Lidingö.
Sista hårda passet inför Lidingö blev faktiskt ännu en tävling. 3000m på 9.08 och nytt utomhus-PB. Det kunde jag ändå klassificera som bra oavsett förutsättningar! Lidingö gick sedan faktiskt bra. Jag sprang på 1.54 vilket jag såklart måste vara nöjd med (med tanke på förutsättningarna) och det får mig ju att drömma om tider en bra bit under 1.50 med en bättre uppladdning. Vad som framförallt gjorde mig glad var att trots den vågade upptrappningen av distans så fick jag denna gång inget bakslag alls gällande knät varken under eller efter Lidingöloppet så jag kunde nu äntligen räkna mig själv som skadefri igen och helt återhämtad från sviterna av 100k-loppet 2,5 månad tidigare!
I och med det kändes det ju tråkigt att stänga säsongen redan i september nu när kroppen äntligen började samarbeta ordentligt igen. Samtidigt lockade tanken på att sätta igång med en väldigt kontrollerad och strukturerad grundträning mot 2025 nästan ännu mer. Kompromissen blev att sikta mot Uppsala Marathon en månad senare. Alltså en väldigt kort maratonuppbyggnad, tävling, säsongsvila och sedan igång med grundträning i mitten av november.
Från Lidingö och de fyra veckorna fram flöt träningen för första gången på länge på helt enligt plan. Det var såklart otroligt härligt och fantastiskt motiverande. Jag började drömma om ett pers i Uppsala och kanske en vinst I loppet. Samtidigt får man ju komma ihåg att fyra veckor maratonträning är för lite så 2.37 (fem minuter ifrån pers) och en tredjeplats var nog ungefär vad jag hade kunnat förvänta mig. Ja det var bra utefter förutsättningarna helt enkelt..
Där stängde jag säsongen och tog säsongsvila vilket alltid öppnar för reflektion. Hur skapar jag då bra förutsättningar? Förutsättningar som inte går att skylla på! Något jag har märkt under de senaste åren är ju att jag faktiskt svarar väldigt bra på träning inför 100 km. Men jag skulle ju inte springa 100 km 2025? Korrekt! Men träningen jag har gjort inför tror jag ändå att jag kan plocka mycket godbitar ifrån för att göra en riktigt bra grundträning. Alltså mycket mängd och mycket löpning kring min tänkta tävlingsfart på 100km vilket ju också blir någon form av lågtröskel. Plockar vi bort de allra hårdaste långpassen, själva tävlingen och istället lägger in några snabbare tröskelpass också så tror jag att vi har ett riktigt bra grundträningsupplägg även för kortare distanser! Det ska jag nu köra på med i minst fyra månader för att 2025 inte kunna skylla på några dåliga förutsättningar. Om det sedan håller helt fläckfritt är såklart inte särskilt troligt men jag gör ett försök. I nästa krönika får ni såklart höra hur det har gått. Hörs då!