Jag fortsätter publicera mina krönikor som jag skriver i Magasinet spring här några månader i efterskott. För er som vill läsa dem direkt när de kommer ut rekommenderar jag såklart att prenumerera på tidningen. Här kommer min fjärde krönika:
Vinter och grundträning pågår i skrivande stund. När detta publiceras är det mars, vårkänslorna börjar smyga sig på och kanske har man börjat träna lite mer tävlingsförberedande inför vårens alla tävlingar. När denna krönika skrivs är det dock februari och det snöar utanför fönstret. Som ambitiös löpare har man vid detta laget förhoppningsvis hunnit komma igång med årets ambitiösa träningsplan och visat för sig själv att ambitionerna inte bara var naiva drömmar som kom upp med några promille i blodet på nyårsafton utan faktiskt också fullt görbart. I februari är man också klar med att blicka tillbaka på det föregående året och fokuserar nu enbart framåt. Jag tänkte dock börja med att trotsa det och blicka tillbaka lite ändå.
2023 var på många sätt ett omtumlande år för mig. Ett år likt inget annat där jag brutit nya barriärer i min löpning och sprungit träningspass och tävlingar som jag ett år tidigare inte hade trott att jag skulle klara av redan 2023. Samtidigt har jag behövt bryta flera av säsongens viktigaste lopp vilket gör att man såklart börjar tvivla på framförallt sin mentala hårdhet. Jag har också under hösten haft en rad förkylningar med feber vilket aldrig har skett tidigare i den utsträckningen och det bidrog tillslut till att jag för första gången sedan jag började satsa på löpning inte fick kröna säsongen med ett nytt personbästa på maraton. Någon gång skulle väl den sviten ändå brytas och dessa motgångar känns ändå otroligt små i relation till den stora tragedi som hände i november, som de flesta såklart har koll på och som det stod om i förra numret. Att 21-åriga Emilia Brangefält inte finns med oss längre – en person som tidigare varit en del av mitt liv. Det har för mig såklart varit en otrolig sorg och var anledningen till att jag inte skrev någon krönika sist. Samtidigt är min smärta ingenting jämfört med hennes anhöriga som var en del av hennes liv också vid tiden när det hände. Det går inte att ta in vilken smärta de har gått igenom och fortfarande gör, så mina tankar går till hennes nära och kära.
Med det i åtanke är jag så oerhört tacksam för den plats jag faktiskt är på i livet med studier, jobb och fritid som jag trivs med och för alla fantastiska människor som jag har vid min sida. Detta skapar förutsättningar för att även löpningen ska gå så bra som möjligt. För även om löpning faktiskt bara är en hobby så är det för mig en jäkligt viktig sådan och något som jag brinner så oerhört mycket för. Någonstans handlar ju ändå livet om att nå sin fulla potential och jag tror att jag har en rätt stor sådan inom just längre löpning och under 2024 tänkte jag fortsätta jobba för att närma mig den. Gällande studier så har jag nu passerat halvvägs i den femåriga vägen mot att bli gymnasielärare. Även där ser jag såklart fram emot att nå min fulla potential vilket lär ta ännu fler år.
För att återknyta till inledningen så är det just så som jag skrev. De ambitiösa målsättningarna vid årsskiftet var banne mig inte bara drömmar, åtminstone känns det inte så just nu. För om utvecklingen under hösten i perioder stod still på grund av sjukdomar så känns det nu som att jag tar kliv framåt varje vecka. Jag blandar hårda pass, långa äventyrspass, andra träningsformer än löpning och det har till och med hunnit bli personbästa på 3000m mitt i grundträningen inte bara en utan två gånger. Det mest minnesvärda träningspasset var förmodligen när jag sprang från mitt nuvarande hem i Uppsala till mitt hem där jag växte upp utanför Enköping vilket landade på 56 km. Det gav verkligen den där känslan av att vara en urmänniska. Att transportera sig till fots av egen maskin.
Något jag faktiskt också är stolt över är att jag har spelat en hel del innebandy under vintern. Bara på skoj med Mantra IF i Uppsala, men ändå! Det hade jag inte vågat mig på på grund av skaderisken för några år sedan men nu kände jag helt enkelt att jag ville det och det har varit både jäkligt kul och jobbigt! Jag tror att de korta explosiva rörelserna det ändå blir i innebandy inte är helt fel att underhålla när man tränar lite mindre specifikt. Framförallt tycker jag att ibland måste man verkligen tänka bort eventuella risker och bara göra det som känns kul! Får man dessutom bra träning av det är det ju en bonus.
Nu från februari är det i alla fall dags för att träna lite mer specifikt där de stora målen för våren är Milano Marathon och SM på 100 km i april. Kanske får innebandyn prioriteras bort en del då. På maraton ska jag under 2.30, det är inget snack om saken. På 100 km vill jag ta mig igenom loppet på ett bra sätt och visa för mig själv att ultra faktiskt är något för mig. Jag ser verkligen fram emot loppen och resan dit för att försöka komma dit så förberedd som möjligt. Jag tycker också att det ska bli spännande med kombinationen att träna både för maraton och för 100 km då det bara är tre veckor mellan loppen. Jag tror ändå att mycket av träningen funkar bra för båda distanserna och att jag skulle kunna komma i bra slag inför båda loppen även om tre veckor emellan kan vara något tight. Det blir en spännande utmaning helt enkelt och jag jobbar vidare på att nå min fulla potential. I nästa krönika får ni veta hur det gick. I loppen alltså, den fulla potentialen lär inte vara nådd redan då. Syns om någon månad!