Sedan förra inlägget har jag kommit igång med tävlingar och hunnit med ett antal lopp. Det har faktiskt även blivit ett personbästa! Jag har fått till en någorlunda kontinuitet på kvalitétspassen men den totala mängden har varit långt ifrån där jag skulle vilja. Knäproblemen är fortfarande inte helt borta och uppladdningen inför Stockholm känns ganska långt ifrån optimal.
I mitt senaste blogginlägg skrev jag om att jag hade sprungit startmilen på 36.19. Veckan därpå kunde jag träna på rätt bra och det blev min första vecka över 90km och första långpasset på över 30. Onsdagen den 17e april veckan efter sprang jag sen Örebro AIK Halvmaraton på tiden 1.18.40. Det var en tid som kändes oväntat bra med tanke på förutsättningarna och jag fick lite hopp inför säsongen. Det blev mitt nästbästa tid på halvmaran och lite mindre än tre minuter från personbästa.
Veckan därpå blev det ytterligare än tävling. Denna gång 10 000m och tiden 35.29. Inte heller denna gång var jag särskilt långt ifrån personbästa (38sekunder). Dock var det min debut på distansen om man räknar bana separat. Under helgen sprang jag sedan ett kuperat långpass på 36km vilket blev mitt i särklass längsta hittills i år både sett till tid (3h) och distans. Att knät dessutom kändes relativt bra både under och efter passet var mycket skönt!
Dessa två veckor blev det lite mindre mängd (ca 70km) till förmån för tävlandet. Veckan därpå blev det däremot en till vecka på 90km även om det blev en tävling även denna helg. Denna gång var det ”Aros Marathon – 25km” som stod på agendan. Det var ett riktigt roligt lopp på bitvis svårsprunget underlag och det blev ett riktigt bra träningspass. Jag kom på 3e plats. Veckan därpå blev min bästa hittils i år. 105km löpning och ett långpass på 38km! Långpasset gjordes den 12e maj och alltså 20dagar innan maran. Detta blev det sista riktigt långa långpasset. Några riktigt långa pass med marafart har det inte direkt blivit alls den här gången. Jag har ju däremot fått till en hel del tävlingar på 21-25km så jag hoppas att dessa duger som lite hårdare långpass. Jag har fram till denna vecka också fortsatt med minst ett hårt styrkepass varje vecka så de totala träningstimmarna har ändå varit rätt bra.
Veckan därpå blev en tävlingsvecka varav den ena var ett av vårens stora mål, nämligen Göteborgsvarvet. Jag förstod ju dock att det skulle bli tufft att utmana mitt personbästa från Stockholm Halvmarathon i höstas i och med att min träning inför inte har varit i närheten nu jämfört med då men jag ville ändå ge det ett försök åtminstone. Först blev det dock en träningstävling på tisdagen. Det var 5000m på Arosvallen i Västerås och arrangerades av Västerås FK. Trots att tävlingen bara var två dagar efter långpasset på 38km så lyckades jag med mitt mål att gå för sub17 efter en stark spurt på de sista varven. Tiden landade på 16.55.87 och är personbästa med 24 sekunder. Jag har aldrig tajmat en bra form och 5000m-tävling så det var kul att få putsa till perset lite.
Efter detta blev det väldigt lugn träning fram till Göteborgsvarvet på lördagen. Väl på lördagen var alltså planen att testa gå för personbästa och då skulle det krävas en fart på 3.36/km eller snabbare. Jag höll uppe en bra fart första halvan och låg väl iallafall nästan i fas men broarna tog rejält på krafterna och under andra halvan fick jag ändra målet till säsongsbästa och slå min tid från tidigare i år på 1.18.40. Det lyckades jag också med och kom i mål på 1.18.28. Det är jag ändå relativt nöjd med, speciellt då Göteborgs bana är betydligt tuffare än Örebro. Det visar ju ändå att det går framåt iallafall.
Att det inte gick bättre har inte så många andra förklaringar än att jag helt enkelt tränat för lite vad gäller både distans och längre intervaller. Farten finns ju uppenbarligen eftersom det ändå gick bra på 5000m. Formen är inte det som grämer mig mest dock utan det är mitt problem med knät. Det är visserligen sällan under varken träning eller tävling som det gör så pass ont att jag vill bryta ett pass (även om det har hänt ett fåtal gånger) men det är något som inte känns helt rätt i knät helt klart.
Så varför tävlar jag trots att jag har problem med knät? Någon typ av konstig känsla i knät har egentligen funnits till och från sen november förra året ungefär.Ibland har det känts som att det är helt borta men sen så har det plötsligt kommit tillbaka trots att jag har varit försiktig med att öka träningsmängd, fart osv.. Känslan eller ”det onda” har känts på olika sätt under perioderna och på lite olika ställen på knät så jag vet inte ens om det är samma känning jag haft under hela tiden.
Trots att jag har tagit lunga perioder och en hel del vilodagar helt utan löpning verkar det inte bli bättre, styrketräningen har inte verkat hjälpa och det verkar inte heller bli särskilt mycket sämre av att jag tränar och tävlar. Jag har också varit hos ett antal sjukgymnaster/naprapater där ingen kunnat se vad det är för problem jag har och inte heller på röntgen kunde man se något. Jag har väntat på en tid för magnetröntgen i ca tre månader och jag hoppas att kunna få något besked efter det. Därför tävlar och tränar jag på på en nivå som känns okej tills vidare med hopp om att det åtminstone inte ska bli sämre i knät.
Just nu är det bara Stockholm Marathon kvar av tävlingar inplanerade inom den närmsta tiden och jag tänker att jag tar en väldigt lugn period efter det och hoppas att problemen ska försvinna helt då. Annars får jag söka vidare efter hjälp för att få bukt med problemen om man inte skulle se något på magnetröntgen. Jag kommer ju dock såklart att bryta loppet i Stockholm om det börjar göra ondare än vanligt i knät för att inte riskera att resten av säsongen blir lidande.
Dagen efter Göteborsvarvet blev det en vilodag och sedan tre dagar av lugn distans innan det var dags för det sista tuffa passat inför maran. Det ägde rum på torsdagen nio dagar innan och skulle vara en halvmara runt marafart men känslan var väldigt dålig i kroppen och jag fick bryta vid 15km efter att snittfarten var betydligt långsammare än tänkt. Passet blev totalt 26km och blev det sista långpasset inför maran. Efter passet började jag känna mig lite hängig och jag blev sedan förkyld med halsont i 3 dagar. Jag skulle tro att det var en bidragande orsak till att passet kändes så segt. Sen kan jag ju ha varit sliten från Göteborgsvarvet också.
En förkylning helgen innan är ju såklart inte optimalt för den redan dåliga uppladdningen. Däremot kanske det var bra för knät att få ett par dagar extra vila helt utan träning? Sen kan jag ju iallafall hoppas att de ofrivilliga vilodagarna ger en extra formtopp till loppet. Veckan skulle legat på runt 80km men blev nu istället 60 vilket ändå känns fullt godkänt.
Nu är jag iallafall frisk och har fått till två lättare fartpass för att få lite fart i benen. Nu finns det inte mycket mer jag kan göra inför loppet mer än att sova och äta bra. Loppet får helt enkelt gå som det går man jag ska åtminstone ge det ett försök och göra mitt bästa. Det ska hur som helst bli jäkligt kul att springa en mara på Stockholms gator för första gången. Det lär ju komma ett inlägg om hur loppet har gått senare. Hörs då!
//Lukas