Blogg

Höstrusket Marathon!

Sedan jag skrev förra inlägget där jag precis hade slagit personligt rekord på halvmaran har det hänt en hel del. Det har blivit en hel del störningar i träningen men det har också varit en del framgångar. 

Efter halvmaran i Köpenhamn så kom jag igång hyfsat bra med träningen igen relativt fort och sprang ett intervallpass på torsdagen veckan efter där känslan var okej. Den helgen åkte jag dock på en förkylning och fick vila några dagar ifrån träning. Tanken var att springa ett hårt långpass den helgen eftersom det var tre dagar kvar till maran. 

På måndagen kände jag mig hyfsat pigg igen så jag körde långpasset då istället. Jag valde pga förkylningen att hålla nere farten och istället göra det lite överlångt på 45km och passet blev istället väldigt hårt av den anledningen. Att passet dessutom sprangs på löpband gjorde det ju till en rejäl mental prövning. Dagarna efter blev iallafall lugna och på torsdagen blev det en träningstävling på Mälarenergi Night Run 13km. Benen var fortfarande rejält sega efter måndagens långpass men det blev ett bra snabbdistanspass och jag lyckades komma på en andraplats. 

Träningen fortsatte att rulla på enligt plan. Jag hade en liten känning i höften efter långpasset vilket gjorde att jag böt ut några pass mot crosstrainer eller cykel men i det stora hela rullade det på bra. Tisdagen den 1a oktober 12 innan maran var det dags att köra det sista hårda passet. Det var en halvmara i marafart. Passet gick bra och sprangs på 1.18.09 vilket visserligen inte kändes jättelätt men det var ändå min tredje bästa halvmara så att göra det på träning kändes som ett bra besked. 

Förkylningen som jag hade haft veckan innan satt dock i lite fortfarande. Inte någon fara trodde jag men när jag kom hem från träningen på kvällen började jag känna mig hängig och hade fått feber. Detta gjorde att jag fick ta två vilodagar innan jag försökte komma igång och springa igen. På lördagen (8 dagar innan loppet) sprang jag 25km i 5.30tempo. Jag tänkte att så länge jag håller det lågintensivt borde det vara lugnt men det visade sig vara fel.. Jag blev sämre igen och fick vila ytterligare två dagar.  

Nu började det kännas lite kritiskt. Jag ville ju bli helt frisk till maran men samtidigt ville jag ju hinna få till något lättare fartpass för att få igång benen. Det försökte jag då med på onsdagen efter att ha joggat lätt på tisdagen. Passet blev 3000m i tänkt tävlingstempo och sen en snabbare 500ing. Känslan kändes hyfsad under passets gång men fortfarande flåsigare än det borde vara. Detta hade jag inte varit orolig för annars men nu var jag det. Oron visade sig vara befogad. Bakslag igen.. Jag vaknade morgonen därpå och kände mig febrig igen. Nu var det kritiskt på riktigt! 

Jag fick återigen vila helt i två dagar och på fredagen två dagar innan loppet åkte vi till Holland. Jag hade börjat ställa in mig på att jag nog skulle få lov att hoppa över loppet och jag tänkte att det ändå skulle bli en trevlig resa. Jag skulle ju ändå heja på alla andra jag kände som skulle åka med och springa. Efter en testjogg på lördagsmorgonen beslutade jag att inte starta vilket jag inte ångrar en sekund. Kroppen var verkligen inte 100 och även om jag hade kunnat genomföra loppet hade jag aldrig kunnat prestera bra. Jag fick istället glädjas åt flera andra bra prestationer. Bl.a min träningskompis Jonatan som sprang på 2.38 efter månader av bra träning vilket var väldigt inspirerande och pappa som slog personbästa på halvmaran. 

Så hur gick tankarna nu? Var det bara att lägga ner säsongen nu när årets stora mål fick ställas in? Nja så lätt tänkte jag inte ge upp. Det blev dock hela sex dagars vila innan jag kände att jag vara redo för att testa springa igen. Denna gång utan bakslag. Jag hade sett att tävlingen Höstrusket i Stockholm i år även skulle köra maraton distans och denna tänkte jag rätt långt innan skulle funka som ett ”backup-lopp” om något skulle skita sig. Nu gjorde de ju också det. Loppet var den 2a november. Alltså tre veckor efter Eindhoven och när jag kom igång igen var det bara två veckor kvar. 

De första passen efter sjukdomen kändes väldigt sega. Nästan alla fick kortas av och bli både lugnare och kortare än vad jag hade tänkt mig. Detta berodde dels på att kroppen kändes väldigt seg men också för att det kändes sådär runt höften och ljumsken och detta verkade inte blivit bättre trots den påtvingade vilan. Första kvalitetspasset blev en halvård mil i på runt 38,40 vilket kändes hyfsat. Detta var på fredagen 8 dagar innan loppet. På söndagen körde jag ett långpass vilket blev lite av ett test för att se om det var värt att köra maran. Det blev 25km i 4.20tempo och kroppen kändes inte så mycket sämre efteråt och därför gav jag inte upp tanken om loppet. 

På tisdagen blev det ett intervallpass med tusingar. Tanken var inte att gå helt max men känslan var att det var riktigt jobbigt. Samtidigt gav tiderna ändå sken av att formen var påväg tillbaka lite iallafall. Nu blev det bara vila och lugn jogg fram till loppet på lördagen. Jag gick hela tiden runt och var orolig för att kroppen inte skulle hålla men jag var ändå inställd på att åtminstone starta loppet och tillåta mig själv att bryta om det skulle börja göra väldigt ont. 

Lördagen den 2a november var det iallafall dags för start. Det var en kylig morgon men väldigt vindstilla. Jag körde splitshorts som vanligt men en långärmad tröja istället för linne. När jag stod på startlinjen kände jag mig taggad och kroppen hade åtminstone känts bra på uppvärmningen. Tanken var att gå ut i en fart runt 3.50 men gå rätt mycket på känsla eftersom det var osäkert hur formen var. 

Farten i början blev som tänkt. Jag hamnade själv ganska snabbt och hade runt 5 löpare framför mig. Jag kände att det var onödigt att ta ut sig för hårt för att ha någon att springa med utan tänkte att jag gör mitt eget lopp. Jag hade runt 19 minuter vid första femman och 38 vid första milen. Efter ett tag kom jag ikapp Marcus Nilsson från Luleå som jag snackat med lite innan. Vi sprang ihop en bit och vi hade ungefär samma målsättning. Jag släppte honom efter ett tag men kom sedan ikapp igen efter några kilometer. 

Vid en vätskestation strax innan halvmarapasseringen var det väldigt trångt då många 10km-löpare var där och jag drog en spontan chansning att strunta i den. Det innebar att jag sprang ifrån Marcus men jag började fundera på om det kanske var helt idiotiskt att skippa energin bara för att jag skulle tappa några sekunder men så blev det iallafall. Halvmaran passerades på 1.20.14. Jag hade här insett att SM-kval på 2.39 var kört men det hade jag räknat med redan innan efter den struliga uppladdningen. Personbästat på 2.45.31 skulle dock fortfarande kunna slås. 

Jag kände mig fortsatt pigg trots missad sportdryck och jag fick tag på sportdryck vid alla resterande kontroller. Jag började känna en del vid höften och ljumsken men det kändes tillräckligt bra för att jag skulle gå ut på ett tredje varv vid 22km. Eftersom jag sprungit ett par långpass där känslan varit sådär tidigare men där det ändå inte blivit särskilt mycket värre efteråt så kände jag att det skulle behöva börja göra ovanligt ont för att jag skulle bryta. Jag tänkte ju ändå ta en väldigt lugn period efter loppet. 

Jag fortsatte att hålla ett bra tempo. Jag tappade något men jag visste att så länge jag kunna hålla under 4min/km så skulle det bli personbästa och det kändes fortfarande rätt enkelt. När det var dags att gå ut på sista varvet vid 32km så hade jag övervägt en del om det var läge att bryta. Höften hade börjat kännas mer än innan. Min tränare ropade att jag låg tvåa vilket kom som en överraskning. Minst två personer framför måste därför ha brutit. Det motiverade mig att fortsätta och jag körde på ett tag till. De kommande kilometrarna började det dessutom kännas bättre igen. 

Efter detta kändes det faktiskt väldigt bra. Jag kunde motivera mig med att det nästan säkert skulle bli pers så länge jag tog mig i mål och höften kändes aldrig sämre igen under loppet. Jag började räkna ner och det blev mindre och mindre kvar. Det som störde lite var att vid 40km började det krampa i baksidan och jag fick dra ner tempon ett tag. Jag blev lite rädd, tänk om jag skulle få stanna för kramp!! Som tur var släppte det efter ett tag och sista kilometern blev därför ganska behaglig. När jag närmade mig målet mötte träningskompisen från Västerås Hassan mig och peppade. Han sprang även med en bit. När jag sprang på målrakan var jag otroligt glad och lättad. Sån otroligt härlig känsla att jag fick till det ändå trots allt strul! 

Jag och Hassan i slutet av loppet!
Jag och 3an Marcus.

Vid mål träffade jag flera löparkompisar och även mamma och pappa såklart som supportat under loppet. Jag träffade även Marcus som sen kom i mål på tredje plats. Sen bar det av hemåt för att vila! Jag är som sagt väldigt nöjd med loppet trots att det inte blev något SM-kval som var årets stora mål. Personbästa tyder ändå på en utveckling och så länge utvecklingen går i rätt riktning är det positivt. Jag har ändå börjat fundera på att det verkligen är värt att satsa på maraton nästa år. Just nu lutar det år att jag tar ett år där jag satsar på kortare distanser och hoppas att det kan minska skadorna men mer om det i ett senare inlägg. Nu blir det iallafall några väldigt lugna veckor med minimalt med löpning för att återhämta mig både fysiskt och mentalt. Ses sen!

Köpenhamn Halvmaraton!

Efter ett par veckor med bra mängd var det dags att trappa ner lite för att åka till Köpenhamn och springa deras snabba halvmara! Så hur gick det? 

På tisdagen innan loppet körde jag det sista hårda passet som bestod av 3×2000, 6×1000 på bana med en minuts vila. Passet gick bra och gav förhoppningar inför helgen. Farten snittade runt 3.24 och jag kunde avsluta sista tusingen på 3.17. Efter det blev det lugn distans med lätta fartökningar och vila helt på fredagen. Loppet skulle gå på söndagen vid 11.15. 

Själva vistelsen i Köpenhamn skulle bli rätt kort men intensiv. Jag åkte till Köpenhamn tillsammans med coach Danne och Hassan från Västerås som han också är tränare för. Hassan sprang också loppet. Vi åkte på lördagen och åkte hem igen på söndagen direkt efter loppet. Resan gick iallafall felfritt och vi kom i god tid till hotellet och kunde hämta nummerlappar på lördagen. Jag och Hassan tog en lätt jogg för att få igång benen lite efter bilresan innan det var dags att äta middag. 

På söndagen vaknade jag utvilad och hade sovit bra. Jag var lite rädd för att jag skulle åka på en förkylning lagom till loppet då resten av min familj varit sjuka men jag verkade iallafall ha klarat mig vilket såklart var skönt. Vi åt frukost på hotellet runt klockan 7 och vilade sen ett tag till på rummet innan det var dags att ta sig till starten. 

Väl på plats hade vi tid på oss att kolla in vart starten gick och kunna värma upp ordentligt. Alla med meriter mellan 1.09-1.30 startade tillsammans så det gällde att få en bra placering vid starten. Jag och Hassan lyckades tränga oss fram längst fram i gruppen så trängsel i starten blev aldrig något problem för mig. Vädret var inte heller något man kunde klaga på. Visserligen blåste det en hel del men med tanke på hur mycket folk det fanns att lägga sig bakom kändes det inte som det påverkade särskilt mycket. Temperaturen var iallafall perfekt! 

Starten gick och målet var att försöka ligga någonstans mellan 3.30-3.35. Mitt pers på 1.15.57 (3.36) skulle isåfall slås. Första kilometern passerades på 3.37 vilket visserligen var lite för långsamt men det kändes ändå bättre det än att stressa i början. Första femman passerades på 17.44 (3.33). Jag låg alltså bra till men känslan var inte jättelätt. Samtidigt visste jag att jag inte hade värmt upp så långt så kroppen kanske behövde komma igång lite. 

Vid 7-8km kändes det fortfarande inte som att kroppen hade kommit igång och det kändes inte så mycket lättare än vid samma sträcka på ett milslopp tyckte jag då. De negativa tankarna började komma men jag fortsatte att kämpa. “Det blir nog bara säsongsbästa i bästa fall” tänkte jag ett tag. Jag ändrade skärm på klockan för att inte se farten och kämpade på så bra jag kunde. När klockan plingade för km-passeringar märkte jag dock att jag höll fortsatt bra fart och känslan i kroppen hade inte blivit sämre. Snarare tvärtom! 

Jag passerade milen på 35.36. Den tiden är inte särskilt långt ifrån mitt säsongsbästa på milen (35,03) samtidigt visste jag ju att jag var i bättre form än på väldigt länge. Det hade ju de senaste passen visat. När jag närmade mig 15km hade det vänt mentalt när klockan fortsatte visa bra kilometertider. Jag var verkligen inte säker på att det skulle bli något pers men jag visste att jag åtminstone skulle ligga i närheten och jag hade en del krafter kvar. 

Båda femmorna 10-15 och 15-20 gick i 3,37-fart. Jag kunde alltså hålla upp farten hyfsat. Vid runt 19 kände jag att det var lite kvar och försökte trycka på lite extra. Ner det lutade lite neråt vid 20 började jag bygga upp för en spurt och man såg sen målet redan med kanske 800m kvar. Jag pressade allt vad jag hade och sneglade på klockan som visade 3,20-fart. Det var inte förrän med kanske 400m kvar som jag insåg att jag skulle slå personbästa men jag fortsatte att pressa allt hela vägen. Sista 1,1 hade gått i 3,24-tempo och sluttiden landade på 1.15.25. Pers med 32 sekunder! 

Riktigt skönt att slå personbästa! Speciellt på halvmaran där jag nog haft bäst pers även innan. Speciellt skönt är det ju såklart eftersom det varit ett väldigt tungt år med en hel del skadeproblem. Detta blir skönt att kunna ha med sig vid eventuella skador i framtiden att jag kommer komma tillbaka starkare bara jag fortsätter att kämpa! Efter målgång så träffade jag Hassan och Danne och vi gjorde oss ganska snabbt i ordning för att ta oss mot bilen och åka hemåt. Hassan född 01 gjorde även han ett bra lopp med 1,09 i debuten på distansen!!

Nu är det fyra veckor kvar till Maraton i Eindhoven. Förra året persade jag fyra veckor innan på Stockholm Halvmarathon. Nu står jag i ungefär samma läge. Den gången gick maran betydligt sämre än tänkt. Mycket pga knäskada som kom efter halvmaran som gjorde att de följande två veckorna blev nästan helt utan löpning. Denna gång hoppas jag att jag kan träna på hyfsat och att de tidigare problem jag haft fortsätter hålla sig på avstånd. Då tror jag att det kan gå riktigt bra i Holland i år. En dröm jag haft länge är ju SM-kvalgränsen på 2.39. Kanske kan det gå vägen denna gång? Det ser vi den 13e oktober! Hörs! 

//Lukas 

Igång med maratonträning!

Efter att tränat upp farten under i 6 veckor är det dags att fokusera fullt på maraton! Så hur har träningen gått och hur är det med knät? 

I förra inlägget skrev jag om att jag hade varit hos Idrottsskadecentrum i Uppsala och fått lite nålar i knät för att bli av med vätska. Det känns verkligen som att det har hjälpt! Det högra knät där jag haft problem blev successivt bättre och bättre. En sak som dock störde mig var att jag började känna lite i vänster knä istället. Det var dock ingen Bakercysta i det knät utan förmodligen bara lite irriterat pga kompensation. Efter att ha varit där 3 gånger känns nu knäna bättre än på väldigt länge! 

Detta betyder inte att kroppen känns helt hundra eller att jag springer runt på distanspassen och njuter. Tyvärr inte. Skavanker finns fortfarande här och där men i det stora hela går allt fortfarande åt rätt håll och jag försöker att hela tiden tänka positivt och lyssna på kroppen. Så hur har träningen gått sen sist? Hur är formen?

Den 15e juni blev det en träningstävling på 10 000m. Detta var 6 dagar efter första behandlingen för knät. Tanken med denna träning var att testa gå ut ovanligt hårt i runt 3.20fart och se hur länge det höll. Det höll inte hela vägen men blev ändå en bra genomkörare där jag hade 17.01 efter första 5 (5sek från 5k pers) och sluttiden landade på 34.59 efter att ha tröttnat rejält sista halvan. Detta var endast 8 sekunder från mitt personbästa på milen och perset borde alltså kunna hänga farligt med en mer jämn fart under loppet. 

Träningstävlingen på bana.

Efter detta tränade jag på med en okej mängd och intervallpass med fokus på hög fart och lite längre vila. Träningen rullade på hyfsat och trots att jag kände av både knäna lite till och från så blev det aldrig några inställda pass med undantag för 3 dagars förkylning. Som avslutning på denna träningsperiod hade jag en liten träningsperiod med två st tävlingar på 1500m, en på 800m och kvartsmaran på Kk-joggen i Katrineholm. 

Det blev lyckat och det var debut på dessa distanser. Första loppet på 1500m gick på 4.35 och jag lyckades sen förbättra mig fem sekunder ner till 4.30 på nästa. 800m sprang jag på 2.13.27 vilket var helt okej även om jag nog borde kunna förbättra den tiden också med lite mer erfarenhet. Det var iallafall kul att pröva dessa distanser men det kommer inte bli någon satsning på medeldistans kan jag lova. Bristen på snabba muskelfibrer känns ganska stor. Däremot kan det nog bli mer fokus på fart i vinter igen efter maran. 

Kvartsmaran i Katrineholm gick bra även den. Jag satsade på att försöka ligga under 3.30fart hela vägen vilket inte riktigt höll. Jag gick i mål på tiden 37.08 och passerade milen på 35.14. Snittet blev 3.31 och tiden är ändå nästan en minut bättre än förra året så jag är ändå nöjd eftersom att resultaten fortsätter gå i rätt riktning. Något som dock är surt var att jag slutade på en 9e plats och topp 8 fick prispengar.. Men sånt är livet! 

Nu blir det iallafall fullt fokus på maraton i träningen. Det innebär alltså längre intervaller med kort vila, längre långpass och mer mängd. Jag ska nu vara noga med att lyssna på kroppen och inte trappa upp mängden för fort. Jag ska inte heller stirra mig blind på mängden löpning och inte vara rädd för att byta ut ett löppass ibland mot alternativträning som cykel eller crosstrainer. 

Jag har efter Kk-joggen också hunnit med lite fler tävlingar. Midnattsloppet på 35.34 och Blodomloppet Västerås på 35.03. Båda känns som hyfsade resultat även om det inte är några topprestationer då det känns som jag har lite mer att ge. Årets bottennapp kom däremot på Sommarspelen 5000m som blev en DNF efter 3800m. Jag kände mig seg och sliten både fysiskt och mentalt och kände helt enkelt att det tillslut inte gick mer efter några varvs plåga.. Jaja bara att gå vidare! 

Midnattsloppet 2019

Löpmängden har jag fått upp en del med tre veckor hittills på 10+ mil med en hel del alternativträning utöver det. Jag märker hur formen verkligen känns uppåtgående när jag ökar mängden distans. Pulsen på de lugna distanspassen är betydligt lägre än för några månader sen! Kroppen känns för tillfället ändå okej. Det finns lite små känningar här och var men så länge jag fortsätter vara lyhörd, lyssna på kroppen och inte är rädd för att justera något i min planering ska dessa inte vara någon fara. 

Igår 7/9 så fick jag till ett riktigt bra nyckelpass inför maran. Jag sprang loppet ABB Västerås Halvmara med lite extra lång uppvärmning och nerjogg och fick ihop 35km totalt. Loppet kändes bra och tiden landade på 1.23.30 på en kuperad bana i terrängspår. Septembers första 7 dagar blev 152km så jag har verkligen börjat få upp mängden i benen nu! Nu närmast är det halvmaran i Köpenhamn som står på agendan om 1 vecka. Efter det är det ytterligare en månad till Eindhoven Marathon. Jag hoppas att jag kan hålla i kontinuiteten fram till Eindhoven för då tror jag att det kan gå riktigt bra där. Det var allt för denna gång, hörs! 

//Lukas

Vad händer nu?

Nu har det gått ungefär en månad sedan ett av årets viktigaste händelser löpmässigt Stockholm Marathon. En händelse som dock varit ännu större är att jag även tog studenten för en månad sen. Så vad händer nu? 

Efter maran blev det såklart en lugnare period träningsmässigt vilket passade väldigt bra eftersom jag tog studenten på onsdagen efter. Då kunde man fokusera på att förbereda inför det och slapp försöka klämma in särskilt många träningspass. Själva studentdagen var riktigt rolig. Kul att få spendera den både med sina klasskompisar och med släkt och vänner. Det känns som ett nytt kapitel i livet börjar och man blir lite mer vuxen. Den klassiska frågan man får på sitt studentfirande är ju “så vad ska du göra nu då?”.

Planen för hösten och de kommande åren är långt ifrån spikad men jag har lite tankar kring vad jag vill göra. Så småningom vill jag plugga vidare. Två yrken jag är intresserad av är journalist och lärare. Jag har sökt lite utbildningar inom dessa områden så vi får se ifall jag kommer in någonstans. Just nu lutar dock mina tankar åt att det blir ett sabbatsår från studierna för att göra något annat. 

Något som lockar just nu är att åka på ett längre träningsläger i vinter för att kunna fokusera helt på löpningen några månader. Det tror jag skulle kunna vara väldigt bra för min utveckling både inom själva löpningen såklart men även som person eftersom jag aldrig rest utomlands utan min familj tidigare. Jag tänker mig runt 3 månader när det är som sämst träningsmöjligheter här i Sverige och gärna ett ställe där man kan träna på hög höjd. Detta tror jag skulle vara riktigt givande inför Stockholm Marathon 2020 där jag förhoppningsvis springer SM. Under tiden jag inte är bortrest så kommer jag isåfall jobba för att spara ihop pengar till bland annat resan såklart. Efter det är då förhoppningen att jag har en klarare bild av vad jag vill plugga för något och isåfall är planen att börja plugga på högskola/universitet hösten 2020. 

Detta var lite tankar kring framtiden men inget är som sagt spikat än så länge. Så hur går löpträningen då? Har jag kommit igång ordentligt efter maran? Jag har ju haft problem med ett knä en längre tid och efter maran skulle jag ta minst en vecka helt utan löpning för att knät förhoppningsvis skulle bli helt bra. Dagarna efter loppet kändes inte knät särskilt mycket sämre än innan och kroppen i övrigt kändes bättre än efter tidigare maror. Efter 9 dagar drog jag igång med en lätt jogg på gräs och 15 dagar efter loppet var det dags för det första intervallpasset. Fokus är nu lite mer fart och mindre mängd på intervallerna för att bli lite snabbare på 5-10km. 

När jag väl kommit igång ordentligt med löpningen kände jag dock att knät fortfarande inte var bra. Det var inte särskilt mycket sämre än innan men inte heller bättre. Jag hade nu äntligen fått göra magnetröntgen och även fått svar gällande bilderna. Svaret blev att man inte såg något på knät som var avvikande och alltså inget som skulle tyda på en skada. Rekommendationen blev helt enkelt att träna på tills vidare och hoppas att det skulle bli bättre. Jag tränade på med en hel del hårda intervallpass och en hel del styrketräning för att stärka upp benen. 

Från maran och fram till nu har det även blivit två stycken träningstävlingar. Båda gav lyckade resultat. Det ena var Midsommarloppet i Munktorp 20e juni vilket var ett traillopp på 8km. Jag kom 3a och sprang ungefär 2min bättre än förra året. Det andra loppet var Semesterloppet 10km i Mariefred 29e juni. Jag sprang på 35.49 vilket är en bra förbättring jämfört med 37.28 2017. Jag hade visserligen hoppats kunna slå mitt 10km-pers på 34.51 men banan i Mariefred är rätt tuff och det var närmare 30 grader varmt på tävlingsdagen. Med hänsyn till dessa faktorer så tror jag att jag ändå är i persform om jag bara får allt att stämma. 

Förra veckan spenderade jag i Spanien med familjen. Det blev en riktigt skön vecka där jag tog det lite lugnare med de hårda passen och fokuserade främst på att umgås med familjen, sola och bada. Trots detta så kändes knät fortfarande inte ett dugg bättre under veckan så jag bokade då en tid på Idrottsskadecentrum i Uppsala då jag blivit rekommenderad dessa av flera andra som blivit av med sina problem efter några besök hos dem. 

Det blev några löppass i Spanien!

Jag var där igår och efter att endast ställt lite frågor och tryckt på lite olika ställen kunde han jag var hos konstatera att hade hade “Bakercysta”. Det är tydligen vätska som har samlats runt en slemsäck i knät. Enligt honom kunde man vila hur mycket som helst utan att det försvann ifall man inte fick behandling. Behandlingen jag fick var att man sticker in nålar i knät för att göra hål och tömma vätskan. Detta i kombination med antiinflammatoriska läkemedel i 10 dagar hoppas jag nu ska kunna göra att mina problem försvinner. Jag ska dit igen i början av augusti för ny behandling. Det var hur läget ser ut just nu, ganska ljust alltså! Hörs!

//Lukas

Stockholm Marathon

Stockholm Marathon blev en härlig upplevelse! Det var blandade känslor inför loppet. Jag visste ju att jag inte hade kunnat träna alls jag velat under våren och en viss känsla sa att det nog inte fanns en särskilt stor chans att mitt knä skulle palla 42km. Samtidigt var jag ju jävligt taggad, de senaste tävlingarna hade gått bra, formen hade varit ganska god ändå och knät verkade inte bli sämre av tävlingar. Varför skulle det vara annorlunda nu?

Efter ett pass med lite fart på onsdagen så vilade jag helt från löpning torsdag, fredag och nöjde mig med promenader. De flesta brukar ju vilja jogga lite lätt men för mig har helvila fungerat bra tidigare och nu ville jag irritera knät så lite som möjligt. Eftersom jag dessutom hade varit förkyld kändes det lika bra att vila ut förkylningen helt.

Lördagen startade jag med havregrynsgröt och vitt bröd som jag åt runt 3,5h innan start. Det är egentligen inte en frukost jag äter särskilt ofta men just inför tävlingar brukar jag köra på gröt och så fick det bli även den här gången. Efter det blev det lite sportdryck och banan som energi ungefär en timme innan. Jag drack även rödbetsjuice varje dag fram till loppet från 6 dagar innan. Oklart om det hjälpt men lite placebo skadar ju inte. I övrigt åt jag ungefär som vanligt dagarna inför fast något större mängd kolhydrater de sista 2 dagarna.

Vi åkte mot Stockholm vid 9 och kom fram i god tid för att hämta ut nummerlapp. Mamma och pappa följde med och skulle heja. Jag träffade alla andra EAIare vid området för en gruppbild och träffade även på coach Danne. Jag kände att jag började bli lite nervös men det kändes fullt överkomligt. Jag tror att det kan bero lite på att de dåliga förberedelserna hade sänkt förväntningarna lite. Vid starten träffade jag sedan på Jonatan från VLK som jag tränat mycket ihop med på intervallpassen i Västerås. Jag träffade även på Victor från Brattås som skulle ha ungefär samma utgångsfart som jag så det vara dessa två som jag tänkte hänga på.

Starten gick och jag stod ganska långt fram i startgrupp B. Jag upplevde aldrig någon större trängsel utan kunde springa på rätt så ostört. Första femman kändes rätt så lätt. Ingen superkänsla men ändå kontrollerat. Knät däremot kändes inte särskilt bra och det började göra lite ont nästan direkt. Jag hann tänka ”ska jag behöva bryta redan nu??” men när jag närmade mig 10 började det släppa och kändes så småningom inte särskilt mycket alls. Kanske var det bara stelhet som släppte när jag blev varm? De första femmorna passerades på 19.10 och 19.20.

Jag fortsatte att försöka hålla runt 3.50-3.55 och det kändes relativt lätt. Den tredje femman passerades på 19.21 så farten var fortsatt jämn och fin. Här någonstans fick jag släppa Victor. Jonatan släppte jag redan vid starten då han drog iväg i ett något snabbare tempo. Här började det hugga lite lätt i höften vilket störde mig lite. Speciellt eftersom det kändes så pass bra i övrigt. Jag hade dock med mig att jag hade haft en liknande känsla i Eindhoven i höstas som gick över efter några kilometer och så blev det även nu som tur var. Samtidigt undrar jag ju lite varför jag fick ont i just höften med tanke på all höftstyrka med gummiband, rörlighet osv som jag har kört..

Den fjärde femman passerades på 19.34 och halvmaran passerade jag på 1.21.43. Det var ungefär runt målfart och jag tyckte fortfarande att det kändes relativt lätt. Nästa femma sprangs på 19.50 och vid 25km började det kännas tuffare. Backarna som kom under andra halvan tog såklart på krafterna. Här började jag försöka räkna ut ifall 4.00fart skulle räcka för personbästa (2.45.31) för snabbare än så skulle jag inte klara. Det skulle det kanske göra kom jag fram till och jag sprang på så bra jag kunde.

Kilometerna började dock gå långsammare än så och nästa femma mellan 25 och 30 passerades på 20.29. När jag närmade mig 32 så insåg jag att det nog skulle bli svårt med ett personbästa. Något jag också hade varit beredd på inför loppet även om jag ju ville ge det ett försök. Faktum är att jag från nyår fram till loppet endast haft 4 st pass på över 30km och endast 2 över 35. Från 30 fram till mål låg jag på en fart runt 4.05-4.12 och vid 35 hade jag släppt målet om pers och försökte helt enkelt ta mig i mål på ett så bra sätt som möjligt.

Från 38 och fram till mål var det riktigt tungt. Samtidigt kan man ju inte förvänta sig så mycket annat, det är ju marathon! Känslan när jag sprang i Eindhoven i höstas var faktiskt betydligt sämre. Nu när jag hade släppt tanken på pers så kanske jag inte pressade mig riktigt lika hårt de sista 2 som jag nog skulle gjort annars. När man väl såg stadion så försökte jag ändå öka farten och ta ut de sista. Jag såg inne på arenan att jag behövde spurta för att komma under 2.48 och jag hade även en annan kille precis bredvid mig. Jag vann spurtstriden vilket även gjorde att jag kom på exakt plats 100. Kul! Jag lyckades även komma under 2.48. 2.47.58 landade tiden på.

Slutspurten som tog mig till topp 100 😀

Min första tanke när jag var i mål var dels att det var jäkligt skönt att det äntligen var över men också att jag faktiskt var nöjd med dagens prestation. Jag hade under de senaste dagarna gått runt och ställt in mig på en DNF och nu kunde jag faktiskt fullfölja på en bra tid! Det som bidragit till att det ändå gick så pass bra är nog dels den hårda träning jag gjorde i höstas men också all styrketräning, alternativträning och att jag ändå slitit på med löpträning i den mån jag har kunnat. Mitt lopp jag gör visar ju att det faktiskt har varit värt det!

Efter målgång träffar jag Victor som kunde fortsätta i samma tempo genom hela loppet och till och med gör en snabbare andra halva. Han glider i mål på 2.42.19 och jag är riktigt glad för hans skull att han äntligen fick till det på maran på tredje försöket. Även Jonatan gjorde ett riktigt bra lopp och sprang i mål 2.45.42 vilket är mindre än 2 minut från hans pers på en tuff bana. Jag tror att vi alla tre tar SM-kvalet på 2.39 till hösten om vi kan träna ostört!

Nu några dagar efter loppet är benen såklart slitna men det är inte värre än vanligt. Snarare bättre till och med. Knät har faktiskt inte blivit särskilt mycket sämre efter loppet än innan vad det känns. Nu är planen att ta det väldigt lugnt de närmaste veckorna för att knät ska bli helt bra. Jag hoppas ju också att man kan se något på magnetröntgen. Efter det blir det några veckor med lite mer fart och då kommer jag att tävla lite på kortare distanser som 5-10km. När jag fått upp farten lite går vi sen över till maratonträning igen. Då hoppas jag att jag kan träna ostört med bra mängd och många långpass vilket isåfall borde kunna resultera i ett rejält personbästa på en höstmara. Men dit är det en bit kvar! Hörs!

//Lukas

Stockholm Marathon imorgon!

Sedan förra inlägget har jag kommit igång med tävlingar och hunnit med ett antal lopp. Det har faktiskt även blivit ett personbästa! Jag har fått till en någorlunda kontinuitet på kvalitétspassen men den totala mängden har varit långt ifrån där jag skulle vilja. Knäproblemen är fortfarande inte helt borta och uppladdningen inför Stockholm känns ganska långt ifrån optimal.

I mitt senaste blogginlägg skrev jag om att jag hade sprungit startmilen på 36.19. Veckan därpå kunde jag träna på rätt bra och det blev min första vecka över 90km och första långpasset på över 30. Onsdagen den 17e april veckan efter sprang jag sen Örebro AIK Halvmaraton på tiden 1.18.40. Det var en tid som kändes oväntat bra med tanke på förutsättningarna och jag fick lite hopp inför säsongen. Det blev mitt nästbästa tid på halvmaran och lite mindre än tre minuter från personbästa.

Örebro AIK Halvmaraton

Veckan därpå blev det ytterligare än tävling. Denna gång 10 000m och tiden 35.29. Inte heller denna gång var jag särskilt långt ifrån personbästa (38sekunder). Dock var det min debut på distansen om man räknar bana separat. Under helgen sprang jag sedan ett kuperat långpass på 36km vilket blev mitt i särklass längsta hittills i år både sett till tid (3h) och distans. Att knät dessutom kändes relativt bra både under och efter passet var mycket skönt!

Dessa två veckor blev det lite mindre mängd (ca 70km) till förmån för tävlandet. Veckan därpå blev det däremot en till vecka på 90km även om det blev en tävling även denna helg. Denna gång var det ”Aros Marathon – 25km” som stod på agendan. Det var ett riktigt roligt lopp på bitvis svårsprunget underlag och det blev ett riktigt bra träningspass. Jag kom på 3e plats. Veckan därpå blev min bästa hittils i år. 105km löpning och ett långpass på 38km! Långpasset gjordes den 12e maj och alltså 20dagar innan maran. Detta blev det sista riktigt långa långpasset. Några riktigt långa pass med marafart har det inte direkt blivit alls den här gången. Jag har ju däremot fått till en hel del tävlingar på 21-25km så jag hoppas att dessa duger som lite hårdare långpass. Jag har fram till denna vecka också fortsatt med minst ett hårt styrkepass varje vecka så de totala träningstimmarna har ändå varit rätt bra.

Aros Marathon 25km

Veckan därpå blev en tävlingsvecka varav den ena var ett av vårens stora mål, nämligen Göteborgsvarvet. Jag förstod ju dock att det skulle bli tufft att utmana mitt personbästa från Stockholm Halvmarathon i höstas i och med att min träning inför inte har varit i närheten nu jämfört med då men jag ville ändå ge det ett försök åtminstone. Först blev det dock en träningstävling på tisdagen. Det var 5000m på Arosvallen i Västerås och arrangerades av Västerås FK. Trots att tävlingen bara var två dagar efter långpasset på 38km så lyckades jag med mitt mål att gå för sub17 efter en stark spurt på de sista varven. Tiden landade på 16.55.87 och är personbästa med 24 sekunder. Jag har aldrig tajmat en bra form och 5000m-tävling så det var kul att få putsa till perset lite.

Efter detta blev det väldigt lugn träning fram till Göteborgsvarvet på lördagen. Väl på lördagen var alltså planen att testa gå för personbästa och då skulle det krävas en fart på 3.36/km eller snabbare. Jag höll uppe en bra fart första halvan och låg väl iallafall nästan i fas men broarna tog rejält på krafterna och under andra halvan fick jag ändra målet till säsongsbästa och slå min tid från tidigare i år på 1.18.40. Det lyckades jag också med och kom i mål på 1.18.28. Det är jag ändå relativt nöjd med, speciellt då Göteborgs bana är betydligt tuffare än Örebro. Det visar ju ändå att det går framåt iallafall.

Att det inte gick bättre har inte så många andra förklaringar än att jag helt enkelt tränat för lite vad gäller både distans och längre intervaller. Farten finns ju uppenbarligen eftersom det ändå gick bra på 5000m. Formen är inte det som grämer mig mest dock utan det är mitt problem med knät. Det är visserligen sällan under varken träning eller tävling som det gör så pass ont att jag vill bryta ett pass (även om det har hänt ett fåtal gånger) men det är något som inte känns helt rätt i knät helt klart.

Göteborsvarvet 2019

Så varför tävlar jag trots att jag har problem med knät? Någon typ av konstig känsla i knät har egentligen funnits till och från sen november förra året ungefär.Ibland har det känts som att det är helt borta men sen så har det plötsligt kommit tillbaka trots att jag har varit försiktig med att öka träningsmängd, fart osv.. Känslan eller ”det onda” har känts på olika sätt under perioderna och på lite olika ställen på knät så jag vet inte ens om det är samma känning jag haft under hela tiden.

Trots att jag har tagit lunga perioder och en hel del vilodagar helt utan löpning verkar det inte bli bättre, styrketräningen har inte verkat hjälpa och det verkar inte heller bli särskilt mycket sämre av att jag tränar och tävlar. Jag har också varit hos ett antal sjukgymnaster/naprapater där ingen kunnat se vad det är för problem jag har och inte heller på röntgen kunde man se något. Jag har väntat på en tid för magnetröntgen i ca tre månader och jag hoppas att kunna få något besked efter det. Därför tävlar och tränar jag på på en nivå som känns okej tills vidare med hopp om att det åtminstone inte ska bli sämre i knät.

Just nu är det bara Stockholm Marathon kvar av tävlingar inplanerade inom den närmsta tiden och jag tänker att jag tar en väldigt lugn period efter det och hoppas att problemen ska försvinna helt då. Annars får jag söka vidare efter hjälp för att få bukt med problemen om man inte skulle se något på magnetröntgen. Jag kommer ju dock såklart att bryta loppet i Stockholm om det börjar göra ondare än vanligt i knät för att inte riskera att resten av säsongen blir lidande.

Dagen efter Göteborsvarvet blev det en vilodag och sedan tre dagar av lugn distans innan det var dags för det sista tuffa passat inför maran. Det ägde rum på torsdagen nio dagar innan och skulle vara en halvmara runt marafart men känslan var väldigt dålig i kroppen och jag fick bryta vid 15km efter att snittfarten var betydligt långsammare än tänkt. Passet blev totalt 26km och blev det sista långpasset inför maran. Efter passet började jag känna mig lite hängig och jag blev sedan förkyld med halsont i 3 dagar. Jag skulle tro att det var en bidragande orsak till att passet kändes så segt. Sen kan jag ju ha varit sliten från Göteborgsvarvet också.

En förkylning helgen innan är ju såklart inte optimalt för den redan dåliga uppladdningen. Däremot kanske det var bra för knät att få ett par dagar extra vila helt utan träning? Sen kan jag ju iallafall hoppas att de ofrivilliga vilodagarna ger en extra formtopp till loppet. Veckan skulle legat på runt 80km men blev nu istället 60 vilket ändå känns fullt godkänt.

Nu är jag iallafall frisk och har fått till två lättare fartpass för att få lite fart i benen. Nu finns det inte mycket mer jag kan göra inför loppet mer än att sova och äta bra. Loppet får helt enkelt gå som det går man jag ska åtminstone ge det ett försök och göra mitt bästa. Det ska hur som helst bli jäkligt kul att springa en mara på Stockholms gator för första gången. Det lär ju komma ett inlägg om hur loppet har gått senare. Hörs då!

//Lukas

Årsdebuten avklarad!

Nu har jag äntligen tävlingsdebuterat för året. Det gjorde jag på Startmilen i Örebro och det blev min första tävling för nya klubben Enköpings AIF sedan övergången i höstas. Jag har ju nämligen bytt tillbaka från Eskilstuna FI till Enköpings AIF som ju är min moderklubb. Men hur har träning gått sen sist?

Jag hade ju kommit igång med träningen igen och knät kändes bättre. V.12 gick åt rätt håll med 70km löpning varav ett intervallpass och ett långpass. Intervallerna var 6,5,4,6,5,4min med en minut joggvila. Passet kördes på asfalt och lämnade en del att önska gällande både fart och känsla i knät. Jag var lite orolig att det skulle bli sämre igen efter passet men så blev det iallafall inte. Skönt! Långpasset var mitt längsta i år tidsmässigt och kanske även det härligaste. Jag sprang 23km på stigar i skogen på upplandsleden. Det var väldigt svårsprunget och lerigt men ändå otroligt härligt på något vis. Bara jag och skogen, inget sällskap, ingen musik eller någonting. Det ska jag definitivt göra om!

Veckan därpå fortsatte min träning att gå åt rätt håll. Mängden landade på 85km. Känslan var betydligt bättre på denna veckas intervaller som bestod av en intervallstege på bana. Jag körde även ett långpass på asfalt på 25km med en bra känsla i knät. Eftersom träningen hade känts bra under veckan valde jag därför att anmäla mig att Startmilen i Örebro. Jag fortsatte att träna på under kommande vecka. Jag fortsatte såklart också med minst ett hårdare styrkepass och några pass med lättare styrka.

På onsdagen innan tävlingen körde jag 5×1000 på bana med ca 2.30 vila för att få upp lite fart i benen inför loppet. Det gick oväntat bra och snittet landade på 3.15. Visserligen säger väl inte få intervaller med lång vila särskilt mycket om formen på 10km men att jag kunde avsluta sista på 3.12 utan att bli allt för trött tyder ändå på att uthålligheten finns där till viss del iallafall. Trots detta positiva besked höll jag fast vid mitt beslut som jag tagit att lämna klockan hemma på tävlingsdagen och gå fullt på känsla under loppet.

Torsdagen vilade jag helt och fredagen körde jag en lätt jogg på 7km med några fartökningar. Detta för att kroppen ändå skulle vara rätt fräsch till säsongsdebuten. Väl på tävlingsdagen kändes kroppen ganska bra. Inte direkt några superpigga ben men inte särskilt sega heller. Jag åkte till Örebro tillsammans med pappa som också sprang. När vi kom fram så hämtade vi nummerlappar och träffade min tränare och några träningskompisar från Västerås. Vi var där i ganska god tid så vi tog det lugnt ett tag innan det var dags att värma upp.

När starten gick så ville jag fokusera på att gå ut i ett hårt men kontrollerat tempo. Väderförhållandet var varmt men ganska blåsigt. Jag hade ju som sagt ingen klocka men jag hade nog ändå räknat med att få någon indikation av hur jag låg till tidsmässigt under loppet men det fick jag inte. Jag märkte dock hur avståndet till några löpare som brukar göra runt 35 ökade så jag förstod att det inte skulle bli något personbästa. Något jag såklart inte heller räknat med efter en strulig vinter med väldigt lite fart och lite löpning överlag.

Jag kände vid 7-8km att jag började bli trött men inte överdrivet trött. Känslan var ungefär som den brukar vara på ett 10km-lopp. Jag hade kanske kunnat pressa mig lite hårdare men jag saknade nog den mentala tävlingsvanan lite för mycket för att kunna pressa ur de allra sista de sista kilometerna. Kanske var det bara bra eftersom detta mest skulle vara som ett träningspass.

Positiv känsla från loppet!

Jag kom iallafall i mål på tiden 36.19. Det var inget att hurra för direkt men inte heller något att vara besviken över. Det är ungefär 90 sekunder från mitt personbästa. Att jag inte har tappat mer än så under vintern får jag ändå vara nöjd med. Det viktigaste var att kroppen kändes bra och framförallt att jag inte fick ont i knät. Det fick jag inte och nu såhär några dagar efter känns knät fortsatt bra även om jag inte kan säga att det är helt hundra. Jag väntar ju fortfarande på tid för magnetröntgen för att få svart på vitt vad det är för något.

Nu är tanken iallafall att jobba vidare på en träningsnivå som kroppen klarar av och fortsätta att tävla lite då och då. Bara kroppen fortsätter kännas bra så blickar jag fram mot Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon som mina främsta mål för tillfället. Det ska bli riktigt kul! Hörs!

//Lukas

Upp och ner

Ja det beskriver läget för tillfället ganska bra. Vissa dagar känns träningen bra. Andra dagar känns kroppen sämre och de krämpor jag har haft gör sig påminda. I det stora hela går fortfarande träningen åt rätt håll och det är bara att hoppas att det fortsätter så.

Senast jag bloggade hade jag gjort en träningsvecka på 80km och 10h träning. Något jag var mycket nöjd med. Veckan därpå åkte jag däremot på en förkylning och träningen blev väldigt begränsad. Eftersom den veckan blev så dålig så blev det istället lite mer träning under sportlovet som var tänkt att bli en lugnare träningsvecka. Visserligen “bara” 67km löpning men även 20km längdskidor och ett par styrkepass.

Veckan därpå var tanken att trappa upp löpningen igen. Jag var också hos en naprapat i Västerås och pratade om mitt knä och även foten som jag haft lite problem med. Foten har inte riktigt stört mig på samma sätt men det är något något jag skulle vilja på uppkollat. Jag ska iallafall få en tid för magnetröntgen för både knä och fot så vi får hoppas att jag får några svar efter det. Veckan I slutet av februari och början av mars blev iallafall min bästa I år. Mängden landade på 88km och 10h träning inklusive 6×1000 i Västerås och ett långpass på 27km. Intervallpasset var på onsdagen och jag snittade 3.35 på intervallerna. Ingen fart att hurra för sätt till pass jag gjort tidigare men känslan var riktigt bra och farten kändes väldigt behaglig och kontrollerad.

Jag fick också till två riktigt bra styrkepass. Jag har börjat få hjälp med styrketräningen av Jenny på Magasinet Enköping. Det känns riktigt kul och det känns verkligen som att det kommer att ge resultat. Jag har fått prova på en hel del nya övningar med bland annat marklyft som jag aldrig gjort tidigare. I slutet av veckan började det tyvärr kännas konstigt i knät. Känslan var inte riktigt på samma sätt som det gjort ont tidigare men något kändes konstigt och lite ömt. Efter några pass med samma känsla valde jag därför att ta några dagars löpvila veckan därpå.

Jag vet inte riktigt vad det berodde på att det onda typ “kom tillbaka”. Jag antar att det var samma iallafall för det känns ju osannolikt att jag skulle dragit på mig något helt nytt även om känslan var lite annorlunda. Man kan såklart tro att det var på grund av intervallerna men jag kände inget just då varken under passet eller efteråt. Jag tror väl snarare att det var en kombo att jag kört ovanligt hård styrketräning och mer löpning än vad kroppen varit van vid de senaste veckorna. Därför har jag bestämt att jag nu ska försöka ha enskilda styrkedagar där jag endast kört styrketräning och bara springer ca 2-5km som uppvärmning.

V.10 bestod iallafall mest av bålstyrka, rörlighet, lätt benstyrka och endast 20km löpning. Tråkigt såklart att få backa i träningen men efter det kändes det iallafall bättre och förra veckan kom jag igång igen. Jag tog det dock lugnt med intervaller och långpassen. Det blev iallafall 61km löpning och lite styrka. Nu hoppas jag kunna fortsätta att hålla i kontinuiteten och att jag får kallelsen till magnetröntgen snart så jag vet vad det är för skavanker jag bär på. Nu är det börjar snön iallafall försvinna och det blir enklare att springa i skogen. Det gjorde jag imorse och det känns betydligt bättre för både knä och fot så det blir definitivt mer traillöpning framöver! Hörs!

//Lukas

Redan februari!?

Det är verkligen sjukt hur fort tiden går. Nyss var det jul och nu har redan årets första månad gått. Bara en vecka kvar innan det är sportlov och jag är ledig på nytt. Studenten närmar sig med storsteg.. Löpningen då? Jo tack den går okej. Långt ifrån perfekt men det börjar kännas lite bättre på den fronten.

November och December gick tungt där knäskadan gjorde sig påmind och det blev betydligt mer långdraget än vad jag hade trott. Ett tag kändes det rätt bra men sen blev det sämre igen. Löpningen var rätt begränsad med mestadels korta pass varannan dag och resten alternativträning och styrka. Nu i januari har det dock börjat gå åt rätt håll och det känns som att det verkligen håller på att bli bra. Jag har trappat upp löpningen sakta men säkert och har legat på 60-70km per vecka ungefär och fortsatt med relativt mycket styrketräning. Nu den senaste veckan landade jag på 80km löpning och ca 10h träning totalt. Helt klart ett steg i rätt riktning!

Ett annat positivt besked är att jag var på sjukhuset och gjorde ett arbetstest förra veckan. Anledningen till att jag gjorde det testet var för att jag svimmade och hamnade på sjukhus när jag sprang å-loppet i sommras. Skriver om det här  för er som inte läst. Det var helt enkelt en typ av uppföljning för att se så det inte var något fel på hjärtat eller liknande. Allt såg bra ut så skönt att slippa oroa sig för något sånt iallafall!

Nu är tanken att fortsätta trappa upp mängden sakta men säkert och fortsätta med en hel del styrketräning och alternativträning. Jag tänker också att jag ska lägga in lugnare veckor typ var 4e vecka med mindre mängd löpning. Nu närmast blir det sportlovet som blir lite lugnare. Då ska jag nämligen iväg till Sälen med familjen så då blir det en hel del skidor istället för löpning. Det ska bli riktigt mysigt!

Ska bli riktigt kul att komma igång och tävla igen om några veckor (om allt känns bra såklart). Huvudfokus kommer dock ligga på höstens tävlingar och försöka bygga upp en stark och uthållig kropp fram tills dess. Jag har dock fortfarande en förhoppning att springa Stockholm Maraton och Göteborsvarvet. Jag sprang inget av dessa lopp förra året och jag ser verkligen fram emot att göra det iår. Jag hade ju tidigare som mål att delta i SM på dessa tävlingar men nu lär det bli vanligt deltagande istället. Blir kul det också! Jag har många år på mig att springa SM.

Till hösten tänker jag mig någon mara utomlands som kommer att vara årets huvudfokus. Eventuellt blir det Eindhoven igen precis som förra året då det var ett väldigt bra lopp med bra arrangemang och smidig flygresa. Det enda negativa var ju vädret men jag tror att risken ändå är ganska liten att det är 27grader i oktober i år igen. Sen vore det kul att springa något längre terränglopp. Lidingöloppets tremil är jag sugen på och kanske även ultravasan 45. Men det tar vi senare.

Det var allt jag hade den här gången. Hörs!

//Lukas

Lite skidor har det blivit!
Härlig snölöpning har det också blivit!
Visst är det härligt att springa på vintern ändå?

Uppdaterar läget!

Halloj! Tänkte skriva lite om hur läget ser ut för tillfället och vad som har hänt sedan sist. Så hur är formen? Hur har träningen gått?

Svar: inte så bra. Jag nämnde ju i förra inlägget att jag hade fått ont i knät några veckor efter maran i Holland. Läkningen av knät visade sig gå betydligt segare än vad jag hade trott. Det var i mitten av november som knät började göra ont och det är fortfarande inte helt bra. Jag har sedan dess hållt igång med träningen på lite olika sätt som styrketräning, hopprep, cykel, crosstrainer, lätt löpning, skidor mm och försökt att hitta vad som fungerar bra för knät och vad som fungerar mindre bra.

Nu såhär 2 månader senare börjar det dock kännas betydligt bättre så jag hoppas att det fortsätter att gå i samma riktning. Förra veckan landade jag på 60km löpning vilket jag vanligtvis inte hade varit särskilt nöjd med men nu kändes det riktigt bra att äntligen få in en hel del löpning igen. En fördel med att inte kunna springa så mycket blir ju att man är desto mer taggad när man väl kommer igång!

Något jag har fick reda på hos en sjukgymnast för ett tag sen är att jag har dålig rörlighet i höften och är ganska svag i framförallt axlarna. Dessa två saker är något jag tycker mig ha förbättrat väldigt mycket under dessa två månader och det tror jag att jag kommer ha stor nytta av när jag väl kommer igång på riktigt igen med löpträningen. Jag har också fått till riktigt mycket styrketräning överlag och under dessa 2 månader har jag styrketränat mer än någonsin förut. Det tror jag defenitivt kommer hjälpa mig kommande säsong!

Förra veckan var jag och tog röntgenbilder på knät. Den syntes inget konstigt på bilderna vilket såklart är bra. Samtidigt är det ju lite jobbigt att inte veta vad det är för något man bär på. Det blir helt enklelt att försöka fortsätta ta reda på vad det är för problem jag har med knät. Jag har även haft ont i en fot i ett par veckor. Detta tror jag kommer ifrån när jag hoppade mycket hopprep under en period men jag är inte helt säker. Just nu har jag iallafall kommit dit att jag springer ungefär 10km nästan varje dag utan att foten eller knät känns sämre efteråt utan snarare bättre oftast. Därför är min plan för tillfället att fortsätta trappa upp mängden sakta men säkert och hoppas att skadorna fortsätter att gå åt rätt håll.

Trots dessa motgånger ser jag med tillförsikt på säsongen och jag tror att denna period kommer att kunna hjälpa mig mycket. Dels i att lära mig att inte gå på för hårt men också att jag har med mig att jag gått igenom tyngre träningsperioder där allt inte går som man vill vilket kommer hjälpa mig mentalt i framtiden. Förra sommaren hade jag en skadeperiod som var väldigt jobbig. När jag senare kom igång med träningen igen så kom resultaten såsmoningom som ett brev på posten. Den här gången upplever jag dessutom att jag att tränat bättre med det alternativa än jag gjorde då.

Detta var en liten uppdatering av läget på träningsfronten. Hörs snart igen!

//Lukas