Blogg

Årsdebuten avklarad!

Nu har jag äntligen tävlingsdebuterat för året. Det gjorde jag på Startmilen i Örebro och det blev min första tävling för nya klubben Enköpings AIF sedan övergången i höstas. Jag har ju nämligen bytt tillbaka från Eskilstuna FI till Enköpings AIF som ju är min moderklubb. Men hur har träning gått sen sist?

Jag hade ju kommit igång med träningen igen och knät kändes bättre. V.12 gick åt rätt håll med 70km löpning varav ett intervallpass och ett långpass. Intervallerna var 6,5,4,6,5,4min med en minut joggvila. Passet kördes på asfalt och lämnade en del att önska gällande både fart och känsla i knät. Jag var lite orolig att det skulle bli sämre igen efter passet men så blev det iallafall inte. Skönt! Långpasset var mitt längsta i år tidsmässigt och kanske även det härligaste. Jag sprang 23km på stigar i skogen på upplandsleden. Det var väldigt svårsprunget och lerigt men ändå otroligt härligt på något vis. Bara jag och skogen, inget sällskap, ingen musik eller någonting. Det ska jag definitivt göra om!

Veckan därpå fortsatte min träning att gå åt rätt håll. Mängden landade på 85km. Känslan var betydligt bättre på denna veckas intervaller som bestod av en intervallstege på bana. Jag körde även ett långpass på asfalt på 25km med en bra känsla i knät. Eftersom träningen hade känts bra under veckan valde jag därför att anmäla mig att Startmilen i Örebro. Jag fortsatte att träna på under kommande vecka. Jag fortsatte såklart också med minst ett hårdare styrkepass och några pass med lättare styrka.

På onsdagen innan tävlingen körde jag 5×1000 på bana med ca 2.30 vila för att få upp lite fart i benen inför loppet. Det gick oväntat bra och snittet landade på 3.15. Visserligen säger väl inte få intervaller med lång vila särskilt mycket om formen på 10km men att jag kunde avsluta sista på 3.12 utan att bli allt för trött tyder ändå på att uthålligheten finns där till viss del iallafall. Trots detta positiva besked höll jag fast vid mitt beslut som jag tagit att lämna klockan hemma på tävlingsdagen och gå fullt på känsla under loppet.

Torsdagen vilade jag helt och fredagen körde jag en lätt jogg på 7km med några fartökningar. Detta för att kroppen ändå skulle vara rätt fräsch till säsongsdebuten. Väl på tävlingsdagen kändes kroppen ganska bra. Inte direkt några superpigga ben men inte särskilt sega heller. Jag åkte till Örebro tillsammans med pappa som också sprang. När vi kom fram så hämtade vi nummerlappar och träffade min tränare och några träningskompisar från Västerås. Vi var där i ganska god tid så vi tog det lugnt ett tag innan det var dags att värma upp.

När starten gick så ville jag fokusera på att gå ut i ett hårt men kontrollerat tempo. Väderförhållandet var varmt men ganska blåsigt. Jag hade ju som sagt ingen klocka men jag hade nog ändå räknat med att få någon indikation av hur jag låg till tidsmässigt under loppet men det fick jag inte. Jag märkte dock hur avståndet till några löpare som brukar göra runt 35 ökade så jag förstod att det inte skulle bli något personbästa. Något jag såklart inte heller räknat med efter en strulig vinter med väldigt lite fart och lite löpning överlag.

Jag kände vid 7-8km att jag började bli trött men inte överdrivet trött. Känslan var ungefär som den brukar vara på ett 10km-lopp. Jag hade kanske kunnat pressa mig lite hårdare men jag saknade nog den mentala tävlingsvanan lite för mycket för att kunna pressa ur de allra sista de sista kilometerna. Kanske var det bara bra eftersom detta mest skulle vara som ett träningspass.

Positiv känsla från loppet!

Jag kom iallafall i mål på tiden 36.19. Det var inget att hurra för direkt men inte heller något att vara besviken över. Det är ungefär 90 sekunder från mitt personbästa. Att jag inte har tappat mer än så under vintern får jag ändå vara nöjd med. Det viktigaste var att kroppen kändes bra och framförallt att jag inte fick ont i knät. Det fick jag inte och nu såhär några dagar efter känns knät fortsatt bra även om jag inte kan säga att det är helt hundra. Jag väntar ju fortfarande på tid för magnetröntgen för att få svart på vitt vad det är för något.

Nu är tanken iallafall att jobba vidare på en träningsnivå som kroppen klarar av och fortsätta att tävla lite då och då. Bara kroppen fortsätter kännas bra så blickar jag fram mot Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon som mina främsta mål för tillfället. Det ska bli riktigt kul! Hörs!

//Lukas

Upp och ner

Ja det beskriver läget för tillfället ganska bra. Vissa dagar känns träningen bra. Andra dagar känns kroppen sämre och de krämpor jag har haft gör sig påminda. I det stora hela går fortfarande träningen åt rätt håll och det är bara att hoppas att det fortsätter så.

Senast jag bloggade hade jag gjort en träningsvecka på 80km och 10h träning. Något jag var mycket nöjd med. Veckan därpå åkte jag däremot på en förkylning och träningen blev väldigt begränsad. Eftersom den veckan blev så dålig så blev det istället lite mer träning under sportlovet som var tänkt att bli en lugnare träningsvecka. Visserligen “bara” 67km löpning men även 20km längdskidor och ett par styrkepass.

Veckan därpå var tanken att trappa upp löpningen igen. Jag var också hos en naprapat i Västerås och pratade om mitt knä och även foten som jag haft lite problem med. Foten har inte riktigt stört mig på samma sätt men det är något något jag skulle vilja på uppkollat. Jag ska iallafall få en tid för magnetröntgen för både knä och fot så vi får hoppas att jag får några svar efter det. Veckan I slutet av februari och början av mars blev iallafall min bästa I år. Mängden landade på 88km och 10h träning inklusive 6×1000 i Västerås och ett långpass på 27km. Intervallpasset var på onsdagen och jag snittade 3.35 på intervallerna. Ingen fart att hurra för sätt till pass jag gjort tidigare men känslan var riktigt bra och farten kändes väldigt behaglig och kontrollerad.

Jag fick också till två riktigt bra styrkepass. Jag har börjat få hjälp med styrketräningen av Jenny på Magasinet Enköping. Det känns riktigt kul och det känns verkligen som att det kommer att ge resultat. Jag har fått prova på en hel del nya övningar med bland annat marklyft som jag aldrig gjort tidigare. I slutet av veckan började det tyvärr kännas konstigt i knät. Känslan var inte riktigt på samma sätt som det gjort ont tidigare men något kändes konstigt och lite ömt. Efter några pass med samma känsla valde jag därför att ta några dagars löpvila veckan därpå.

Jag vet inte riktigt vad det berodde på att det onda typ “kom tillbaka”. Jag antar att det var samma iallafall för det känns ju osannolikt att jag skulle dragit på mig något helt nytt även om känslan var lite annorlunda. Man kan såklart tro att det var på grund av intervallerna men jag kände inget just då varken under passet eller efteråt. Jag tror väl snarare att det var en kombo att jag kört ovanligt hård styrketräning och mer löpning än vad kroppen varit van vid de senaste veckorna. Därför har jag bestämt att jag nu ska försöka ha enskilda styrkedagar där jag endast kört styrketräning och bara springer ca 2-5km som uppvärmning.

V.10 bestod iallafall mest av bålstyrka, rörlighet, lätt benstyrka och endast 20km löpning. Tråkigt såklart att få backa i träningen men efter det kändes det iallafall bättre och förra veckan kom jag igång igen. Jag tog det dock lugnt med intervaller och långpassen. Det blev iallafall 61km löpning och lite styrka. Nu hoppas jag kunna fortsätta att hålla i kontinuiteten och att jag får kallelsen till magnetröntgen snart så jag vet vad det är för skavanker jag bär på. Nu är det börjar snön iallafall försvinna och det blir enklare att springa i skogen. Det gjorde jag imorse och det känns betydligt bättre för både knä och fot så det blir definitivt mer traillöpning framöver! Hörs!

//Lukas

Redan februari!?

Det är verkligen sjukt hur fort tiden går. Nyss var det jul och nu har redan årets första månad gått. Bara en vecka kvar innan det är sportlov och jag är ledig på nytt. Studenten närmar sig med storsteg.. Löpningen då? Jo tack den går okej. Långt ifrån perfekt men det börjar kännas lite bättre på den fronten.

November och December gick tungt där knäskadan gjorde sig påmind och det blev betydligt mer långdraget än vad jag hade trott. Ett tag kändes det rätt bra men sen blev det sämre igen. Löpningen var rätt begränsad med mestadels korta pass varannan dag och resten alternativträning och styrka. Nu i januari har det dock börjat gå åt rätt håll och det känns som att det verkligen håller på att bli bra. Jag har trappat upp löpningen sakta men säkert och har legat på 60-70km per vecka ungefär och fortsatt med relativt mycket styrketräning. Nu den senaste veckan landade jag på 80km löpning och ca 10h träning totalt. Helt klart ett steg i rätt riktning!

Ett annat positivt besked är att jag var på sjukhuset och gjorde ett arbetstest förra veckan. Anledningen till att jag gjorde det testet var för att jag svimmade och hamnade på sjukhus när jag sprang å-loppet i sommras. Skriver om det här  för er som inte läst. Det var helt enkelt en typ av uppföljning för att se så det inte var något fel på hjärtat eller liknande. Allt såg bra ut så skönt att slippa oroa sig för något sånt iallafall!

Nu är tanken att fortsätta trappa upp mängden sakta men säkert och fortsätta med en hel del styrketräning och alternativträning. Jag tänker också att jag ska lägga in lugnare veckor typ var 4e vecka med mindre mängd löpning. Nu närmast blir det sportlovet som blir lite lugnare. Då ska jag nämligen iväg till Sälen med familjen så då blir det en hel del skidor istället för löpning. Det ska bli riktigt mysigt!

Ska bli riktigt kul att komma igång och tävla igen om några veckor (om allt känns bra såklart). Huvudfokus kommer dock ligga på höstens tävlingar och försöka bygga upp en stark och uthållig kropp fram tills dess. Jag har dock fortfarande en förhoppning att springa Stockholm Maraton och Göteborsvarvet. Jag sprang inget av dessa lopp förra året och jag ser verkligen fram emot att göra det iår. Jag hade ju tidigare som mål att delta i SM på dessa tävlingar men nu lär det bli vanligt deltagande istället. Blir kul det också! Jag har många år på mig att springa SM.

Till hösten tänker jag mig någon mara utomlands som kommer att vara årets huvudfokus. Eventuellt blir det Eindhoven igen precis som förra året då det var ett väldigt bra lopp med bra arrangemang och smidig flygresa. Det enda negativa var ju vädret men jag tror att risken ändå är ganska liten att det är 27grader i oktober i år igen. Sen vore det kul att springa något längre terränglopp. Lidingöloppets tremil är jag sugen på och kanske även ultravasan 45. Men det tar vi senare.

Det var allt jag hade den här gången. Hörs!

//Lukas

Lite skidor har det blivit!
Härlig snölöpning har det också blivit!
Visst är det härligt att springa på vintern ändå?

Uppdaterar läget!

Halloj! Tänkte skriva lite om hur läget ser ut för tillfället och vad som har hänt sedan sist. Så hur är formen? Hur har träningen gått?

Svar: inte så bra. Jag nämnde ju i förra inlägget att jag hade fått ont i knät några veckor efter maran i Holland. Läkningen av knät visade sig gå betydligt segare än vad jag hade trott. Det var i mitten av november som knät började göra ont och det är fortfarande inte helt bra. Jag har sedan dess hållt igång med träningen på lite olika sätt som styrketräning, hopprep, cykel, crosstrainer, lätt löpning, skidor mm och försökt att hitta vad som fungerar bra för knät och vad som fungerar mindre bra.

Nu såhär 2 månader senare börjar det dock kännas betydligt bättre så jag hoppas att det fortsätter att gå i samma riktning. Förra veckan landade jag på 60km löpning vilket jag vanligtvis inte hade varit särskilt nöjd med men nu kändes det riktigt bra att äntligen få in en hel del löpning igen. En fördel med att inte kunna springa så mycket blir ju att man är desto mer taggad när man väl kommer igång!

Något jag har fick reda på hos en sjukgymnast för ett tag sen är att jag har dålig rörlighet i höften och är ganska svag i framförallt axlarna. Dessa två saker är något jag tycker mig ha förbättrat väldigt mycket under dessa två månader och det tror jag att jag kommer ha stor nytta av när jag väl kommer igång på riktigt igen med löpträningen. Jag har också fått till riktigt mycket styrketräning överlag och under dessa 2 månader har jag styrketränat mer än någonsin förut. Det tror jag defenitivt kommer hjälpa mig kommande säsong!

Förra veckan var jag och tog röntgenbilder på knät. Den syntes inget konstigt på bilderna vilket såklart är bra. Samtidigt är det ju lite jobbigt att inte veta vad det är för något man bär på. Det blir helt enklelt att försöka fortsätta ta reda på vad det är för problem jag har med knät. Jag har även haft ont i en fot i ett par veckor. Detta tror jag kommer ifrån när jag hoppade mycket hopprep under en period men jag är inte helt säker. Just nu har jag iallafall kommit dit att jag springer ungefär 10km nästan varje dag utan att foten eller knät känns sämre efteråt utan snarare bättre oftast. Därför är min plan för tillfället att fortsätta trappa upp mängden sakta men säkert och hoppas att skadorna fortsätter att gå åt rätt håll.

Trots dessa motgånger ser jag med tillförsikt på säsongen och jag tror att denna period kommer att kunna hjälpa mig mycket. Dels i att lära mig att inte gå på för hårt men också att jag har med mig att jag gått igenom tyngre träningsperioder där allt inte går som man vill vilket kommer hjälpa mig mentalt i framtiden. Förra sommaren hade jag en skadeperiod som var väldigt jobbig. När jag senare kom igång med träningen igen så kom resultaten såsmoningom som ett brev på posten. Den här gången upplever jag dessutom att jag att tränat bättre med det alternativa än jag gjorde då.

Detta var en liten uppdatering av läget på träningsfronten. Hörs snart igen!

//Lukas


Tankar och mål för 2019

Nu är vi inne på den sista månaden av 2018. Det är sjukt hur fort året har gått! Tur att man har det bästa kvar: julen! Ser fram emot att avsluta året med lite härlig vinterlöpning, god mat och trevligt umgänge. Sen hoppas jag att jag under 2019 kommer att fortsätta göra stora framsteg. Både som löpare och människa i stort. Jag tänkte skriva lite om mina tankar och mål inför 2019. 

Efter maran i Eindhoven blev det såklart en lugnare efterföljande period. Jag kom sedan igång med träningen riktigt bra i ungefär 1,5 vecka innan jag fick lov att backa i träningen på grund av knäont. Jag ser något sorts samband eftersom jag fick ont i knät även efter min förra och första mara. Den här gången tyckte jag dock att kroppen kändes bra och att jag hade vilat tillräckligt när jag började köra på hårdare igen.

Vad jag ska ta med mig till nästa mara är därför att jag ska fortsätta våga ta det lugnt i några veckor till efter loppet även när kroppen börjar kännas fräsch igen och trappa upp lätt successivt för att verkligen låta kroppen läka ut. Detta har också fått mig mer och mer att inse att jag inte ska ha så bråttom med min träning överlag. Jag är ju trots allt bara 18 och har förhoppningsvis minst 20år av löpning på hög nivå framför mig.

Jag kommer därför med största sannolikhet att skippa att springa en mara redan i februari nästa år som jag var inne på tidigare då de känns dumt att stressa med resultaten. Det kan innebära att det inte blir något deltagande i SM på Stockholm Maraton om jag inte lyckas klara någon av kvalgränserna på annat sätt men å andra sidan känner jag även där att jag har många år på mig. Jag kommer därför ta vintern just för att bygga upp kroppen med majoriteten lugn distans, styrketräning och alternativträning.

Resultaten får helt enkelt komma när de kommer för jag känner att det viktigaste för mig är en stabil grund för att kunna prestera på topp i många år i framtiden. Jag har skrivit ordning fem stycken mål som jag har för 2019 som jag hoppas kunna uppnå. Målen är dessa:

Att inte stirra mig blind på antalet mil i veckan.

I november förra året började jag använda ”jogg.se” och började föra träningsdagbok. Detta har hjälpt mig oerhört och jag har fått en bra uppsikt över hur min träning ser ut över tid vilket jag inte hade innan. Jag kan då gå tillbaka i dagboken och kolla vad som har funkat bra och vad som funkat mindre bra. Jogg.se ger också en riktigt bra gemenskap mellan löpare där man kan diskutera och följa löpning tillsammans. Vad som dock också har hänt när jag börjat använda jogg är att jag blivit lite väl besatt av antalet löpta mil i veckan. Det har gjort att jag kanske sprungit 2km extra nerjogg för att komma upp i 10mil eller kanske sprungit klart passet fast jag haft nån liten känning.

Vad jag däremot bestämt mig för nu är att prioritera träningstimmar före mil och såklart tänka långsiktigt! Att springa passet i skogen istället för på asfalt kan ju göra att man kommer 10km på en timme istället för 13 om rundan är kuperad. Träningseffekten blir ju dock minst lika bra! Jag vill ju dessutom få in mer alternativ konditionsträning (och styrketräning) vilket även det kan göra mig till en bättre löpare trots noll sprungna mil. Jag kommer nog fortfarande räkna milen men jag kommer att ha i åtanke att det finns mer saker som spelar roll än milen.

Att inte springa ett intervallpass när känslan är dålig inför.

Det har hänt att jag har gått runt och känt mig seg och sliten dagen jag ska springa ett hårdare pass. Oftast har det gått bra ändå och det har känts jätteskönt efteråt att jag ändå gjorde det. Nu senast gick det dock mindre bra och jag fick ett bakslag i knäproblematiken. Därför ska jag framöver helt enkelt skita i att springa det hårda passet när kroppen inte känns bra. Det kan såklart vara tufft när man planerat att springa tillsammans med andra men det får vara värt det. Man får helt enkelt hoppa över det hårda passet eller skjuta upp det en dag eller två.

Sen får man såklart skilja på när man är lite slö eller omotiverad och när kroppen faktiskt är sliten. Ibland är man ju seg till en början men kvicknar till efter ett tag. Då är det ju bara att köra på. Om den dåliga känslan däremot består så är det ju bara att avbryta eller köra ett lugnare pass.

Springa roliga tävlingar som utmanar och motiverar mig.

Jag gjorde en intervju med David Nilsson gällande ett skolarbete och passade på att fråga honom om tips, han svarade: ”Låt det ta tid och ha kul på vägen. Och välj de utmaningar som ger dig mest motivation!” Det tycker jag var ett riktigt bra tips och det ska jag verkligen tänka på. Sen är ju frågan vilka tävlingar som ger mig motivation. Jag älskar att springa lopp där det är folkfest som typ Göteborgsvarvet men även små mysiga lokalarrangerade lopp. Under 2019 skulle jag också vilja testa nått längre traillopp. Kanske nån ultra? Vem vet.

Om man inte bara tänker tävling utan även andra utmaningar så skulle jag vilja bli betydligt bättre på längdskidor. Dels för att jag känner att det är riktigt roligt men min teknik brister men också för att det är en bra alternativ träningsform. Just nu när jag åker skidor så känner jag att jag mest blir trött i armarna men inte får upp pulsen. Detta skulle jag vilja ändra på. Kanske kan det bli någon tävling på skidor i framtiden? Vasaloppet är något jag skulle vilja köra någon gång. Men det lär nog dröja något år.

Springa mer i skog och natur.

Jag var inne lite på detta tidigare men att springa i terräng är något jag verkligen borde göra oftare. Gärna obanat i skogen! Det beror på flera anledningar: Dels är det ju väldigt bra träning där många olika muskler aktiveras, det är också betydligt mer skonsamt än att springa på asfalt, det är ju riktigt härligt och jag har dessutom märkt på de få traillopp jag sprungit att jag är extremt dålig på de mer tekniska delarna. Därför vore det kul att utveckla denna del hos mig och bli snabbare även i skogen! Det tror jag skulle utveckla min löpning även på asfalt. Jag skulle också vilja springa flera långa pass i skogen. Gärna lugna och sköna pass med matsäck och sånt med.

Västerås Power Trail 2018

Persa på alla distanser.

Nu trodde ni jag hade skippat prestationstankarna helt va? 😉 Men icke! Skämt åsido men trots att jag ska satsa på att bygga upp kroppen och skynda långsamt så tror jag definitivt att resultaten sakta men säkert kommer att komma. 2018 innehöll personbästa på varje distans och det är jag övertygad om att 2019 också kommer att kunna göra. Att jaga tider är ju trots allt riktigt underbart! Speciellt när man lyckas med sina målsättningar såklart. Tiderna att slå är: 5k: 17.20, 10k: 34.51, 21,1k: 1.15.57, 42,2k: 2.45.31. Ska bli kul att se vad 2019 har att erbjuda! Hörs!

//Lukas

Sammanfattning av säsongen 2018

Säsongen 2018 blev min första riktiga löparsäsong. Den har varit otroligt rolig med en massa framgång och även en del motgång. I det stora hela är jag dock väldigt nöjd med min säsong och jag har utvecklats väldigt mycket som löpare både fysiskt och mentalt.

Det var ungefär vid årsskiftet som jag bestämde mig för att sluta med fotboll och innebandy för att hinna satsa fullt på löpningen. Därför kan man säga att det var då jag påbörjade min löparsatsning. Eftersom jag aldrig gjort någon säsongssummering tidigare så summerar jag från januari fram tills nu. Det blir kanske någon mer tävling iår men inte någon som jag kommer att satsa på utan mer bara som ett träningspass isåfall.

Årets första personbästa kom redan den 13e januari. Det var halvmaran på ”Stadion Marathon” som man sprang på en varvbana utanför Stockholm Stadion. Det var inte ett litet pers heller utan jag gick ifrån 1.24.12 till 1.18.50 på halvmaran och ribban för 2018 var satt! Det var ett riktigt roligt lopp som jag nog springer igen nästa år.

Bara två veckor senare kom nästa personbästa. Denna gång på en betydligt kortare distans. Det var på den förjävla jobbiga distansen 3000m i Västerås på ”Inlagda Gurkspelen”. 9.30.85 vart tiden och det är en distans jag inte har sprungit sedan dess. Perset innan var 9.40 så det blev en tio sekunders förbättring. Med lite flyt kanske jag kan bättra på perset lite i vinter. Det var också här i januari som jag började få upp löpmängden lite från 6-8mil i veckan till att kunna ha veckor på 9-11.

Årets hittills bästa mängdvecka kom i slutet av februari. Så klokt vet jag inte om det var dock. 15mil landade jag på. Den mängden var jag inte redo för då och är nog fortfarande inte.  Det var nog lite för mycket för mig då iallafall när dessutom tre pass den veckan var riktigt hårda . Dessa 15mil var dessutom uppdelade på endast 6st pass under veckan. Jag fick såklart ont i knät veckan därpå.. Lite galet nu såhär i efterhand men skadan vart inte så långvarig så lite nytta hade jag väl av träningen iallafall. Om inte annat lärde jag mig kanske att ta det lite lugnare med mängden.

Årets första vinst kom i mitten på mars och var på ”2 sjöar runt”. Jag sprang visserligen varianten på 16,7km där inte ”eliten” sprang men det var ändå riktigt roligt att vara först i mål på en tävling. Det var ett fint lopp i Sundbyberg där jag sprang en runda på ca 5,6km 3 varv. För mig som brukar kunna vara lite ouppmärksam var det dessutom en lärorik tävling där jag fick lov att ha uppe blicken när man låg längst fram och drog hela loppet.

2 sjöar runt 2018

Årets tredje personbästa kom veckan därpå. Det var på premiärmilen den 24e mars. Den var en blåsig och kall dag som inte riktigt gick som jag hade hoppats på. Det nya personliga rekordet löd 35.36 och ”endast” en förbättring med 6 sekunder. Jag hade hoppats på att gå under 35 men den prestationen skulle visa sig vänta fem månader..

Efter det dröjde det en månad tills nästa tävling och det blev kanske min roligaste och bästa upplevelse under hela säsongen! Nämligen min debut på maran! Min träning mot maraton och främst Stockholm Maraton hade pågått i runt tre månader och ATEA Mälarmarathon var tänkt att vara en förberedelse inför Stockholm. Det gick faktiskt helt felfritt och känslan var bra genom hela loppet. Det kändes precis som en mara ska kännas med en jämn fart och en bra avslutning! Tiden blev 2.46.45. Roligt också att komma på en andraplats!

ATEA Mälarmaraton 2018

Efter detta kom dock en tyngre period. Eftersom det var dags för nästa mara redan om lite mer än en månad så ville jag komma igång med träningen igen ganska fort. Att stressa visade sig inte vara särskilt smart. Jag fick ont i knät och fick vila från löpningen i två veckor. Skriver om skadeperioden här. När det väl kändes bra igen kom nästa motgång. Valde att springa Å-loppet för att kolla min form inför Stockholm men det slutade inte bra alls. Känslan under loppet var riktigt dålig och jag kollapsade strax innan mål i värmen. Skriver om min kollaps och tiden på sjukhuset efteråt här.

Jag blev förbjuden att starta på Stockholm Marathon så det fick bli några lugnare veckor för att bygga upp sig under sommaren. När det väl var dags för att börja träna lite hårdare igen kändes formen riktigt dålig och jag vet inte om det var träningsuppehållet pga knät som gjorde det eller om kollapsen som hade slitit rejält på mig.

Säsongens tyngsta period låg runt maj-juni. Maj var riktigt jobbigt för att jag ständigt gick och hoppades på att knät skulle bli bättre och underhöll med mestadels styrketräning och promenad. Juni var dels jobbigt men samtidigt riktigt härligt. Kroppen kändes riktigt tung och det kändes som mjölksyran kom krypande även på de lugna passen. Kollapsen verkade ha tagit hårt på kroppen. Sen hade jag ju såklart tappat lite under skadeperioden också. Ändå njöt jag av att äntligen kunna springa igen utan att ha ont. Jag hade ett par veckor där jag lät kroppen återhämta sig utan några större krav på min träning och det var riktigt skönt.

Efter det kom en period där träningen trappades upp och formen blev bättre och bättre. Jag sprang JSM 5000m den 5e augusti och det var en besvikelse. Jag fortsatte ändå att mata på och till slut lyckades det lossna och formen var både ikapp och förbi där den var innan.

Nästa pers för säsongen kom nämligen den 29e augusti.  Det var på blodomloppet 10km i Västerås och tiden löd 34.51. Så jäkla skönt för självförtroendet att äntligen slå personbästa igen! Speciellt när jag hade haft en hård träningsperiod och verkligen inte var formtoppad till loppet. Tävlandet och tränandet fortsatte och årets andra seger kom den 8e september. Det var på ”Svarta Maran” som var ett litet lokalt lopp på 25km där jag också slog banrekordet. Kroppen kändes riktigt bra och jag stod för en av mina bästa insatser iår. Skriver mer om loppet här. 

Svarta Maran 2018

Min definitivt bästa prestation kom dock veckan därpå. Det är det loppet jag bär med mig mest ifrån den här säsongen och det är sånt här som får mig att inse att allt slit faktiskt är värt det i slutändan. Det var på Stockholm Halvmarathon och jag slog personbästa på halvmaran med nästan 3 minuter! Trots att banan inte är särskilt snabb och jag var långt ifrån formtoppad så gick det felfritt och jag kände mig pigg hela vägen! Skrev såklart ett inlägg även om det loppet. 

Stockholm Halvmarathon 2018

Säsongens sista tävling och även sista personbästa kom en månad senare. Efter att halvmaran i Stockholm gått så bra så började jag tro att målet på SM-kvalgränsen på 2.39 som jag lite optimistiskt satt faktiskt kunde vara möjligt. Utan min knäkänning som förstörde en del av träningen de sista veckorna och med en bättre formtoppning är jag säker på att jag hade möjligheterna att klara det. Nu blev det dock en riktigt tuff resa och inte alls samma behagliga upplevelse som maran var förra gången.

Jag är ändå väldigt stolt över att jag lyckades att kämpa på och ta mig i mål trots att känslan hela loppet var skit. Det blev iallafall ett personbästa och tiden 2.45.31. Loppet var Marathon Eindhoven i Holland och mitt första lopp utomlands. Även om upplevelsen utav själva loppet inte var särskilt bra så var upplevelsen av staden bra och jag ser fram emot att upptäcka fler nya ställen i samband med löpningen! Maran i Eindhoven fick iallafall avsluta mitt grymma löaprår 2018 och jag ser fram emot nya framgångar 2019. Jag skriver nog ett inlägg längre fram om mina tanker och målsättningar inför 2019. Hörs då!

//Lukas

 

Klubbbyte! Tillbaka i Enköping!

Efter att ha tävlat för Eskilstuna en säsong så är jag nu tillbaka i min moderklubb Enköpings AIF. Mot nya mål!

I november förra året började jag att tävla för Eskilstuna Friidrott. Anledningen till att jag började i Eskilstuna trots att jag bodde i Enköping var att min nya tränare var tränare för medel/långdistans gruppen i Eskilstuna och det passade bra att åka med honom till träningarna och kontakten med klubben skulle fungera enkelt på så sätt.

Några månader senare slutade dock min tränare i klubben efter lite konflikter med styrelsen i Eskilstuna. Jag fortsatte dock tävla för Eskilstuna men i och med att jag alltid åkt med min tränare till Eskilstuna tidigare så blev det knappt några träningar där längre. Jag personligen har dock alltid haft en bra relation med styrelsen i Eskilstuna. Dvs fått ett bra bemötande och blivit anmäld till de flesta tävlingar jag velat. Det är dock inte särskilt smidigt att vara med i en klubb som inte kommer överens med ens tränare.

Därför kom det ganska lägligt att EAIs ordförande hörde av sig till mig och berättade om den grupp man hade tänkt starta upp för elitsatsande ungdomar i Enköping. Ett problem man haft tidigare i EAI har varit att ungdomar som velat satsa har varit tvungna att byta klubb och det vill man nu ändra på och erbjuda ungdomar som vill satsa det som krävs.

Detta lät såklart intressant och efter några möten med ordförande i klubben har jag beslutat mig för att byta klubb från Eskilstuna FI till Enköpings AIF för säsongen 2019. Det ska bli riktigt spännande och såklart kul att få tävla för den lokala klubben igen! Jag hoppas att detta kan göra att jag syns mer lokalt som i Enköpings-Posten osv och får enklare till att knyta lokala sponsorer.

Senast jag tävlade för Enköping var på terräng-SM förra året. Iår blir det tyvärr inget terräng-SM. Jag har känt mig väldigt sliten efter maran så det känns viktigare att vila upp mig. Jag hade säkert kunnat springa någorlunda men det känns lönlöst att åka till Öland för att springa halvdant. Nu blir det att satsa på att bygga upp en bra grund till nästa säsong med Maraton-SM som huvudmål. För dit ska jag! Det var allt för denna gång, hörs!

//Lukas

 

Marathon Eindhoven!

I söndags sprang jag Marathon Eindhoven. Det var mitt första lopp utomlands och en väldigt cool upplevelse. Själva loppet gick inte riktigt som jag hade hoppats men nu i efterhand är jag ändå väldigt nöjd med min prestation. 

På fredagen blev det en lätt morgonjogg på den så kallade ”lilla rundan” (3,5km) innan jag och pappa åkte iväg mot Arlanda. Flygresan gick snabbt och smidigt och likaså bussresan till hotellet. Vi märkte att Holland bjöd på en rejäl värme under denna helg. Något som vi inte direkt var jätteglada för. Under fredagen checkade vi in på hotellet och hämtade ut nummerlapparna.

Lördagen blev en lugn dag. Vi gick runt och kollade lite i staden, kollade in banan och vilade en del på rummet. Fredagen och lördagen bestod av en massa kolhydrater i matväg. Typ godis, bakverk, glass, pasta osv. Nu såhär i efterhand undrar jag om det var nödvändigt. De känns inte som att det gav någon effekt. Nästa gång funderar jag på att hålla det ganska normalt med kolhydraterna för att känna mig lättare vid start och sen nöja mig med att fylla på med sportdryck under loppet. Fast å andra sidan är det jävligt gott med godis och sånt så man kan ju äta det av den anledningen om inte annat för att sen skylla på kolhydratladdningen 😉

Jaja nu till loppet! Vi bodde typ 500m från starten så man behövde inte stressa för att ta sig till start. Efter en lätt uppvärmning var det dags för start och jag kände mig laddad. Kroppen kändes väl okej. Varken bra eller dåligt.

Min målfart var 3.43 och tanken var att spänna bågen och satsa för 1.18.30 första halvan. De kändes inte som något omöjligt eftersom jag hade fått till några bra långpass, och sprungit halvmaran på en betydligt tuffare bana på under 1.16 för en månad sen. Det jag var orolig för var ju dock dagsformen eftersom jag hade tränat dåligt i två veckor pga knäont. När jag sen kom igång igen blev jag rätt sliten och jag vet inte om jag var helt återhämtad på startlinjen.

Dagsformen visade sig vara sämre än jag hade hoppats på och känslan var långt ifrån lika lätt som i Stockholm för en månad sen. Det märktes ganska tidigt och när jag passerade första milen på 37.41 så kändes det tyngre än efter 10km på halvmaran trots att det både gick långsammare och det var längre kvar.. Redan vid 12 kilometer tyckte jag att det började kännas stumt i lår och vader.

Halvmaran passerades på 1.20.17 och där var både drömmen om sub 2.37 och SM-kvalgränsen på 2.39 körd. Jag förstod också att jag skulle få lov att dra ner farten ytterligare. Tanken att bryta loppet slog mig en massa gånger. Samtidigt kändes det ju otroligt dumt att åka till Holland och inte ens ta sig i mål. Jag försöte räkna ut hur fort jag behövde springa för att åtminstone slå mitt personbästa på 2.46.45 och försökte att gå efter det.

Länge var jag orolig över att jag inte skulle klara av det men vid 39km insåg jag att jag skulle gå under 2.46 iallafall. De sista 2 kilometerna var bland massa hus och värmen låg på som faan. Värmen hade stigit till 27grader då och de kändes som de längsta kilometerna jag någonsin sprungit. Till slut var jag iallafall i mål och var påväg att falla ihop. Fick hjälp av min tränare Danne att stå på benen efter målet och kände mig spyfärdig. Sluttiden blev: 2.45.31.

Efter att ha suttit ner i en halvtimme började jag må bättre. Jag fick lite flashbacks från Å-loppet där jag kollapsade och fick åka ambulans. Riktigt så allvarligt blev det inte nu men jag verkade ha tagit ut mig riktigt hårt. Att tävla i värme verkar ju inte passa mig har jag märkt nu.

Min klocka visade en snittpuls på 180. Låter inte det orimligt högt för att vara en mara?? Nådde dessutom en ny maxpuls på 198. Hade visserligen bara pulsmätare på handleden men ändå! Att desperat försöka öka tempot sista kilometern trots att hoppet om en bra tid var kört kanske var onödigt men på något sätt försöker jag alltid ta ut de sista krafterna på slutet hur trött jag än är verkar det som..

Efter loppet har jag försökt reflektera över varför det gick som det gick. Det går ju inte att förneka att loppet gick sämre än vad jag hade hoppats på. Jag tror helt enkelt att uppladdningen inför loppet var dålig och jag fick inte till formtoppen inför. De 2 sista veckorna där de sista specifika passen skulle göras så var jag skadad.

Jag hade hoppats på att denna vila ändå skulle göra kroppen gott men jag har märkt att jag presterar bra när jag har fått träna mycket mängd och 2 veckor vila var på tok för mycket. När knät sen var bättre tränade jag kanske på lite för hårt och kroppen kanske inte hann återhämta sig riktigt. Sista veckan drog jag sen när mängden nästan lite för mycket och sprang typ 2 mil innan maran den veckan.

Helt enkelt tror jag upplandningen blev dålig men det är bara att ta lärdom till nästa gång och hoppas att jag håller mig borta från skador inför nästa gång. Med lite distans till prestationen är jag dock nöjd ändå. Speciellt nöjd är jag över att jag kämpade på och inte bröt och ändå lyckades persa med 1 minut och 14 sekunder! Nu blir det lite lugn träning och sen blir det att bygga en bra grund under vintern med mestadels lugn distans och en del styrketräning. Då ska jag se till att hålla mig skadefri och klara SM kvalgränsen i vår! Det var allt för den här gången, hörs!

//Lukas

4 dagar kvar till Eindhoven!

Maran i Eindhoven börjar närma sig med stormsteg! Hur har träningen gått sen sist?

Som jag nämnde förra gången så hade jag lite ont i knät efter halvmaran i Stockholm. Trots lugn träning i några dagar kändes det inte som att knät blev bättre så det blev att ta lite längre vila och uppsöka sjukgymnast. Det jag fick veta där var att knät var lite överansträngt med det verkade inte vara något allvarligt. Jag blev rekommenderad att fortsätta ta det lugnt, stretcha fram och baksida lår och köra lite tåhävningar och knäböj.

8 dagar utan löpning blev det då jag varvade styrketräning, hopprep och roddmaskin. Hopprep är en ovan träningsform för mig men jag testade det nu och det kändes hyfsat i knät och jag fick upp bra puls. På måndagen började jag att jogga lätt och trappade sen upp farten och längden väldigt sakta men säkert. På lördagen samma vecka sprang jag 21km tillsammans med pappa och känslan var ganska hyfsad så det kändes som att jag var på god väg tillbaka.

På måndagen körde jag ett av mina hårdare pass nånsin. Riskabelt kanske med tanke på knät men det kändes lite som allt eller inget eftersom det då var 13 dagar kvar till loppet. Jag körde 37km progressivt och ökade hela tiden efter 5km. Farterna gick 4.57, 4.49, 4.31, 4.21, 4.13, 3.58, 3.47. Riktigt nöjd med att passet gick att genomföra och det blev en riktigt bra genomkörare inför maran!

I och med detta så hoppas jag att formen ifrån Stockholm Halvmarathon sitter i. Jag fick detsutom till ett långpass i fredags på 30km så nu är tanken att trappa ner för att benen ska vara riktigt pigga och fräscha på söndag!

Oavsett hur formen är så blir det riktigt kul! Med tanke på hur bra min träning ändå sett ut överlag den senaste tiden så hoppas jag kunna persa med flera minuter och kanske också klara SM kvalgränsen. Men som sagt vi får se hur kroppen känns! Jag tror att det mest är mentalt jobbigt att träningen blev lite sämre under två veckor. Rent fysiskt kanske det bara var bra med lite vila. Det kommer självklart en racerapport efteråt. Hörs då!

//Lukas

 

Stockholm Halvmarathon!

Halvmaran i Stockholm blev min bästa tävling hittills i karriären! Nu jobbar vi vidare mot Eindhoven!

Stockholm Halvmarathon är ett lopp jag inte sprungit tidigare som jag varit riktigt sugen på att köra. Jag gillar verkligen stora lopp med grymt publikstöd längs banan! Även om smålopp också har sin charm såklart.

Träningen veckan inför loppet gick riktigt bra! På måndagen blev det 20km lugn distans och på tisdagen blev det ett riktigt hårt intervallpass. Närmare bestämt 10 varv i Rocklundaspåret på ca 1650m med 1.30 vila. Jag har aldrig sprungit så många intervaller tidigare och trots det snittade jag en högre fart än vanligt på den rundan! Passet landade dessutom på 30km totalt med upp och nerjogg. Efter tisdagens pass så blev det bara korta lugna pass fram till lördagen för att ändå försöka ha någorlunda pigga ben på loppet.

På tävlingsdagen så tog jag och mamma tåget till Stockholm på morgonen för att hämta ut nummerlappar, checka in på hotellet och strosa runt lite i Stockholm. Efter att vi hade käkat lunch och bytt om var det dags att ta sig till start.

 <-Pastaladdningen!

Precis som vid midnattsloppet så hade jag tillgång till ”elittältet” vilket kändes lite ovant. Antar att man får lov att vänja sig 😉 Där kunde man värma upp och blev guidad till starten av Szalkai.

Jag kände hur adrenalinet sprutade och starten gick. Jag kom iväg i en ganska bra fart. Relativt snabbt kom man ner i en tunnel och där började ju GPSen strula så jag vet inte riktigt hur fort det gick. Vid första km-skylten visade min klocka 3.08 men skylten måste ha suttit för tidigt för så fort kan det verkligen inte ha gått. När man sen kom  ut ifrån tunneln började jag få koll på vilken fart jag höll och det kändes kontrollerat. 

Jag passerade första 5 på 18.05 vilket var inom tidsramen så det kändes bra. Andra femman gick sen lite långsammare och jag passerade 10 på 36.24. Ändå var tanken att jag skulle passera milen mellan 36-36.30 så jag låg fortfarande enligt planen. Det började ungefär här kännas lite konstigt på insida knä vilket jag hade varit orolig för inför då jag hade känt av det lite på passen dagarna innan. Det var dock inget som gjorde att jag sprang långsammare men mentalt vart det lite jobbigt då jag var rädd för att det skulle bli värre.

Det blev det dock inte. Snarare släppte det lite när jag närmade mig 15km. Jag hade då ökat tempot lite igen och passerade den tredje femman på 18.14. Jag fick också höra att vi som låg i klunga tampades om topp 30 vilket gjorde mig ännu mer motiverad. Topp 30 skulle ju nämligen få pris hade jag läst.

Sista 6 var sen min snabbaste del av loppet. Ju närmare jag kom mål desto mer insåg jag att jag närmade mig ett rejält personbästa och fortfarande var rätt pigg! Vid 15km låg jag på plats 30 och jag fortsatte att plocka placeringar. Vid typ 19km kom en nedförsbacke och jag höll iprincip i den farten jag fick där hela vägen in i mål. Sista 1,1km höll jag en fart på 3.15 och sista 100 höll jag tydligen 2.46 enligt min klocka.. Jag insåg på målrakan att jag skulle komma under 1.16 vilket hade varit min drömgräns för dagen. Så glad och samtidigt så trött har jag kanske inte varit förut vilket ni kan se på bilden här under.

Jag kom i mål på tiden 1.15.57 vilket är personbästa med 2 minuter och 53 sekunder. Jag kom också på en 21a plats! Detta är utan tvekan min bästa prestation hittills inom löpningen och nu känns det som att jag äntligen får betalt för den hårda träningen jag lagt ner! Nu märker man också hur stor utveckling jag ändå haft under året. På Göteborgsvarvet 2017 sprang jag på 1.26.07 så jag har alltså förbättrat mig med över 10 minuter på typ 16 månader.

Efter loppet väntade jag in mamma, min moster och hennes man som också sprang på riktigt bra allihopa! Sen så gick vi ut och käkade och hade det trevligt. Dagen efter shoppade jag och mamma lite i Stockholm innan vi tog tåget hem. En grym helg alltså!

Nu blir det lugn träning några dagar och förmodligen kolla upp det med knät. Det blev inte sämre efter loppet men nu såhär några dagar efter har det inte blivit bättre heller trots lugn träning. Sen hoppas jag kunna träna på hårt i lite mer än en vecka innan det är dags att trappa ner inför Eindhoven Marathon i mitten av Oktober. Det ska bli riktigt kul! Om allt går enligt plan borde jag kunna komma under 2.39 och få springa SM på Stockholm Marathon nästa år! Mer om det senare, hörs!

//Lukas