Blogg

Vad händer nu?

Nu har det gått ungefär en månad sedan ett av årets viktigaste händelser löpmässigt Stockholm Marathon. En händelse som dock varit ännu större är att jag även tog studenten för en månad sen. Så vad händer nu? 

Efter maran blev det såklart en lugnare period träningsmässigt vilket passade väldigt bra eftersom jag tog studenten på onsdagen efter. Då kunde man fokusera på att förbereda inför det och slapp försöka klämma in särskilt många träningspass. Själva studentdagen var riktigt rolig. Kul att få spendera den både med sina klasskompisar och med släkt och vänner. Det känns som ett nytt kapitel i livet börjar och man blir lite mer vuxen. Den klassiska frågan man får på sitt studentfirande är ju “så vad ska du göra nu då?”.

Planen för hösten och de kommande åren är långt ifrån spikad men jag har lite tankar kring vad jag vill göra. Så småningom vill jag plugga vidare. Två yrken jag är intresserad av är journalist och lärare. Jag har sökt lite utbildningar inom dessa områden så vi får se ifall jag kommer in någonstans. Just nu lutar dock mina tankar åt att det blir ett sabbatsår från studierna för att göra något annat. 

Något som lockar just nu är att åka på ett längre träningsläger i vinter för att kunna fokusera helt på löpningen några månader. Det tror jag skulle kunna vara väldigt bra för min utveckling både inom själva löpningen såklart men även som person eftersom jag aldrig rest utomlands utan min familj tidigare. Jag tänker mig runt 3 månader när det är som sämst träningsmöjligheter här i Sverige och gärna ett ställe där man kan träna på hög höjd. Detta tror jag skulle vara riktigt givande inför Stockholm Marathon 2020 där jag förhoppningsvis springer SM. Under tiden jag inte är bortrest så kommer jag isåfall jobba för att spara ihop pengar till bland annat resan såklart. Efter det är då förhoppningen att jag har en klarare bild av vad jag vill plugga för något och isåfall är planen att börja plugga på högskola/universitet hösten 2020. 

Detta var lite tankar kring framtiden men inget är som sagt spikat än så länge. Så hur går löpträningen då? Har jag kommit igång ordentligt efter maran? Jag har ju haft problem med ett knä en längre tid och efter maran skulle jag ta minst en vecka helt utan löpning för att knät förhoppningsvis skulle bli helt bra. Dagarna efter loppet kändes inte knät särskilt mycket sämre än innan och kroppen i övrigt kändes bättre än efter tidigare maror. Efter 9 dagar drog jag igång med en lätt jogg på gräs och 15 dagar efter loppet var det dags för det första intervallpasset. Fokus är nu lite mer fart och mindre mängd på intervallerna för att bli lite snabbare på 5-10km. 

När jag väl kommit igång ordentligt med löpningen kände jag dock att knät fortfarande inte var bra. Det var inte särskilt mycket sämre än innan men inte heller bättre. Jag hade nu äntligen fått göra magnetröntgen och även fått svar gällande bilderna. Svaret blev att man inte såg något på knät som var avvikande och alltså inget som skulle tyda på en skada. Rekommendationen blev helt enkelt att träna på tills vidare och hoppas att det skulle bli bättre. Jag tränade på med en hel del hårda intervallpass och en hel del styrketräning för att stärka upp benen. 

Från maran och fram till nu har det även blivit två stycken träningstävlingar. Båda gav lyckade resultat. Det ena var Midsommarloppet i Munktorp 20e juni vilket var ett traillopp på 8km. Jag kom 3a och sprang ungefär 2min bättre än förra året. Det andra loppet var Semesterloppet 10km i Mariefred 29e juni. Jag sprang på 35.49 vilket är en bra förbättring jämfört med 37.28 2017. Jag hade visserligen hoppats kunna slå mitt 10km-pers på 34.51 men banan i Mariefred är rätt tuff och det var närmare 30 grader varmt på tävlingsdagen. Med hänsyn till dessa faktorer så tror jag att jag ändå är i persform om jag bara får allt att stämma. 

Förra veckan spenderade jag i Spanien med familjen. Det blev en riktigt skön vecka där jag tog det lite lugnare med de hårda passen och fokuserade främst på att umgås med familjen, sola och bada. Trots detta så kändes knät fortfarande inte ett dugg bättre under veckan så jag bokade då en tid på Idrottsskadecentrum i Uppsala då jag blivit rekommenderad dessa av flera andra som blivit av med sina problem efter några besök hos dem. 

Det blev några löppass i Spanien!

Jag var där igår och efter att endast ställt lite frågor och tryckt på lite olika ställen kunde han jag var hos konstatera att hade hade “Bakercysta”. Det är tydligen vätska som har samlats runt en slemsäck i knät. Enligt honom kunde man vila hur mycket som helst utan att det försvann ifall man inte fick behandling. Behandlingen jag fick var att man sticker in nålar i knät för att göra hål och tömma vätskan. Detta i kombination med antiinflammatoriska läkemedel i 10 dagar hoppas jag nu ska kunna göra att mina problem försvinner. Jag ska dit igen i början av augusti för ny behandling. Det var hur läget ser ut just nu, ganska ljust alltså! Hörs!

//Lukas

Stockholm Marathon

Stockholm Marathon blev en härlig upplevelse! Det var blandade känslor inför loppet. Jag visste ju att jag inte hade kunnat träna alls jag velat under våren och en viss känsla sa att det nog inte fanns en särskilt stor chans att mitt knä skulle palla 42km. Samtidigt var jag ju jävligt taggad, de senaste tävlingarna hade gått bra, formen hade varit ganska god ändå och knät verkade inte bli sämre av tävlingar. Varför skulle det vara annorlunda nu?

Efter ett pass med lite fart på onsdagen så vilade jag helt från löpning torsdag, fredag och nöjde mig med promenader. De flesta brukar ju vilja jogga lite lätt men för mig har helvila fungerat bra tidigare och nu ville jag irritera knät så lite som möjligt. Eftersom jag dessutom hade varit förkyld kändes det lika bra att vila ut förkylningen helt.

Lördagen startade jag med havregrynsgröt och vitt bröd som jag åt runt 3,5h innan start. Det är egentligen inte en frukost jag äter särskilt ofta men just inför tävlingar brukar jag köra på gröt och så fick det bli även den här gången. Efter det blev det lite sportdryck och banan som energi ungefär en timme innan. Jag drack även rödbetsjuice varje dag fram till loppet från 6 dagar innan. Oklart om det hjälpt men lite placebo skadar ju inte. I övrigt åt jag ungefär som vanligt dagarna inför fast något större mängd kolhydrater de sista 2 dagarna.

Vi åkte mot Stockholm vid 9 och kom fram i god tid för att hämta ut nummerlapp. Mamma och pappa följde med och skulle heja. Jag träffade alla andra EAIare vid området för en gruppbild och träffade även på coach Danne. Jag kände att jag började bli lite nervös men det kändes fullt överkomligt. Jag tror att det kan bero lite på att de dåliga förberedelserna hade sänkt förväntningarna lite. Vid starten träffade jag sedan på Jonatan från VLK som jag tränat mycket ihop med på intervallpassen i Västerås. Jag träffade även på Victor från Brattås som skulle ha ungefär samma utgångsfart som jag så det vara dessa två som jag tänkte hänga på.

Starten gick och jag stod ganska långt fram i startgrupp B. Jag upplevde aldrig någon större trängsel utan kunde springa på rätt så ostört. Första femman kändes rätt så lätt. Ingen superkänsla men ändå kontrollerat. Knät däremot kändes inte särskilt bra och det började göra lite ont nästan direkt. Jag hann tänka ”ska jag behöva bryta redan nu??” men när jag närmade mig 10 började det släppa och kändes så småningom inte särskilt mycket alls. Kanske var det bara stelhet som släppte när jag blev varm? De första femmorna passerades på 19.10 och 19.20.

Jag fortsatte att försöka hålla runt 3.50-3.55 och det kändes relativt lätt. Den tredje femman passerades på 19.21 så farten var fortsatt jämn och fin. Här någonstans fick jag släppa Victor. Jonatan släppte jag redan vid starten då han drog iväg i ett något snabbare tempo. Här började det hugga lite lätt i höften vilket störde mig lite. Speciellt eftersom det kändes så pass bra i övrigt. Jag hade dock med mig att jag hade haft en liknande känsla i Eindhoven i höstas som gick över efter några kilometer och så blev det även nu som tur var. Samtidigt undrar jag ju lite varför jag fick ont i just höften med tanke på all höftstyrka med gummiband, rörlighet osv som jag har kört..

Den fjärde femman passerades på 19.34 och halvmaran passerade jag på 1.21.43. Det var ungefär runt målfart och jag tyckte fortfarande att det kändes relativt lätt. Nästa femma sprangs på 19.50 och vid 25km började det kännas tuffare. Backarna som kom under andra halvan tog såklart på krafterna. Här började jag försöka räkna ut ifall 4.00fart skulle räcka för personbästa (2.45.31) för snabbare än så skulle jag inte klara. Det skulle det kanske göra kom jag fram till och jag sprang på så bra jag kunde.

Kilometerna började dock gå långsammare än så och nästa femma mellan 25 och 30 passerades på 20.29. När jag närmade mig 32 så insåg jag att det nog skulle bli svårt med ett personbästa. Något jag också hade varit beredd på inför loppet även om jag ju ville ge det ett försök. Faktum är att jag från nyår fram till loppet endast haft 4 st pass på över 30km och endast 2 över 35. Från 30 fram till mål låg jag på en fart runt 4.05-4.12 och vid 35 hade jag släppt målet om pers och försökte helt enkelt ta mig i mål på ett så bra sätt som möjligt.

Från 38 och fram till mål var det riktigt tungt. Samtidigt kan man ju inte förvänta sig så mycket annat, det är ju marathon! Känslan när jag sprang i Eindhoven i höstas var faktiskt betydligt sämre. Nu när jag hade släppt tanken på pers så kanske jag inte pressade mig riktigt lika hårt de sista 2 som jag nog skulle gjort annars. När man väl såg stadion så försökte jag ändå öka farten och ta ut de sista. Jag såg inne på arenan att jag behövde spurta för att komma under 2.48 och jag hade även en annan kille precis bredvid mig. Jag vann spurtstriden vilket även gjorde att jag kom på exakt plats 100. Kul! Jag lyckades även komma under 2.48. 2.47.58 landade tiden på.

Slutspurten som tog mig till topp 100 😀

Min första tanke när jag var i mål var dels att det var jäkligt skönt att det äntligen var över men också att jag faktiskt var nöjd med dagens prestation. Jag hade under de senaste dagarna gått runt och ställt in mig på en DNF och nu kunde jag faktiskt fullfölja på en bra tid! Det som bidragit till att det ändå gick så pass bra är nog dels den hårda träning jag gjorde i höstas men också all styrketräning, alternativträning och att jag ändå slitit på med löpträning i den mån jag har kunnat. Mitt lopp jag gör visar ju att det faktiskt har varit värt det!

Efter målgång träffar jag Victor som kunde fortsätta i samma tempo genom hela loppet och till och med gör en snabbare andra halva. Han glider i mål på 2.42.19 och jag är riktigt glad för hans skull att han äntligen fick till det på maran på tredje försöket. Även Jonatan gjorde ett riktigt bra lopp och sprang i mål 2.45.42 vilket är mindre än 2 minut från hans pers på en tuff bana. Jag tror att vi alla tre tar SM-kvalet på 2.39 till hösten om vi kan träna ostört!

Nu några dagar efter loppet är benen såklart slitna men det är inte värre än vanligt. Snarare bättre till och med. Knät har faktiskt inte blivit särskilt mycket sämre efter loppet än innan vad det känns. Nu är planen att ta det väldigt lugnt de närmaste veckorna för att knät ska bli helt bra. Jag hoppas ju också att man kan se något på magnetröntgen. Efter det blir det några veckor med lite mer fart och då kommer jag att tävla lite på kortare distanser som 5-10km. När jag fått upp farten lite går vi sen över till maratonträning igen. Då hoppas jag att jag kan träna ostört med bra mängd och många långpass vilket isåfall borde kunna resultera i ett rejält personbästa på en höstmara. Men dit är det en bit kvar! Hörs!

//Lukas

Stockholm Marathon imorgon!

Sedan förra inlägget har jag kommit igång med tävlingar och hunnit med ett antal lopp. Det har faktiskt även blivit ett personbästa! Jag har fått till en någorlunda kontinuitet på kvalitétspassen men den totala mängden har varit långt ifrån där jag skulle vilja. Knäproblemen är fortfarande inte helt borta och uppladdningen inför Stockholm känns ganska långt ifrån optimal.

I mitt senaste blogginlägg skrev jag om att jag hade sprungit startmilen på 36.19. Veckan därpå kunde jag träna på rätt bra och det blev min första vecka över 90km och första långpasset på över 30. Onsdagen den 17e april veckan efter sprang jag sen Örebro AIK Halvmaraton på tiden 1.18.40. Det var en tid som kändes oväntat bra med tanke på förutsättningarna och jag fick lite hopp inför säsongen. Det blev mitt nästbästa tid på halvmaran och lite mindre än tre minuter från personbästa.

Örebro AIK Halvmaraton

Veckan därpå blev det ytterligare än tävling. Denna gång 10 000m och tiden 35.29. Inte heller denna gång var jag särskilt långt ifrån personbästa (38sekunder). Dock var det min debut på distansen om man räknar bana separat. Under helgen sprang jag sedan ett kuperat långpass på 36km vilket blev mitt i särklass längsta hittills i år både sett till tid (3h) och distans. Att knät dessutom kändes relativt bra både under och efter passet var mycket skönt!

Dessa två veckor blev det lite mindre mängd (ca 70km) till förmån för tävlandet. Veckan därpå blev det däremot en till vecka på 90km även om det blev en tävling även denna helg. Denna gång var det ”Aros Marathon – 25km” som stod på agendan. Det var ett riktigt roligt lopp på bitvis svårsprunget underlag och det blev ett riktigt bra träningspass. Jag kom på 3e plats. Veckan därpå blev min bästa hittils i år. 105km löpning och ett långpass på 38km! Långpasset gjordes den 12e maj och alltså 20dagar innan maran. Detta blev det sista riktigt långa långpasset. Några riktigt långa pass med marafart har det inte direkt blivit alls den här gången. Jag har ju däremot fått till en hel del tävlingar på 21-25km så jag hoppas att dessa duger som lite hårdare långpass. Jag har fram till denna vecka också fortsatt med minst ett hårt styrkepass varje vecka så de totala träningstimmarna har ändå varit rätt bra.

Aros Marathon 25km

Veckan därpå blev en tävlingsvecka varav den ena var ett av vårens stora mål, nämligen Göteborgsvarvet. Jag förstod ju dock att det skulle bli tufft att utmana mitt personbästa från Stockholm Halvmarathon i höstas i och med att min träning inför inte har varit i närheten nu jämfört med då men jag ville ändå ge det ett försök åtminstone. Först blev det dock en träningstävling på tisdagen. Det var 5000m på Arosvallen i Västerås och arrangerades av Västerås FK. Trots att tävlingen bara var två dagar efter långpasset på 38km så lyckades jag med mitt mål att gå för sub17 efter en stark spurt på de sista varven. Tiden landade på 16.55.87 och är personbästa med 24 sekunder. Jag har aldrig tajmat en bra form och 5000m-tävling så det var kul att få putsa till perset lite.

Efter detta blev det väldigt lugn träning fram till Göteborgsvarvet på lördagen. Väl på lördagen var alltså planen att testa gå för personbästa och då skulle det krävas en fart på 3.36/km eller snabbare. Jag höll uppe en bra fart första halvan och låg väl iallafall nästan i fas men broarna tog rejält på krafterna och under andra halvan fick jag ändra målet till säsongsbästa och slå min tid från tidigare i år på 1.18.40. Det lyckades jag också med och kom i mål på 1.18.28. Det är jag ändå relativt nöjd med, speciellt då Göteborgs bana är betydligt tuffare än Örebro. Det visar ju ändå att det går framåt iallafall.

Att det inte gick bättre har inte så många andra förklaringar än att jag helt enkelt tränat för lite vad gäller både distans och längre intervaller. Farten finns ju uppenbarligen eftersom det ändå gick bra på 5000m. Formen är inte det som grämer mig mest dock utan det är mitt problem med knät. Det är visserligen sällan under varken träning eller tävling som det gör så pass ont att jag vill bryta ett pass (även om det har hänt ett fåtal gånger) men det är något som inte känns helt rätt i knät helt klart.

Göteborsvarvet 2019

Så varför tävlar jag trots att jag har problem med knät? Någon typ av konstig känsla i knät har egentligen funnits till och från sen november förra året ungefär.Ibland har det känts som att det är helt borta men sen så har det plötsligt kommit tillbaka trots att jag har varit försiktig med att öka träningsmängd, fart osv.. Känslan eller ”det onda” har känts på olika sätt under perioderna och på lite olika ställen på knät så jag vet inte ens om det är samma känning jag haft under hela tiden.

Trots att jag har tagit lunga perioder och en hel del vilodagar helt utan löpning verkar det inte bli bättre, styrketräningen har inte verkat hjälpa och det verkar inte heller bli särskilt mycket sämre av att jag tränar och tävlar. Jag har också varit hos ett antal sjukgymnaster/naprapater där ingen kunnat se vad det är för problem jag har och inte heller på röntgen kunde man se något. Jag har väntat på en tid för magnetröntgen i ca tre månader och jag hoppas att kunna få något besked efter det. Därför tävlar och tränar jag på på en nivå som känns okej tills vidare med hopp om att det åtminstone inte ska bli sämre i knät.

Just nu är det bara Stockholm Marathon kvar av tävlingar inplanerade inom den närmsta tiden och jag tänker att jag tar en väldigt lugn period efter det och hoppas att problemen ska försvinna helt då. Annars får jag söka vidare efter hjälp för att få bukt med problemen om man inte skulle se något på magnetröntgen. Jag kommer ju dock såklart att bryta loppet i Stockholm om det börjar göra ondare än vanligt i knät för att inte riskera att resten av säsongen blir lidande.

Dagen efter Göteborsvarvet blev det en vilodag och sedan tre dagar av lugn distans innan det var dags för det sista tuffa passat inför maran. Det ägde rum på torsdagen nio dagar innan och skulle vara en halvmara runt marafart men känslan var väldigt dålig i kroppen och jag fick bryta vid 15km efter att snittfarten var betydligt långsammare än tänkt. Passet blev totalt 26km och blev det sista långpasset inför maran. Efter passet började jag känna mig lite hängig och jag blev sedan förkyld med halsont i 3 dagar. Jag skulle tro att det var en bidragande orsak till att passet kändes så segt. Sen kan jag ju ha varit sliten från Göteborgsvarvet också.

En förkylning helgen innan är ju såklart inte optimalt för den redan dåliga uppladdningen. Däremot kanske det var bra för knät att få ett par dagar extra vila helt utan träning? Sen kan jag ju iallafall hoppas att de ofrivilliga vilodagarna ger en extra formtopp till loppet. Veckan skulle legat på runt 80km men blev nu istället 60 vilket ändå känns fullt godkänt.

Nu är jag iallafall frisk och har fått till två lättare fartpass för att få lite fart i benen. Nu finns det inte mycket mer jag kan göra inför loppet mer än att sova och äta bra. Loppet får helt enkelt gå som det går man jag ska åtminstone ge det ett försök och göra mitt bästa. Det ska hur som helst bli jäkligt kul att springa en mara på Stockholms gator för första gången. Det lär ju komma ett inlägg om hur loppet har gått senare. Hörs då!

//Lukas

Årsdebuten avklarad!

Nu har jag äntligen tävlingsdebuterat för året. Det gjorde jag på Startmilen i Örebro och det blev min första tävling för nya klubben Enköpings AIF sedan övergången i höstas. Jag har ju nämligen bytt tillbaka från Eskilstuna FI till Enköpings AIF som ju är min moderklubb. Men hur har träning gått sen sist?

Jag hade ju kommit igång med träningen igen och knät kändes bättre. V.12 gick åt rätt håll med 70km löpning varav ett intervallpass och ett långpass. Intervallerna var 6,5,4,6,5,4min med en minut joggvila. Passet kördes på asfalt och lämnade en del att önska gällande både fart och känsla i knät. Jag var lite orolig att det skulle bli sämre igen efter passet men så blev det iallafall inte. Skönt! Långpasset var mitt längsta i år tidsmässigt och kanske även det härligaste. Jag sprang 23km på stigar i skogen på upplandsleden. Det var väldigt svårsprunget och lerigt men ändå otroligt härligt på något vis. Bara jag och skogen, inget sällskap, ingen musik eller någonting. Det ska jag definitivt göra om!

Veckan därpå fortsatte min träning att gå åt rätt håll. Mängden landade på 85km. Känslan var betydligt bättre på denna veckas intervaller som bestod av en intervallstege på bana. Jag körde även ett långpass på asfalt på 25km med en bra känsla i knät. Eftersom träningen hade känts bra under veckan valde jag därför att anmäla mig att Startmilen i Örebro. Jag fortsatte att träna på under kommande vecka. Jag fortsatte såklart också med minst ett hårdare styrkepass och några pass med lättare styrka.

På onsdagen innan tävlingen körde jag 5×1000 på bana med ca 2.30 vila för att få upp lite fart i benen inför loppet. Det gick oväntat bra och snittet landade på 3.15. Visserligen säger väl inte få intervaller med lång vila särskilt mycket om formen på 10km men att jag kunde avsluta sista på 3.12 utan att bli allt för trött tyder ändå på att uthålligheten finns där till viss del iallafall. Trots detta positiva besked höll jag fast vid mitt beslut som jag tagit att lämna klockan hemma på tävlingsdagen och gå fullt på känsla under loppet.

Torsdagen vilade jag helt och fredagen körde jag en lätt jogg på 7km med några fartökningar. Detta för att kroppen ändå skulle vara rätt fräsch till säsongsdebuten. Väl på tävlingsdagen kändes kroppen ganska bra. Inte direkt några superpigga ben men inte särskilt sega heller. Jag åkte till Örebro tillsammans med pappa som också sprang. När vi kom fram så hämtade vi nummerlappar och träffade min tränare och några träningskompisar från Västerås. Vi var där i ganska god tid så vi tog det lugnt ett tag innan det var dags att värma upp.

När starten gick så ville jag fokusera på att gå ut i ett hårt men kontrollerat tempo. Väderförhållandet var varmt men ganska blåsigt. Jag hade ju som sagt ingen klocka men jag hade nog ändå räknat med att få någon indikation av hur jag låg till tidsmässigt under loppet men det fick jag inte. Jag märkte dock hur avståndet till några löpare som brukar göra runt 35 ökade så jag förstod att det inte skulle bli något personbästa. Något jag såklart inte heller räknat med efter en strulig vinter med väldigt lite fart och lite löpning överlag.

Jag kände vid 7-8km att jag började bli trött men inte överdrivet trött. Känslan var ungefär som den brukar vara på ett 10km-lopp. Jag hade kanske kunnat pressa mig lite hårdare men jag saknade nog den mentala tävlingsvanan lite för mycket för att kunna pressa ur de allra sista de sista kilometerna. Kanske var det bara bra eftersom detta mest skulle vara som ett träningspass.

Positiv känsla från loppet!

Jag kom iallafall i mål på tiden 36.19. Det var inget att hurra för direkt men inte heller något att vara besviken över. Det är ungefär 90 sekunder från mitt personbästa. Att jag inte har tappat mer än så under vintern får jag ändå vara nöjd med. Det viktigaste var att kroppen kändes bra och framförallt att jag inte fick ont i knät. Det fick jag inte och nu såhär några dagar efter känns knät fortsatt bra även om jag inte kan säga att det är helt hundra. Jag väntar ju fortfarande på tid för magnetröntgen för att få svart på vitt vad det är för något.

Nu är tanken iallafall att jobba vidare på en träningsnivå som kroppen klarar av och fortsätta att tävla lite då och då. Bara kroppen fortsätter kännas bra så blickar jag fram mot Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon som mina främsta mål för tillfället. Det ska bli riktigt kul! Hörs!

//Lukas

Upp och ner

Ja det beskriver läget för tillfället ganska bra. Vissa dagar känns träningen bra. Andra dagar känns kroppen sämre och de krämpor jag har haft gör sig påminda. I det stora hela går fortfarande träningen åt rätt håll och det är bara att hoppas att det fortsätter så.

Senast jag bloggade hade jag gjort en träningsvecka på 80km och 10h träning. Något jag var mycket nöjd med. Veckan därpå åkte jag däremot på en förkylning och träningen blev väldigt begränsad. Eftersom den veckan blev så dålig så blev det istället lite mer träning under sportlovet som var tänkt att bli en lugnare träningsvecka. Visserligen “bara” 67km löpning men även 20km längdskidor och ett par styrkepass.

Veckan därpå var tanken att trappa upp löpningen igen. Jag var också hos en naprapat i Västerås och pratade om mitt knä och även foten som jag haft lite problem med. Foten har inte riktigt stört mig på samma sätt men det är något något jag skulle vilja på uppkollat. Jag ska iallafall få en tid för magnetröntgen för både knä och fot så vi får hoppas att jag får några svar efter det. Veckan I slutet av februari och början av mars blev iallafall min bästa I år. Mängden landade på 88km och 10h träning inklusive 6×1000 i Västerås och ett långpass på 27km. Intervallpasset var på onsdagen och jag snittade 3.35 på intervallerna. Ingen fart att hurra för sätt till pass jag gjort tidigare men känslan var riktigt bra och farten kändes väldigt behaglig och kontrollerad.

Jag fick också till två riktigt bra styrkepass. Jag har börjat få hjälp med styrketräningen av Jenny på Magasinet Enköping. Det känns riktigt kul och det känns verkligen som att det kommer att ge resultat. Jag har fått prova på en hel del nya övningar med bland annat marklyft som jag aldrig gjort tidigare. I slutet av veckan började det tyvärr kännas konstigt i knät. Känslan var inte riktigt på samma sätt som det gjort ont tidigare men något kändes konstigt och lite ömt. Efter några pass med samma känsla valde jag därför att ta några dagars löpvila veckan därpå.

Jag vet inte riktigt vad det berodde på att det onda typ “kom tillbaka”. Jag antar att det var samma iallafall för det känns ju osannolikt att jag skulle dragit på mig något helt nytt även om känslan var lite annorlunda. Man kan såklart tro att det var på grund av intervallerna men jag kände inget just då varken under passet eller efteråt. Jag tror väl snarare att det var en kombo att jag kört ovanligt hård styrketräning och mer löpning än vad kroppen varit van vid de senaste veckorna. Därför har jag bestämt att jag nu ska försöka ha enskilda styrkedagar där jag endast kört styrketräning och bara springer ca 2-5km som uppvärmning.

V.10 bestod iallafall mest av bålstyrka, rörlighet, lätt benstyrka och endast 20km löpning. Tråkigt såklart att få backa i träningen men efter det kändes det iallafall bättre och förra veckan kom jag igång igen. Jag tog det dock lugnt med intervaller och långpassen. Det blev iallafall 61km löpning och lite styrka. Nu hoppas jag kunna fortsätta att hålla i kontinuiteten och att jag får kallelsen till magnetröntgen snart så jag vet vad det är för skavanker jag bär på. Nu är det börjar snön iallafall försvinna och det blir enklare att springa i skogen. Det gjorde jag imorse och det känns betydligt bättre för både knä och fot så det blir definitivt mer traillöpning framöver! Hörs!

//Lukas

Redan februari!?

Det är verkligen sjukt hur fort tiden går. Nyss var det jul och nu har redan årets första månad gått. Bara en vecka kvar innan det är sportlov och jag är ledig på nytt. Studenten närmar sig med storsteg.. Löpningen då? Jo tack den går okej. Långt ifrån perfekt men det börjar kännas lite bättre på den fronten.

November och December gick tungt där knäskadan gjorde sig påmind och det blev betydligt mer långdraget än vad jag hade trott. Ett tag kändes det rätt bra men sen blev det sämre igen. Löpningen var rätt begränsad med mestadels korta pass varannan dag och resten alternativträning och styrka. Nu i januari har det dock börjat gå åt rätt håll och det känns som att det verkligen håller på att bli bra. Jag har trappat upp löpningen sakta men säkert och har legat på 60-70km per vecka ungefär och fortsatt med relativt mycket styrketräning. Nu den senaste veckan landade jag på 80km löpning och ca 10h träning totalt. Helt klart ett steg i rätt riktning!

Ett annat positivt besked är att jag var på sjukhuset och gjorde ett arbetstest förra veckan. Anledningen till att jag gjorde det testet var för att jag svimmade och hamnade på sjukhus när jag sprang å-loppet i sommras. Skriver om det här  för er som inte läst. Det var helt enkelt en typ av uppföljning för att se så det inte var något fel på hjärtat eller liknande. Allt såg bra ut så skönt att slippa oroa sig för något sånt iallafall!

Nu är tanken att fortsätta trappa upp mängden sakta men säkert och fortsätta med en hel del styrketräning och alternativträning. Jag tänker också att jag ska lägga in lugnare veckor typ var 4e vecka med mindre mängd löpning. Nu närmast blir det sportlovet som blir lite lugnare. Då ska jag nämligen iväg till Sälen med familjen så då blir det en hel del skidor istället för löpning. Det ska bli riktigt mysigt!

Ska bli riktigt kul att komma igång och tävla igen om några veckor (om allt känns bra såklart). Huvudfokus kommer dock ligga på höstens tävlingar och försöka bygga upp en stark och uthållig kropp fram tills dess. Jag har dock fortfarande en förhoppning att springa Stockholm Maraton och Göteborsvarvet. Jag sprang inget av dessa lopp förra året och jag ser verkligen fram emot att göra det iår. Jag hade ju tidigare som mål att delta i SM på dessa tävlingar men nu lär det bli vanligt deltagande istället. Blir kul det också! Jag har många år på mig att springa SM.

Till hösten tänker jag mig någon mara utomlands som kommer att vara årets huvudfokus. Eventuellt blir det Eindhoven igen precis som förra året då det var ett väldigt bra lopp med bra arrangemang och smidig flygresa. Det enda negativa var ju vädret men jag tror att risken ändå är ganska liten att det är 27grader i oktober i år igen. Sen vore det kul att springa något längre terränglopp. Lidingöloppets tremil är jag sugen på och kanske även ultravasan 45. Men det tar vi senare.

Det var allt jag hade den här gången. Hörs!

//Lukas

Lite skidor har det blivit!
Härlig snölöpning har det också blivit!
Visst är det härligt att springa på vintern ändå?

Uppdaterar läget!

Halloj! Tänkte skriva lite om hur läget ser ut för tillfället och vad som har hänt sedan sist. Så hur är formen? Hur har träningen gått?

Svar: inte så bra. Jag nämnde ju i förra inlägget att jag hade fått ont i knät några veckor efter maran i Holland. Läkningen av knät visade sig gå betydligt segare än vad jag hade trott. Det var i mitten av november som knät började göra ont och det är fortfarande inte helt bra. Jag har sedan dess hållt igång med träningen på lite olika sätt som styrketräning, hopprep, cykel, crosstrainer, lätt löpning, skidor mm och försökt att hitta vad som fungerar bra för knät och vad som fungerar mindre bra.

Nu såhär 2 månader senare börjar det dock kännas betydligt bättre så jag hoppas att det fortsätter att gå i samma riktning. Förra veckan landade jag på 60km löpning vilket jag vanligtvis inte hade varit särskilt nöjd med men nu kändes det riktigt bra att äntligen få in en hel del löpning igen. En fördel med att inte kunna springa så mycket blir ju att man är desto mer taggad när man väl kommer igång!

Något jag har fick reda på hos en sjukgymnast för ett tag sen är att jag har dålig rörlighet i höften och är ganska svag i framförallt axlarna. Dessa två saker är något jag tycker mig ha förbättrat väldigt mycket under dessa två månader och det tror jag att jag kommer ha stor nytta av när jag väl kommer igång på riktigt igen med löpträningen. Jag har också fått till riktigt mycket styrketräning överlag och under dessa 2 månader har jag styrketränat mer än någonsin förut. Det tror jag defenitivt kommer hjälpa mig kommande säsong!

Förra veckan var jag och tog röntgenbilder på knät. Den syntes inget konstigt på bilderna vilket såklart är bra. Samtidigt är det ju lite jobbigt att inte veta vad det är för något man bär på. Det blir helt enklelt att försöka fortsätta ta reda på vad det är för problem jag har med knät. Jag har även haft ont i en fot i ett par veckor. Detta tror jag kommer ifrån när jag hoppade mycket hopprep under en period men jag är inte helt säker. Just nu har jag iallafall kommit dit att jag springer ungefär 10km nästan varje dag utan att foten eller knät känns sämre efteråt utan snarare bättre oftast. Därför är min plan för tillfället att fortsätta trappa upp mängden sakta men säkert och hoppas att skadorna fortsätter att gå åt rätt håll.

Trots dessa motgånger ser jag med tillförsikt på säsongen och jag tror att denna period kommer att kunna hjälpa mig mycket. Dels i att lära mig att inte gå på för hårt men också att jag har med mig att jag gått igenom tyngre träningsperioder där allt inte går som man vill vilket kommer hjälpa mig mentalt i framtiden. Förra sommaren hade jag en skadeperiod som var väldigt jobbig. När jag senare kom igång med träningen igen så kom resultaten såsmoningom som ett brev på posten. Den här gången upplever jag dessutom att jag att tränat bättre med det alternativa än jag gjorde då.

Detta var en liten uppdatering av läget på träningsfronten. Hörs snart igen!

//Lukas


Tankar och mål för 2019

Nu är vi inne på den sista månaden av 2018. Det är sjukt hur fort året har gått! Tur att man har det bästa kvar: julen! Ser fram emot att avsluta året med lite härlig vinterlöpning, god mat och trevligt umgänge. Sen hoppas jag att jag under 2019 kommer att fortsätta göra stora framsteg. Både som löpare och människa i stort. Jag tänkte skriva lite om mina tankar och mål inför 2019. 

Efter maran i Eindhoven blev det såklart en lugnare efterföljande period. Jag kom sedan igång med träningen riktigt bra i ungefär 1,5 vecka innan jag fick lov att backa i träningen på grund av knäont. Jag ser något sorts samband eftersom jag fick ont i knät även efter min förra och första mara. Den här gången tyckte jag dock att kroppen kändes bra och att jag hade vilat tillräckligt när jag började köra på hårdare igen.

Vad jag ska ta med mig till nästa mara är därför att jag ska fortsätta våga ta det lugnt i några veckor till efter loppet även när kroppen börjar kännas fräsch igen och trappa upp lätt successivt för att verkligen låta kroppen läka ut. Detta har också fått mig mer och mer att inse att jag inte ska ha så bråttom med min träning överlag. Jag är ju trots allt bara 18 och har förhoppningsvis minst 20år av löpning på hög nivå framför mig.

Jag kommer därför med största sannolikhet att skippa att springa en mara redan i februari nästa år som jag var inne på tidigare då de känns dumt att stressa med resultaten. Det kan innebära att det inte blir något deltagande i SM på Stockholm Maraton om jag inte lyckas klara någon av kvalgränserna på annat sätt men å andra sidan känner jag även där att jag har många år på mig. Jag kommer därför ta vintern just för att bygga upp kroppen med majoriteten lugn distans, styrketräning och alternativträning.

Resultaten får helt enkelt komma när de kommer för jag känner att det viktigaste för mig är en stabil grund för att kunna prestera på topp i många år i framtiden. Jag har skrivit ordning fem stycken mål som jag har för 2019 som jag hoppas kunna uppnå. Målen är dessa:

Att inte stirra mig blind på antalet mil i veckan.

I november förra året började jag använda ”jogg.se” och började föra träningsdagbok. Detta har hjälpt mig oerhört och jag har fått en bra uppsikt över hur min träning ser ut över tid vilket jag inte hade innan. Jag kan då gå tillbaka i dagboken och kolla vad som har funkat bra och vad som funkat mindre bra. Jogg.se ger också en riktigt bra gemenskap mellan löpare där man kan diskutera och följa löpning tillsammans. Vad som dock också har hänt när jag börjat använda jogg är att jag blivit lite väl besatt av antalet löpta mil i veckan. Det har gjort att jag kanske sprungit 2km extra nerjogg för att komma upp i 10mil eller kanske sprungit klart passet fast jag haft nån liten känning.

Vad jag däremot bestämt mig för nu är att prioritera träningstimmar före mil och såklart tänka långsiktigt! Att springa passet i skogen istället för på asfalt kan ju göra att man kommer 10km på en timme istället för 13 om rundan är kuperad. Träningseffekten blir ju dock minst lika bra! Jag vill ju dessutom få in mer alternativ konditionsträning (och styrketräning) vilket även det kan göra mig till en bättre löpare trots noll sprungna mil. Jag kommer nog fortfarande räkna milen men jag kommer att ha i åtanke att det finns mer saker som spelar roll än milen.

Att inte springa ett intervallpass när känslan är dålig inför.

Det har hänt att jag har gått runt och känt mig seg och sliten dagen jag ska springa ett hårdare pass. Oftast har det gått bra ändå och det har känts jätteskönt efteråt att jag ändå gjorde det. Nu senast gick det dock mindre bra och jag fick ett bakslag i knäproblematiken. Därför ska jag framöver helt enkelt skita i att springa det hårda passet när kroppen inte känns bra. Det kan såklart vara tufft när man planerat att springa tillsammans med andra men det får vara värt det. Man får helt enkelt hoppa över det hårda passet eller skjuta upp det en dag eller två.

Sen får man såklart skilja på när man är lite slö eller omotiverad och när kroppen faktiskt är sliten. Ibland är man ju seg till en början men kvicknar till efter ett tag. Då är det ju bara att köra på. Om den dåliga känslan däremot består så är det ju bara att avbryta eller köra ett lugnare pass.

Springa roliga tävlingar som utmanar och motiverar mig.

Jag gjorde en intervju med David Nilsson gällande ett skolarbete och passade på att fråga honom om tips, han svarade: ”Låt det ta tid och ha kul på vägen. Och välj de utmaningar som ger dig mest motivation!” Det tycker jag var ett riktigt bra tips och det ska jag verkligen tänka på. Sen är ju frågan vilka tävlingar som ger mig motivation. Jag älskar att springa lopp där det är folkfest som typ Göteborgsvarvet men även små mysiga lokalarrangerade lopp. Under 2019 skulle jag också vilja testa nått längre traillopp. Kanske nån ultra? Vem vet.

Om man inte bara tänker tävling utan även andra utmaningar så skulle jag vilja bli betydligt bättre på längdskidor. Dels för att jag känner att det är riktigt roligt men min teknik brister men också för att det är en bra alternativ träningsform. Just nu när jag åker skidor så känner jag att jag mest blir trött i armarna men inte får upp pulsen. Detta skulle jag vilja ändra på. Kanske kan det bli någon tävling på skidor i framtiden? Vasaloppet är något jag skulle vilja köra någon gång. Men det lär nog dröja något år.

Springa mer i skog och natur.

Jag var inne lite på detta tidigare men att springa i terräng är något jag verkligen borde göra oftare. Gärna obanat i skogen! Det beror på flera anledningar: Dels är det ju väldigt bra träning där många olika muskler aktiveras, det är också betydligt mer skonsamt än att springa på asfalt, det är ju riktigt härligt och jag har dessutom märkt på de få traillopp jag sprungit att jag är extremt dålig på de mer tekniska delarna. Därför vore det kul att utveckla denna del hos mig och bli snabbare även i skogen! Det tror jag skulle utveckla min löpning även på asfalt. Jag skulle också vilja springa flera långa pass i skogen. Gärna lugna och sköna pass med matsäck och sånt med.

Västerås Power Trail 2018

Persa på alla distanser.

Nu trodde ni jag hade skippat prestationstankarna helt va? 😉 Men icke! Skämt åsido men trots att jag ska satsa på att bygga upp kroppen och skynda långsamt så tror jag definitivt att resultaten sakta men säkert kommer att komma. 2018 innehöll personbästa på varje distans och det är jag övertygad om att 2019 också kommer att kunna göra. Att jaga tider är ju trots allt riktigt underbart! Speciellt när man lyckas med sina målsättningar såklart. Tiderna att slå är: 5k: 17.20, 10k: 34.51, 21,1k: 1.15.57, 42,2k: 2.45.31. Ska bli kul att se vad 2019 har att erbjuda! Hörs!

//Lukas

Sammanfattning av säsongen 2018

Säsongen 2018 blev min första riktiga löparsäsong. Den har varit otroligt rolig med en massa framgång och även en del motgång. I det stora hela är jag dock väldigt nöjd med min säsong och jag har utvecklats väldigt mycket som löpare både fysiskt och mentalt.

Det var ungefär vid årsskiftet som jag bestämde mig för att sluta med fotboll och innebandy för att hinna satsa fullt på löpningen. Därför kan man säga att det var då jag påbörjade min löparsatsning. Eftersom jag aldrig gjort någon säsongssummering tidigare så summerar jag från januari fram tills nu. Det blir kanske någon mer tävling iår men inte någon som jag kommer att satsa på utan mer bara som ett träningspass isåfall.

Årets första personbästa kom redan den 13e januari. Det var halvmaran på ”Stadion Marathon” som man sprang på en varvbana utanför Stockholm Stadion. Det var inte ett litet pers heller utan jag gick ifrån 1.24.12 till 1.18.50 på halvmaran och ribban för 2018 var satt! Det var ett riktigt roligt lopp som jag nog springer igen nästa år.

Bara två veckor senare kom nästa personbästa. Denna gång på en betydligt kortare distans. Det var på den förjävla jobbiga distansen 3000m i Västerås på ”Inlagda Gurkspelen”. 9.30.85 vart tiden och det är en distans jag inte har sprungit sedan dess. Perset innan var 9.40 så det blev en tio sekunders förbättring. Med lite flyt kanske jag kan bättra på perset lite i vinter. Det var också här i januari som jag började få upp löpmängden lite från 6-8mil i veckan till att kunna ha veckor på 9-11.

Årets hittills bästa mängdvecka kom i slutet av februari. Så klokt vet jag inte om det var dock. 15mil landade jag på. Den mängden var jag inte redo för då och är nog fortfarande inte.  Det var nog lite för mycket för mig då iallafall när dessutom tre pass den veckan var riktigt hårda . Dessa 15mil var dessutom uppdelade på endast 6st pass under veckan. Jag fick såklart ont i knät veckan därpå.. Lite galet nu såhär i efterhand men skadan vart inte så långvarig så lite nytta hade jag väl av träningen iallafall. Om inte annat lärde jag mig kanske att ta det lite lugnare med mängden.

Årets första vinst kom i mitten på mars och var på ”2 sjöar runt”. Jag sprang visserligen varianten på 16,7km där inte ”eliten” sprang men det var ändå riktigt roligt att vara först i mål på en tävling. Det var ett fint lopp i Sundbyberg där jag sprang en runda på ca 5,6km 3 varv. För mig som brukar kunna vara lite ouppmärksam var det dessutom en lärorik tävling där jag fick lov att ha uppe blicken när man låg längst fram och drog hela loppet.

2 sjöar runt 2018

Årets tredje personbästa kom veckan därpå. Det var på premiärmilen den 24e mars. Den var en blåsig och kall dag som inte riktigt gick som jag hade hoppats på. Det nya personliga rekordet löd 35.36 och ”endast” en förbättring med 6 sekunder. Jag hade hoppats på att gå under 35 men den prestationen skulle visa sig vänta fem månader..

Efter det dröjde det en månad tills nästa tävling och det blev kanske min roligaste och bästa upplevelse under hela säsongen! Nämligen min debut på maran! Min träning mot maraton och främst Stockholm Maraton hade pågått i runt tre månader och ATEA Mälarmarathon var tänkt att vara en förberedelse inför Stockholm. Det gick faktiskt helt felfritt och känslan var bra genom hela loppet. Det kändes precis som en mara ska kännas med en jämn fart och en bra avslutning! Tiden blev 2.46.45. Roligt också att komma på en andraplats!

ATEA Mälarmaraton 2018

Efter detta kom dock en tyngre period. Eftersom det var dags för nästa mara redan om lite mer än en månad så ville jag komma igång med träningen igen ganska fort. Att stressa visade sig inte vara särskilt smart. Jag fick ont i knät och fick vila från löpningen i två veckor. Skriver om skadeperioden här. När det väl kändes bra igen kom nästa motgång. Valde att springa Å-loppet för att kolla min form inför Stockholm men det slutade inte bra alls. Känslan under loppet var riktigt dålig och jag kollapsade strax innan mål i värmen. Skriver om min kollaps och tiden på sjukhuset efteråt här.

Jag blev förbjuden att starta på Stockholm Marathon så det fick bli några lugnare veckor för att bygga upp sig under sommaren. När det väl var dags för att börja träna lite hårdare igen kändes formen riktigt dålig och jag vet inte om det var träningsuppehållet pga knät som gjorde det eller om kollapsen som hade slitit rejält på mig.

Säsongens tyngsta period låg runt maj-juni. Maj var riktigt jobbigt för att jag ständigt gick och hoppades på att knät skulle bli bättre och underhöll med mestadels styrketräning och promenad. Juni var dels jobbigt men samtidigt riktigt härligt. Kroppen kändes riktigt tung och det kändes som mjölksyran kom krypande även på de lugna passen. Kollapsen verkade ha tagit hårt på kroppen. Sen hade jag ju såklart tappat lite under skadeperioden också. Ändå njöt jag av att äntligen kunna springa igen utan att ha ont. Jag hade ett par veckor där jag lät kroppen återhämta sig utan några större krav på min träning och det var riktigt skönt.

Efter det kom en period där träningen trappades upp och formen blev bättre och bättre. Jag sprang JSM 5000m den 5e augusti och det var en besvikelse. Jag fortsatte ändå att mata på och till slut lyckades det lossna och formen var både ikapp och förbi där den var innan.

Nästa pers för säsongen kom nämligen den 29e augusti.  Det var på blodomloppet 10km i Västerås och tiden löd 34.51. Så jäkla skönt för självförtroendet att äntligen slå personbästa igen! Speciellt när jag hade haft en hård träningsperiod och verkligen inte var formtoppad till loppet. Tävlandet och tränandet fortsatte och årets andra seger kom den 8e september. Det var på ”Svarta Maran” som var ett litet lokalt lopp på 25km där jag också slog banrekordet. Kroppen kändes riktigt bra och jag stod för en av mina bästa insatser iår. Skriver mer om loppet här. 

Svarta Maran 2018

Min definitivt bästa prestation kom dock veckan därpå. Det är det loppet jag bär med mig mest ifrån den här säsongen och det är sånt här som får mig att inse att allt slit faktiskt är värt det i slutändan. Det var på Stockholm Halvmarathon och jag slog personbästa på halvmaran med nästan 3 minuter! Trots att banan inte är särskilt snabb och jag var långt ifrån formtoppad så gick det felfritt och jag kände mig pigg hela vägen! Skrev såklart ett inlägg även om det loppet. 

Stockholm Halvmarathon 2018

Säsongens sista tävling och även sista personbästa kom en månad senare. Efter att halvmaran i Stockholm gått så bra så började jag tro att målet på SM-kvalgränsen på 2.39 som jag lite optimistiskt satt faktiskt kunde vara möjligt. Utan min knäkänning som förstörde en del av träningen de sista veckorna och med en bättre formtoppning är jag säker på att jag hade möjligheterna att klara det. Nu blev det dock en riktigt tuff resa och inte alls samma behagliga upplevelse som maran var förra gången.

Jag är ändå väldigt stolt över att jag lyckades att kämpa på och ta mig i mål trots att känslan hela loppet var skit. Det blev iallafall ett personbästa och tiden 2.45.31. Loppet var Marathon Eindhoven i Holland och mitt första lopp utomlands. Även om upplevelsen utav själva loppet inte var särskilt bra så var upplevelsen av staden bra och jag ser fram emot att upptäcka fler nya ställen i samband med löpningen! Maran i Eindhoven fick iallafall avsluta mitt grymma löaprår 2018 och jag ser fram emot nya framgångar 2019. Jag skriver nog ett inlägg längre fram om mina tanker och målsättningar inför 2019. Hörs då!

//Lukas

 

Klubbbyte! Tillbaka i Enköping!

Efter att ha tävlat för Eskilstuna en säsong så är jag nu tillbaka i min moderklubb Enköpings AIF. Mot nya mål!

I november förra året började jag att tävla för Eskilstuna Friidrott. Anledningen till att jag började i Eskilstuna trots att jag bodde i Enköping var att min nya tränare var tränare för medel/långdistans gruppen i Eskilstuna och det passade bra att åka med honom till träningarna och kontakten med klubben skulle fungera enkelt på så sätt.

Några månader senare slutade dock min tränare i klubben efter lite konflikter med styrelsen i Eskilstuna. Jag fortsatte dock tävla för Eskilstuna men i och med att jag alltid åkt med min tränare till Eskilstuna tidigare så blev det knappt några träningar där längre. Jag personligen har dock alltid haft en bra relation med styrelsen i Eskilstuna. Dvs fått ett bra bemötande och blivit anmäld till de flesta tävlingar jag velat. Det är dock inte särskilt smidigt att vara med i en klubb som inte kommer överens med ens tränare.

Därför kom det ganska lägligt att EAIs ordförande hörde av sig till mig och berättade om den grupp man hade tänkt starta upp för elitsatsande ungdomar i Enköping. Ett problem man haft tidigare i EAI har varit att ungdomar som velat satsa har varit tvungna att byta klubb och det vill man nu ändra på och erbjuda ungdomar som vill satsa det som krävs.

Detta lät såklart intressant och efter några möten med ordförande i klubben har jag beslutat mig för att byta klubb från Eskilstuna FI till Enköpings AIF för säsongen 2019. Det ska bli riktigt spännande och såklart kul att få tävla för den lokala klubben igen! Jag hoppas att detta kan göra att jag syns mer lokalt som i Enköpings-Posten osv och får enklare till att knyta lokala sponsorer.

Senast jag tävlade för Enköping var på terräng-SM förra året. Iår blir det tyvärr inget terräng-SM. Jag har känt mig väldigt sliten efter maran så det känns viktigare att vila upp mig. Jag hade säkert kunnat springa någorlunda men det känns lönlöst att åka till Öland för att springa halvdant. Nu blir det att satsa på att bygga upp en bra grund till nästa säsong med Maraton-SM som huvudmål. För dit ska jag! Det var allt för denna gång, hörs!

//Lukas