Att hålla på med löpning på någon form av ”sub-elit” nivå innebär ett ständigt pendlande mellan känslan av att man tar sin löpning alldeles för seriöst och alldeles för oseriöst. Återkommande är så fallet för undertecknad och den senaste träningsperioden har inte varit något undantag. För hur seriöst bör man egentligen ta sin löpning? När man tagit några öl med vänner, sovit lite sämre och kanske blivit sjuk känner man i stunden att man inte är tillräckligt seriös i sin löpning. Varför sumpar du din potential, Lukas? När man däremot har kört dubbla längre distanspass, sovit ut ordentligt men inte fått mer än några rader skrivet på C-uppsatsen, börjar man snarare tänka att man är alldeles för seriös. Vem tror jag att jag är egentligen? En professionell löpare? Gränsen för när man är för seriös respektive oseriös är det ju trots allt bara man själv som sätter och gränsen är sällan fastnålad vid en viss punkt. Så länge man inte tar beslut som påverkar andra negativt får man ju faktiskt prioritera bäst man vill. Dessutom kan ju ett så kallat oseriöst beslut vara det mest seriösa för en långsiktig satsning. 

Grubblande likt detta kan uppstå särskilt när jag lagt ner mycket tid utan att känna att jag sedan fått så mycket tillbaka. Exempelvis om jag kommer till start i sämre form än väntat eller kanske inte kommer till start alls i vad som skulle vara träningsperiodens stora mål. Då är det givetvis fullt rimligt att fundera över om alla uppoffringar man ändå gjort har varit värda det. Samtidigt blir jag när jag blickar tillbaka nästan alltid påmind om hur vägen varit större än målet. Som Karin Boye skrev och som jag redan citerat i en krönika tidigare: ”nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen som är mödan värd”. 

Vad är det då för väg som varit så mödan värd den här gången? Vi backar tillbaka bandet till där jag avslutade min förra krönika. Utöver en massa klyschor om att lyssna på kroppen och att hitta en “balans” (en balans jag för övrigt tror mig ha kommit närmare) så skrev jag om att jag jobbade mig tillbaka från en knäskada. En knäskada som antagligen uppstod just på grund av en avsaknad av balans där hela livsbelastningen blev för hög. Denna upptrappning gick över förväntan och det krävdes inte jättemånga veckor med lite snabbare löpning innan jag kände mig i persform eller åtminstone inte långt därifrån. När det väl började tävlas i slutet på mars visade resultaten också att formen var god. Bland annat sprang jag Prag halvmaraton på 1.11.30 och Drammen 10 km på 32.10 som både bara var några sekunder från personbästa. Årets stora mål skulle dock vara ett betydligt längre lopp. 

Om vi backar tillbaka igen, denna gång till runt julen förra året när jag var mitt i skadeträsket och “behövde” bränna det sista av årets träningsstöd. Då kände jag att jag behövde en ny utmaning och någonting som låg långt fram i tiden för att med god marginal hinna bli helt bra i knät. Valet föll på Tänndalen 100 miles i slutet på juni. Detta nya lopp lockade av många anledningar men framförallt eftersom det var ett lopp i fjällmiljö men ändå på lättsprunget underlag. Alltså en perfekt kombination för någon som älskar att springa i vackra miljöer men är klappkass i teknisk terräng. 100 miles på landsväg kändes också som ett lagom steg i att öka på dosen tyngre droger som ultralöpning kan innebära när 100 km var det nuvarande distansrekordet. 

När det blev vår och debuten på 100 miles väl började närma sig på riktigt och kroppen börjat samarbeta var känslorna något tudelade. Å ena sidan kände jag att det skulle bli en otroligt rolig utmaning och ett lopp som oavsett utfall skulle göra mig erfarenheter rikare gällande om det är ultralöpning eller vanlig långdistans jag vill satsa långsiktigt på. Å andra sidan var jag nu äntligen skadefri och nosade på pers på de kortare distanserna. Var det värt risken att göra något så utmanande som 100 miles på asfalt och riskera att bli skadad igen? Svaret var ja. Motiveringen löd ungefär att loppet förvisso kanske skulle göra mig dåligt på kort sikt men skulle ge mig erfarenheter för både livet och som löpare som var ovärderliga på lite längre sikt. Det var i alla fall vad jag försökte intala mig. Sen var det ju detta med resan, ja den där vägen. Den såg jag faktiskt mycket fram emot just inför 100 miles. Att nöta en massa mil och springa långa äventyrliga långpass. Det är träning som verkligen motiverar mig och när träningen också verkade fungera riktigt bra blev mina tvivel angående att starta loppet desto mindre. 

Fungerade bra, gjorde träningen även för kortare distanser. Av bara farten slog jag mitt personbästa på 3000m (9.03) måndagen efter en vecka av bara distansträning och 178 km totalt. Framförallt befann jag mig i en god balans i nivån av seriositet där jag kunde varva nivån av att leka elitlöpare och vara en glad motionär. Exempelvis var jag under perioden på en svensexa i Wien under tre dagar där antalet enheter blev fler än både löpta km och timmar sömn men jag kunde sedan falla tillbaka till den strukturerade träningen och bland annat komma trea på Blodomloppet några dagar efter resan. Kroppen och knoppen var båda i harmoni helt enkelt. Några riktigt ultralånga långpass blev det också där det längsta blev en omväg från Uppsala hem till mina föräldrar utanför Enköping. Passet blev 66 km och känslan var att jag hade kunnat hålla på en bit till. Vad skulle kunna stoppa mig i Tänndalen nu? Mycket skulle det visa sig. 

Tre veckor innan start började jag plötsligt känna av en rejäl stelhet kring höften och ljumsken. Min första tanke var att detta bara var just stelhet och därför något som skulle gå att jogga sig igenom. Efter några dagar av bara lugn och kort löpning insåg jag att det inte skulle funka. Efter lite behandling och några dagar av alternativ träning kändes det marginellt bättre. Att det ändå blev bättre ingav lite hopp men den långsamma takten av bättring gjorde att det började kännas som en kamp mot klockan att komma till start. Kampen mot klockan blev desto hårdare när jag 11 dagar före start vaknar upp med en kliande hals. Bara lite pollenallergi kanske, var min instinktiva tanke. Framåt kvällen var det desto tydligare med feber och halsont från helvetet. 

Dessa dagar var otroligt deppiga. Inte nog med att det är jobbigt som det är att vara sjuk, nu behövde jag också gå och fundera på hur kroppen kändes och hur stor sannolikhet det egentligen var att komma till start. Hur känns höften? Hur känns halsen? Kan man springa 100 miles lite småsjuk? Kommer jag att missa årets stora mål? När det bara var ett par dagar kvar till start och jag fortfarande hade en rejäl hosta och hög vilopuls var beslutet taget. Det var ingen idé att ens åka till Tänndalen. Det tunga beslutet var ett faktum. Jag tror förvisso att jag hade kunnat släpa mig runt men om jag redan innan var orolig för hur sliten jag skulle bli så lär den oron ha varit desto mer befogad om jag hade sprungit i detta tillstånd. Därför kändes DNS som det klokaste beslutet. Loppet som skulle ge mig ovärderliga erfarenheter och loppet som var årets stora mål blev alltså aldrig av. 

Trots det var det faktiskt inte så himla sura miner från min sida. Eller jo, nu ljuger jag. Sura miner var det absolut men merparten av de sura minerna var när jag fortfarande velade kring att starta eller ej. När beslutet väl var taget infann sig också någon form av befrielse. Det blev inte som jag ville men nu kunde jag släppa detta lopp och blicka framåt mot nya. Den fina träningsperioden är ju inte ogjord utan har lagt en fin grund mot nya lopp under sensommaren och hösten. Där är jag bland annat sugen på Lidingöloppet och nya Enköpingsloppet 10 km. Att träning aldrig är ogjord gäller ju dels den fysiska aspekten men kanske ännu mer den emotionella. Det faktum att träningsperioden bjöd på en massa fina minnen är det som gör det allra roligast och som gör detta pendlande mellan att vara mer och mindre seriös värt det. Alla äventyrspass, sociala pass med vänner och både träningar och tävlingar där man känt sig starkare än någonsin. Resan var större än målet och vägen var mödan värd.