Att springa ett stadslopp i sin hemstad är sannerligen någonting väldigt speciellt. Du kan gatorna, svängarna och publiken hejar lite extra på just dig. Åtminstone kan det ju kännas så. Detta är ett privilegium som kanske aldrig kommer att vara aktuellt för en del och något som andra kanske tar för givet, exempelvis om du är från Stockholm eller Göteborg. Numera kan det hursomhelst bli en återkommande rutin även för mig som är uppvuxen i (eller ja, lite utanför) Enköping. Det hände senast 2016 men för några veckor sedan fick jag alltså springa ett stadslopp i min kära hemstad igen. Jag pratar givetvis om det nya Enköpingsloppet. 

För bara några månader sedan hörde Pelle Johansson av sig till mig. Han är en eldsjäl i Enköping som haft många järn i elden, framförallt kopplat till fotbollen i stan. Denna gång handlade det däremot om löpning och han frågade om jag var intresserad av att vara ambassadör för ett nytt lopp i Enköping. Givetvis var jag det! Bara det faktum att ett nytt lopp i Enköping var på gång var skäl nog att ställa upp men att det också verkade riktigt seriöst med en kontrollmätt sanktionerad bana gjorde det ännu mer intressant. Därefter gick det snabbt framåt och Pelle hade satt ihop ett grymt gäng av människor som på olika sätt bidrog till planeringen av loppet. 

En månad innan premiären så testjoggade jag den tänkta banan och jag insåg att man har lyckats få till en riktigt snabb bana! Detta trots att det verkligen inte har varit något huvudfokus att göra ett “persvänligt” lopp. Enköping råkar vara en rätt platt stad helt enkelt. Det blir ju alltid en balansgång när man lyckats hitta en bana med knappt 10 höjdmeter. Å ena sidan vill man såklart använda det i marknadsföringen för att locka dit folk som vill jaga snabba tider. Samtidigt vill man inte skrämma bort folk som vill njuta av dagen och inte bryr sig om höjdmeter över huvud taget. Jag tror vi fick till den balansen ganska bra och det underlättade givetvis att banan inte bara var platt utan också bjöd på fina vyer längs vattenparken, Enköpingsån, och flera stationer med musik längs banan. Fokus var alltså upplevelsen minst lika mycket som en snabb bana. När tävlingsdagen väl närmade sig kändes det verkligen som vi hade fått till det jäkligt bra och jag ska inte ta åt mig någon ära för det arbetet. Mitt uppdrag var ju mest att sprida ordet till löparvänner, göra lite innehåll på sociala medier och komma med lite allmän input om vad en löpare efterfrågar. Jag är däremot väldigt imponerad av hur tävlingsledningen på bara några månader löst alla sponsorer, funktionärer och mycket mer. Detta trots att många i gruppen inte hade arrangerat löplopp tidigare. 

Väl på tävlingsdagen blev det sedan också en succé! Runt 500 var anmälda till någon distans och framförallt till barnloppen så trillade det också in många efteranmälningar. Vi hade sedan loppet på 5,5km innan dagen avslutades med milen. Eller ja, avslutas gjorde den ju inte. Det arrangerades även ett mycket trevligt after run med trubadur och food truck där man kunde snacka av sig kring dagens intryck. En mycket lyckad premiärtävling helt enkelt och ni som sitter och tänker att jag låter lite väl partisk får helt enkelt komma nästa år och kontrollera ifall mina uppgifter stämmer eller inte. Men faktum är faktiskt att flera löpare från klubbar ute i landet hyllade arrangemanget, banan  och sa att de skulle tipsa fler klubbkompisar till nästa år. Hur gick själva loppet för mig då? Inte samma succé där tyvärr även om det var en godkänd insats. Jag var otroligt nervös inför, faktiskt mycket värre än vanligt. Min analys var att nervositeten berodde på en kombination av att det var första loppet på flera månader och en extra anspänning att springa på hemmaplan. 

Jag landade tillslut på en fjärdeplats med tiden 33.14. Lite över en minut från personbästa, vilket var klart långsammare än vad jag hade tänkt mig på förhand. Samtidigt väger de positiva intrycken av att springa inför hemmapubliken över rejält och jag deppade inte särskilt mycket efter loppet. Efter en sommar med först sjukdom och sedan fokus på att få in en bra träningsperiod tror jag att formen egentligen är god men att jag bara behöver tävla mig i form lite för att få till den där spetsen. Vann loppet gjorde Axel Granqvist och Vilma von Krusenstierna. Väldigt roligt att dessa elitorienterare ville komma till Enköping och springa. Nu finns det två stabila banrekord för folk att ge sig på till nästa år. För flera år blir det! Det är ingen snack om den saken. Efter ett premiärår finns såklart alltid saker att lära sig av till kommande år. Min förhoppning är därför att Enköpingsloppet fortsätter att växa men samtidigt behåller den grymma inramningen som passar både elit, sub elit och motionärer. 

Avslutningsvis ska det blickas framåt även för undertecknad. Likt jag nyss skrev tror jag att det finns en bra grundform där någonstans men som behöver spetsas lite för att få ut det där sista. Nu närmast väntar Lidingöloppet men sedan hoppas jag även kunna springa snabbt både på milen, halvmaran och maran under hösten innan vi stänger säsongen för denna gång. Hur många pers jag fick med mig lär avslöjas i nästa krönika. Vi hörs då! 

/Lukas