Publicerad i Magasinet Spring våren 2026.

Jag låter rubriken tala om att både livet som helhet och löpningen i synnerhet inte alltid är framgång och glädje. Framförallt är det ju så att perioder med just framgång och glädje förr eller senare brukar brytas av med en motreaktion, även om man sällan vill inse det när man är mitt uppe i glädjeruset. Det har hur som helst hänt mig sedan min förra krönika, en tung period alltså. Den gäller framförallt löpningen men för en person som tänker lite ohälsosamt mycket på löpning så gör ju det att jag blir en rätt mycket tråkigare person att ha och göra med även till vardags. Apropå det vardagliga livet så kan denna krönika innehålla spår av klyschor som strävan att få ihop “livspusslet” eller vikten av att hitta “balans” mellan träning, återhämtning och det sociala. Mer om det senare men jag ber om ursäkt på förhand.  

Vi börjar med att spola tillbaka tiden till något muntrare tider. Närmare bestämt där jag avslutade förra krönikan. Det var höst, september, Berlin Marathon närmade sig och jag var i toppform. Loppet gick sedan också riktigt bra, ja det var nog mitt bästa i karriären men det lämnade ändå en viss bitter eftersmak. Lagom till tävlingsdagen hade en 25-gradig värme anlänt. Något man ju inte väntar sig i slutet av september. Det var ju bara att anpassa sig, kyla ned sig, tänka på att det är lika för alla och så vidare och med facit i hand så var mina 2.33 riktigt bra. De flesta tappade betydligt mer än tre minuter på sina pers och en liten bonus var att jag lyckades bli bäste svensk på plats. Så trots att loppet blev lyckat så åker man ju inte till Berlin för annat än att slå pers, så lite bittert var det ändå. 

Efter Berlin väntade en liten säsongsvila, Uppsala Maraton och sedan en liten säsongsvila igen. Så fick upplägget bli när man inte ville missa en stor happening på hemmaplan i Uppsala. Därefter var det dags för något jag faktiskt uppskattar väldigt mycket: grundträning. Tanken var likt förra vinterns lyckade grundperiod att nöta på i runt fyra månader med hög löpvolym och många tröskelpass. En korrigering mot tidigare vinter var dock ett jag ställde in mig på att köra nästan bara enkelpass. Detta eftersom att jag i november hade påbörjat min sista praktik på lärarutbildningen och då hade betydligt mer fullspäckade dagar än när vanliga studier har bedrivits. Att därför istället nöja mig med ett längre distans- eller tröskelpass efter “jobbet” istället för att gå upp tidigt för att få in dubbla träningspass trodde jag var korrigering nog för att hantera den ökade totala belastningen i livet.  

Riktigt så enkelt visade det sig inte vara. I början av praktiken skedde det faktiskt ett par gånger att även eftermiddagspasset uteblev för att jag satt alldeles för länge och pillade på lektionsplaneringar, powerpoints med mera tills jag helt enkelt insåg att en vilodag blev bättre om jag inte ville ge mig ut mitt i natten. Då testade jag istället att ställa klockan på 5 varje morgon, springa mina 15 km och sedan släppa löpningen resten av dagen. Detta funkade faktiskt rätt bra och med 15 km varje morgon (med olika inslag givetvis) och något längre pass på helgen skrapar man ju ihop en sisådär 12 mil i veckan vilket kändes lagom. Kanske var det på detta vis jag skulle få ihop det så kallade livspusslet som heltidsarbetande i framtiden? 

Så enkelt var det inte heller. I ungefär två veckor höll jag mitt nya upplägg som en ambitiös morgonmänniska innan jag åkte på en ganska rejäl förkylning. Inte helt oväntat såklart när man praktiserar på en skola. När jag sedan smög igång igen fick jag dessutom ont i ena knät. Efter diverse test och försök att kunna springa, stretcha och massera mig ur det så fick jag inse att detta kommer att kräva en period löpvila. Här fick jag helt enkelt ta ett steg tillbaka och jag var förnuftig nog att ta det lugnt även med den alternativa träningen. Det känns ju lite genant att klaga på “livspusslet” när man inte ens har några barn men faktum kvarstår ju att helheten i detta läge blev för rejäl för min kropp och de förutsättningar den har. 

Med en tillfälligt minskad träningsambition tog jag mig igenom praktiken och efter årsskiftet var både psyke och knä redo att kunna stegra träningen igen. En lärdom från detta är helt enkelt att jag inte kan stirra mig blind varken på hur man “ska” träna eller hur jag tidigare har tränat. Nya förutsättningar kräver nya perspektiv. Bara för att jag kunde träna kanske 130 km i veckan förra vintern med gott resultat betyder det inte att det fungerar när jag har en större stress vid sidan av. Så det positiva jag fick med mig från denna period var väl helt enkelt nya erfarenheter som förhoppningsvis kan hindra mig från att gå på liknande minor i framtiden. 

Men precis som rubriken säger fast tvärtom, så kommer ju också sol efter regn. I mitten på januari var jag tillbaka med vanligt plugg för att ta mig an sista året innan examen och knät började också äntligen tåla löpning igen. Sedan dess har löpningen stegrats och mängden övrig träning också varit hög ett tag nu när jag haft mer tid och energi igen. I skrivande stund i början på mars känns det faktiskt ganska hoppfullt. Jag har vågat mig på lite fart i löpningen och formen verkar inte vara särskilt illa alls faktiskt. Det kan nog bli en lyckad säsong även detta! Ett gäng riktigt roliga tävlingar finns med i planeringen som jag såklart kommer att berätta om i nästa krönika och fram till dess så kommer jag tänka extra mycket på revolutionerande saker som att “skynda långsamt” och att tänka på “balansen” i livet. Jag önskar mig själv lycka till med det så hörs vi nästa gång!