Publicerad i Magasinet Spring sommaren 2025.

Ja, vi börjar där – champagnen är drucken! Torr vet jag inte om den var, det får du fråga någon som kan men den var både kall och gratis! Vilken champagne tänker du kanske? Jo, i en krönika 2023 skrev jag om en flaska champagne som jag fick av min morbror när jag fyllde år några år tidigare där han sa att jag skulle dricka den vid ett riktigt bra personbästa. Jag tog honom på orden och trots pers varje år på någon distans så kändes inget lopp tillräckligt bra för att fira med att korka upp flaskan. Man förskjuter helt enkelt sina gränser för vad som kan räknas som riktigt bra. Jag tror att jag fick den när jag fyllde 18, men det kan ha varit 20 också. Nåväl, i den krönikan avslutade jag med att nästa gång kanske flaskan är drucken. Det var den inte men nu ytterligare två år senare och sju (eller kanske fem) år sedan jag fick den är flaskan alltså äntligen uppdrucken! 

När den dyra drycken väl dracks firades egentligen inte något enskilt lopp utan det var mer en helhet, ja hela våren blev en enda PB-våg faktiskt! Pers på halvmaran i Berlin med tiden 1.10.44 satte standarden och visade att grundträningen med många mil och mycket tröskel gett resultat. Det blev sedan också pers på 5 km väg (15.55) på den kuperade banan i Enhörna, pers på milen som alltid i Bålsta (32.05) och kronan på verket blev att i maj äntligen gå under 2.30 på maran i Köpenhamn med tiden 2.29.47. I och med det slog jag också ett 42 år gammalt klubbrekord i Enköpings AIF så det kändes verkligen stort.  Ja, jag hade onekligen lyft mig en nivå. Men det fanns annat att fira också, livet är ju trots allt inte bara löpning. 

Flaskan korkades upp på min 25-års dag. Något form av vägskäl eller en milstolpe i livet ligger ju där. Man har förvisso varit vuxen i juridisk mening i ett par år men vid 25 förväntas man också agera därefter. Inga dumma beslut kan längre bortförklaras med ens unga ålder. En känsla som ger lite press och ansvar men det ska ju göra att man växer. Därför passade jag och min sambo Ebba också på att skaffa en katt i samma veva. Kanske gjorde det att åldersnojan för att vara halvvägs till 50 dämpades något. Nu hade jag ju fyllt det där behovet av ansvar med något och tagit ett steg mot att bli en stabil familje(katt)far. Men mest av allt var det såklart bara underbart att ha en gosig katt i vårt hem att komma hem till på dagarna. 

Om vi återgår till löpningen igen så var kommande period inte på samma sätt fylld av guld och gröna skogar, och konstigt hade väl det varit annars. Jag sprang Stockholm Marathon tre veckor efter Köpenhamn vilket gick halvbra. 2.38 landade tiden på vilket var okej men framförallt var det kul att se att det ändå gick att springa två maror med tre veckors mellanrum på en bra nivå. Därefter verkade det dock ta ut sin rätt för då följde en tung period. Träningen gick trögt under hela juni och åtminstone halva juli. De tävlingar jag gav mig på gick långsammare än förväntat och jag drogs dessutom med en gnällig hälsena. Såklart alltid jobbigt med motgångar men det hade ju också varit naivt att tro att allt bara skulle fortsätta gå spikrakt uppåt. 

Hur jag hanterade denna lite tyngre period är något som jag faktiskt tar med mig. Jag tränade lite lagom hårt och försökte balansera hälsenan och en något förhöjd vardagsbelastning i och med sommarjobb och lyckades på det stora hela ta mig ur svackan bra. Tack vare grym behandling på ElitNaprapati och att jag var konsekvent med ungefär 100 excentriska tåhävningar om dagen lyckades jag också helt bli av med hälsenebesväret utan att någon gång ta mer än två dagar löpvila i rad. Efter sisådär en och en halv månad där det kändes riktigt segt rent formmässigt började det lossna i slutet på juli, några veckor till och plötsligt kändes det som att allt flöt på nästan lika bra som under vårens perståg. Efter att ha erbjudits möjligheten att springa Berlin Marathon med Top4running och Nike var det inget tvivel på vad som skulle vara höstens stora mål. Det var ett erbjudande jag inte kunde tacka nej till och även om jag efter våren tvivlade på att det skulle bli någon mer mara i år var det nu inget tvivel om att i slutet på juli gå in i maratonträning igen. 

Motivationsmässigt kom det ganska optimalt. 9 veckor före start i Berlin var också ungefär då som både hälsenan och formen började samarbeta någorlunda igen. I dessa lägen är det verkligen läge att stanna upp och vara lite tacksam. Det är så lätt när man blir skadad att dra på sig offerkoftan och tycka att ingen minsann har det lika jobbigt som jag har. Den här gången gick jag från att ha en hälsena jag faktiskt var rätt orolig över till att två månader senare känna mig i mitt livs form och knappt behövt hoppa över ett löppass. Den här gången var det faktiskt inte synd om mig. Den här gången spar jag gnällandet en annan gång. 

Under hösten tävlades det frekvent igen och kurvan pekade nu rakt uppåt precis som under våren. Pers två gånger om på 5000m där jag den andra gången sprang loppet som dagens andra kvalitetspass. En massa andra lopp blev det också där fokus inte var tider men där det blev ett par segrar och pallplatser. Nu är det i skrivande stund är det bara en vecka kvar till höstens stora mål i Berlin. Nu när sub 2.30 har bokats av är det ju lite klurigt vad nästa mål ska vara. 2.28? Eller vågar jag mig till och med på att satsa på 2.25? Kommer jag över huvud taget till start? Så här i terminsstart av studierna tycker jag mig höra att var och varannan person runt omkring mig hostar så det vore väl typiskt om jag blev sjuk nu när allt har varit så glatt i denna krönika. Det gnällandet sparar jag dock i så fall till nästa krönika men hoppas att jag kommer att kunna bespara er det och istället fortsätta på samma glada vis. Hörs då!